Enligt Hirdman är detta andra gången som Ryssland satt ned foten kring sina säkerhetsintressen. Den första är i hans historieskrivning 2007, då Putin angrep USA i sitt tal i München och Ryssland suspenderade sitt deltagande i CFE-avtalet som reglerade konventionella militära styrkor i Europa.
Det är alltså Ukraina som ska forma sin egen säkerhetspolitik utan hot eller invasioner.
Därmed bortser han från Rysslands flagranta övertramp på folkrätten vid annekteringen av Krim 2014 och den fortsatta aggressionen i Donbass i östra Ukraina.
Allt mer skeptisk till Ryssland
Sven Hirdman förklarar att för Ryssland handlar läget om att se till att Ukraina inte utvecklas till en fientlig plattform mot Ryssland. Så här långt får man säga att deras insatser varit klart kontraproduktiva. Ett land som 2010 röstade fram den proryske Viktor Janukovytj till president har nu utvecklat en nationell identitet som blivit alltmer skeptisk till Ryssland.
Hirdman påstår dessutom att det i Parisavtalet från 1990 finns inskrivet att alla stater i Europa som ska bestämma sig om sin säkerhet bör i eget intresse ta hänsyn till hur deras politik påverkar det säkerhetspolitiska läget i hela Europa.
Det är därför på sin plats att citera direkt ur Parisavtalet:
The unprecedented reduction in armed forces resulting from the Treaty on Conventional Armed Forces in Europe, together with new approaches to security and co- operation within the CSCE process, will lead to a new perception of security in Europe and a new dimension in our relations. In this context we fully recognize the freedom of States to choose their own security arrangements.
Det är alltså Ukraina som ska forma sin egen säkerhetspolitik utan hot eller invasioner.
Putin återkommer ofta i diskussionen om europeisk säkerhet till att USA/Nato kan nå Ryssland inom tio minuter med kryssningsrobotar, en tid som skulle förkortas med Ukraina i Nato. Särskilt irriterar sig Kreml på den robotsköld som slutförs i Polen för att kunna stoppa robotar från Iran och Nordkorea. Ilskan mot dessa grupperingar blir paradoxala i ljuset av den skrytsamhet som Kreml visar upp när det gäller sina offensiva robotar och deras prestanda.
Hänger inte ihop
Direkt problematiskt blir det när Sven Hirdman ska skissera vad Sverige ska göra i denna allvarliga kris. Visst kan vi söka dialog kring rustningskontroll, om den är ömsesidig. Att arbeta för frihandel och andra förtroendeskapande åtgärder är andra saker som många ställer sig bakom. Hirdman vill också stärka det svenska försvaret, framför allt armén, för att skapa ett djupförsvar. Det låter bra, men hänger inte ihop med hans resonemang i övrigt.
Han utesluter nämligen ryska enskilda anfall på Sverige och Finland, medan han framhåller att det är hög sannolikhet att Sverige blir indraget om det utbryter krig mellan Ryssland och Nato. För ett sådant scenario, där Nato måste försvara våra baltiska grannar, torde det vara bättre att på kort sikt stärka vårt tröskelförsvar med flyg- och sjöförband, cyberenheter och en offensiv underrättelsetjänst.
Hirdman säger sedan att Nato/USA förbereder militära åtgärder från svenskt territorium antingen direkt mot Ryssland eller för att försvara de baltiska staterna. Här föser han samman två olika scenarier, som inte låter sig förenas.
Detta är klassisk defaitism…
Det förra är otänkbart att en svensk regering skulle medverka till, medan det senare skulle vara föranlett av ett ryskt anfall mot de baltiska staterna. Då skulle det vara helt förenligt med våra säkerhetspolitiska mål att med gemensamma krafter försvara hotet mot internationell ordning och säkerhet.
Fast inte enligt den gode ambassadören. Han skriver uttryckligen att hur mycket vi själva än upprustar och hur mycket hjälp vi eventuellt skulle kunna få från västmakterna, skulle det i ett krig vara ute med Sverige.
Detta är klassisk defaitism som kräver en korrigering: Sverige kan, vill och kommer alltid att försvara sig – oavsett vad Sven Hirdman vill förmedla.
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt