Putins Lebensraum

Världen trodde inte på det den hörde vid de här tillfällena, eftersom Putins tankegångar verkade så orimliga. Men hans budskap var tydligt: Ryssland är ett land vars existens och mening konstitueras av känslan av värdighet, och värdighet fås genom att göra anspråk på landområden och förmåga att ingjuta respekt (det vill säga rädsla) i andra.

Därav det ryska skapandet med militära medel av små lydstater som Sydossetien (i Georgien), Transnistrien (i Moldavien) och Donbas (i Ukraina). Ryssland har satsat stora resurser på upprättandet av de här miniatyrstaterna, trots att landet redan omfattar en sjundedel av jordens landyta. Den bortgångne Harvard-historikern Richard Pipes skrev att den ryska traditionen sträcker sig tillbaka till den mongoliska erövringen av Europa och bottnar i Rysslands territoriella öppenhet. Också den ortodoxa kristendomen är i sin ryska, gnostiska version en allt-eller-inget-religion som kombinerar överdriven respekt för traditionen med blodig revolutionär iver. Det finns ingen självständig socialgrupp, som den polska adeln eller den västeuropeiska bourgeoisien.

Sådan är landets politiska kultur. När det gäller ledaren har han till viss del överraskat oss eftersom han kommer från KGB. Precis som i judo (som han älskar) försöker Putin ständigt vända motståndarens styrka mot motståndaren själv.  Det är därför som han ständigt iscensätter cyberattacker, påverkansoperationer mot utländska val och så vidare.

Fram till invasionen av Ukraina verkade det som om Putin skulle hålla sig till de här metoderna, eftersom de hade varit så framgångsrika för att splittra EU, lamslå Nato samt isolera och muta enskilda länder. Genom att starta kriget satsade han allt på ett kort. Vi överraskades över att han valde en sådan traditionell metod som att starta krig. Det är tydligt att hans tid vid makten har gått in i en ny fas. Efter att ha inlett med en moderniseringsprocess fokuserade han på att trygga sitt maktinnehav genom att bygga upp en polisstat. Nu strävar han efter att skriva in sitt namn i  historieböckerna och placera sig själv sida vid sida med det gamla imperiets fäder. I och med det här skiftet har alla rationella överväganden (åtminstone som vi ser det) övergivits.

Polen som rysk vasallstat

IGG: Det där beskriver hans handlingar ur ett helikopterperspektiv, men hur ser det ut på marken?

SS: I alla Putins tal och manifest är referenspunkten det historiska Ryssland, inte Sovjetunionen. Den poängen går de flesta förbi, eftersom folk fokuserar på hans uttalande om att Sovjetunionens kollaps är 1900-talets största geopolitiska katastrof. Men det Putin är intresserad av är Russkij mir, den ryska världen. Även om han vid ett tillfälle övervägde att låta Ukraina gå sin egen väg, ändrade han sig efter 2004–2005 års orange revolution i Ukraina. Protester i Maidan-stil på Röda torget blev hans värsta mardröm. Minns att när Putin talar om Ukraina och ukrainare, så tänker han först och främst på ryssar som bor i Ryssland.

Enligt Putins uppfattning skapades Ukraina främst av landets grannländer, framförallt Ryssland men även Polen och Rumänien. Resten av de ”traditionellt ryska” områdena gavs till Ukraina av kommunisterna. Han har alltid ställt Ukraina inför följande val: territoriell integritet i utbyte mot lojalitet mot Ryssland. Som han ser det bröt ukrainarna det här avtalet och kan därför inte längre förvänta sig att Ryssland ska respektera landets nuvarande gränser.

IGG: Innebär det att kriget kommer att stanna i Ukraina? Putins tal när han sjösatte invasionen verkade antyda att den var ett krig mot USA. Han nämnde inte Ukraina förrän i mitten av det.

SS: Putin är besatt av USA, och hans paranoia fördjupades under president Barack Obamas mandatperiod. Obama skrotade planerna på att bygga en missilförsvarssköld i Polen och Tjeckien, men han drog inte tillbaka andra Nato-insatser. Det gick inte obemärkt förbi i Kreml, som är uppriktigt övertygade om att Nato mycket väl skulle kunna anfalla Ryssland. Putin tror att det inte finns någon neutralitet. Han är övertygad om att folk antingen är med en eller mot en. Och om någon är granne med en, har man rätt att bestämma vad de ska göra. Vi hycklar inte, skulle Putin säga. Vi säger som det är, till skillnad från Västvärlden. Vi är beredda att försvara världsordningen, men vi vill ha en världsordning som bygger på intressesfärer.

Det finns en enkel grundregel i rysk historia: Moskvas intressesfär slutar där den slutade senast.

IGG: Så Putin kommer inte att nöja sig med Ukraina?

SS: Det finns en enkel grundregel i rysk historia: Moskvas intressesfär slutar där den slutade senast. Om Polen var en rysk vasallstat i tre århundraden, varför skulle landet inte kunna bli det igen? Vad har förändrats?

Ryssland kommer förstås att vara uppbundet i Ukraina ett bra tag. Men om det sker en större konfrontation, där en rysk-kinesisk allians lyckas uppnå någon form av fördel gentemot Västvärlden, kommer Ryssland att utnyttja det tillfället för att kräva ytterligare politiska eftergifter. Vi i Östeuropa behöver inte undra över vad han kommer att kräva, eftersom vi redan var en del av det ultimatum som Putin ställde Nato inför i november 2021.

De kraven gällde inte bara Ukraina utan även Polen och de baltiska staterna: avrusta Natos militära anläggningar; återgå till det status quo som rådde före 1997 och genomför inga militärövningar utan ryskt godkännande. Varken den polske presidenten eller premiärministern reagerade på de kraven när de ställdes då.

Aldrig varit närmare ett tredje världskrig 

IGG: De tog helt enkelt inte hotet på allvar.

SS: Inte förrän Ryssland invaderade Ukraina. Men nu har det skett ett genombrott även i tysk politik. Betydelsen av detta är svår att överskatta. Ryssland har mycket nära band till Tyskland, inte bara genom gasen utan också historiskt. Dagens ryska identitet bygger till mycket stor del på segern över nazismen samt Tysklands underkuvande och förnedring 1945. Relationen har sedan dess liknats vid ett slags Stockholmssyndrom, där den underkuvade ger sig i lag med bödeln.

Men det arrangemanget har nu kollapsat. Tidigare var Tyskland en vän till Ryssland. Landet hindrade Västvärlden från att reagera för starkt på Putins agerande; det var ekonomiskt beroende av Ryssland och det var pacifistiskt och till stor del även demilitariserat. Nu rustar Tyskland upp igen, och det kommer att ändra landets status i Rysslands geopolitiska omloppsbana. Ryssarna var mycket stolta över det faktum att tyskarna var dem underordnade där. Nu har detta faktum ändrats. Detta riskerar att såra ryssarna djupt och få dem att bli ännu mer paranoida i förhållande till Västvärlden.

IGG: Så du förväntar dig att kriget kommer att sprida sig?

SS: I strikt bemärkelse befinner sig Polen och Västvärlden inte i krig med Ryssland, eftersom det inte föreligger någon direkt militär konfrontation. Polen är dock den logistiska basen för nästan hela världens militära och humanitära bistånd till Ukraina. Nato förser Ukraina med allt farligare vapen. Bomber faller redan så nära Polen att de kan höras på vår sida av gränsen. Ryssland är inte känt för sin precisionsbombning. Det ena tabut efter det andra krossas. Också neutrala och avlägsna länder – såsom Sverige och Spanien, skickar vapen till Ukraina. Många före detta militärer från USA, Storbritannien och andra länder ansluter sig till den ukrainska militären. Bland dem finns många som utmärkt sig i tidigare krig, vilket ger effekt på den ukrainska arméns moral.

Naturligtvis hotar Ryssland de länder som skickar vapen till Ukraina. De här åtgärderna kommer att vara svåra att glömma, och de blir fler och fler för varje dag. Vi har aldrig varit närmare tredje världskriget. Det är anledningen till uppgifterna om att Putin har gömt undan sin familj i en bunker i Altaibergen. Han har varit isolerad från sin omgivning i två år nu. Vi vet att han varken använder en mobiltelefon eller en dator. Han förlitar sig på bara en handfull personer. Det är svårt att säga om han har någon verklighetskontakt värd namnet.

IGG: Tror du att Putin är beredd att använda kärnvapen?

SS: Ja, självklart. Putin lyfter gärna fram att hans KGB-dossier identifierade honom som en person med låg  riskbenägenhet. Det var inte menat som en komplimang från KGB-sida, men han skryter gärna om omdömet. Men han håller också stenhårt fast vid principen om att när en konfrontation väl är oundviklig, gäller det att slå till först.

Talande nog har Surkov nyligen publicerat ett manifest om ”slutet på den skamlösa freden.” Detta är en gammal nazistisk kliché från 1920-talet. Föreställningen om att Sovjetunionen föll utan att faktiskt ha förlorat kriget mot Västvärlden. Landet förråddes och förödmjukades av liberala eliter som Mikhail Gorbatjov. Putin anser att Ryssland fortfarande är en stormakt och att landets plats i världen bör återspegla detta faktum. Därav följer att Putin har rätt att försvara ryska minoriteten i andra länder – precis som Hitler gjorde med avseende på tyskarna i det tjeckiska Sudetlandet.

Minns du när Obama kallade Ryssland för en ”regional makt”? Det retade upp ryssarna något oerhört. Surkov menar att de uppgörelser som ingicks på 1990-talet är ohållbara, att de saknar strukturella skäl eller berättiganden och att de inte motsvarar den faktiska maktbalansen – särskilt inte idag när den ryska militären är mycket starkare än den var då.

Kreml har djupa band inte bara till den kriminella undre världen utan också till olika nynazistiska grupperingar.

IGG: Putin har berättat för det ryska folket att han försöker ”avnazifiera” Ukraina. Stötte du på några fascister eller nazister när du var där?

SS: Den här myten liknar i mångt och mycket Sions vises protokoll – det förfalskade ryska dokumentet från 1900-talets början som hävdade att judarna konspirerade för att uppnå världsherravälde. När jag var i Kyiv ville jag framförallt träffa landets makthavare, eftersom de var helt nya för mig, Jag har hört kritik som riktats mot den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj och ville undersöka om det låg någon sanning i det.

Jag har nu kontakt med hans team och har en mycket positiv uppfattning om dem. Många är före detta soldater. De är väldigt patriotiska. Inte ens Odessa eller Charkiv (två huvudsakligen rysktalande städer) kommer frivilligt att underkasta sig Ryssland. Människor som känner Ryssland – inklusive ryssar  – vill inte inlemmas i det.

De nationalistiska strömningarna var starkare än tidigare. Ukraina förtjänade detta nationalistiska ögonblick. Varje land som befinner sig i den här processen av nationsbyggande går igenom ett sådant ögonblick av självförhärligande. Ukraina gör detta på ett mycket mjukt sätt och utan att något nationalistiskt parti blir dominerande. Ledaren för Högra sektorn, ett ultranationalistiskt parti som ständigt figurerade i den ryska propagandan under 2019 års presidentval, fick bara 1 procent av rösterna.

Putin, å andra sidan, är den som verkligen beter sig som en nazist. Hans motivering om att ”försvara ryssarna” är en karbonkopia av Hitlers agerande under Sudetkrisen. Kreml har djupa band inte bara till den kriminella undre världen utan också till olika nynazistiska grupperingar. Tänk bara på den ”godkända” opposition som installerades i Donbas under Igor Strelkovs ledning. Wagner Group, ett privat legosoldatföretag som Putin har använt sig av i Afrika och Syrien, grundades av nynazister. Nashi, det pro-ryska ukrainska partiet, är en fascistisk rörelse. Det är Kremlideologer som Aleksandr Dugin som är de verkliga fascisterna.

IGG: Hur bör vi betrakta dagens Ukraina?

SS: Dagens Ukraina är, tack vare Putins krig i Donbas, en militariserad nation. Där kvällsnyheterna i tv under de senaste åtta åren har inletts med senaste nytt från fronten. En halv miljon människor har förvärvat militär erfarenhet – och vapen – genom sitt deltagande i det pågående kriget. Deras kosackidentitet bygger på föreställningen om kamp, frihet och självständighet. Deras stridsvilja borde inte komma som någon överraskning.

Polens demokrati kan bli ännu ett offer för kriget

IGG: Så det ukrainska motståndet kommer att bli långvarigt?

SS: Inte bara det ukrainska. Polen kommer också att tvingas militarisera, eftersom landet är kontaktytan mellan Ukraina och Europa. Detta är dåliga nyheter för den polska demokratin. Den nuvarande illiberala regimen kommer antingen att komma överens med oppositionen eller räkna med att Europa blundar för vad den gör på hemmaplan så länge som den försvarar Västvärlden. Det senare alternativet framstår som mer sannolikt för mig. I så fall kommer Polens demokrati bli ännu ett offer för kriget.

Historien upprepar sig. Vi är alla i färd med att damma av gamla böcker om världsordningen. Rent intellektuellt är det här det mest intressanta ögonblicket under min livstid. Och samtidigt är det slutet för livet som vi känner det, särskilt för oss här i Polen.

Den känslomässiga ekonomin är precis som den reala cyklisk: dagens eufori lägger grunden till morgondagens förbittring.

Fram tills nyligen var Polen ett av de mest etniskt homogena samhällena i Europa och starkt präglat av flyktingfientliga och antiukrainska fobier. Det var Putin som förde oss samman. Förväntningarna att ukrainarna skulle spridas ut sig till rikare delar av Europa var felaktiga. På grund av familjeband, språkliga likheter och närheten till Ukraina kommer de flesta flyktingar att vilja stanna i Polen. Det har redan kommit över två miljoner flyktingar till Polen och 80 procent av dem är kvinnor och barn.

I I nuläget ser vi en enorm entusiasm och en nästan gränslös önskan om att hjälpa till. Och det ser likadant ut i resten av EU – stödet till flyktingarna, från såväl regeringar som vanliga människor, har visat Europa från sin bästa sida.

Men det kan inte vara för evigt. Människor kommer att tröttna. Den känslomässiga ekonomin är precis som den reala cyklisk: dagens eufori lägger grunden till morgondagens förbittring. Det kommer att finnas en förväntan på tacksamhet, en vänlighetens narcissism, en avundsjuka på den samhälleliga hjälpen som ges till flyktingarna. Med andra ord den perfekta grogrunden för nationalism. I Polen är det som behövs ekonomisk hjälp från väst. Annars kommer Polen omöjligen kunna hjälpa den enorma mängden nyanlända. Polen kan plötsligt ha en minoritet på fyra miljoner.

I den mån flyktingarna sprids ut över hela EU kommer effekten på den europeiska demokratin delvis bero på hur effektivt EU:s institutioner svarar på de nya utmaningar som medlemsstaterna måste ta sig an.

*  Detta är en översatt och uppdaterad version av en artikel som först publicerades i tidskriften Project Syndicate. Den avslutande delen om flyktingfrågan i Polen har uppdateras före publicering i Kvartal med tillägg av Slawomir Sierakowski. Översättning från engelskan har gjorts av Öyvind Vågen.