”En kortvuxen hämndlysten man”. Det är beskrivningen av Vladimir Putin i Masha Gessens bok Mannen utan ansikte från 2012 (Brombergs förlag). Gessen tillhör de som fick rätt; hon beskriver Putin som en terrorist, krigsförbrytare och en lönnmördare som är ute efter att utkräva hämnd för det fallna Sovjetimperiet. Men framför allt är han en produkt av säkerhetsapparaten. I början av sin karriär för den sovjetiska hemliga polisen KGB var Putin placerad i Östtyskland. De enda västerlänningar han mötte var medlemmar av terrorgruppen Röda Arméfraktionen, RAF. De var sin tids våldsamma islamister, fanatiker som spred skräck med mord och terrordåd. Bland annat ockupationen av den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975 då två personer ur gisslan och en terrorist dog.
Putin krävde gåvor av Röda Arméfraktionen
RAF fick en del av sina order från KGB, och de kom ibland till Dresden där Putin var stationerad. Att ge uppdrag till radikala RAF-medlemmar var exakt den typ av jobb som Putin hade drömt om. Men han var på den tiden förvisad till skrivbordsuppdrag. I stället krävde han gåvor från Väst, en Grundig-radio, en Blaupunkt-bilstereo. ”Han ville alltid ha prylar”, berättade en före detta RAF-medlem för Gessen.
Samtidigt upprätthöll ett antal FSB-officerare långvariga kontakter med terrorister och potentiella terrorister i Tjetjenien.
Putin steg till presidentposten via en våg av sprängdåd mot hyreshus i Ryssland 1999. Den ryska staten lade skulden för dem på islamiska terrorister från Kaukasus men bevisen pekar tydligt på att säkerhetstjänsten FSB låg bakom dem, skriver Gessen. Terrorattentaten mot den egna befolkningen blev ursäkt för att starta en skoningslös markoffensiv i Tjetjenien, där förstörelsen av Groznyj blev en föregångare till vad vi nu ser i Mariupol i Ukraina. Samtidigt upprätthöll ett antal FSB-officerare långvariga kontakter med terrorister och potentiella terrorister i Tjetjenien. Journalisten Anna Politkovskaja hade bland annat rotat i det bloddrypande gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva år 2002. Den ende gisslantagaren som kunde lämna teatern levande berättade senare för Politkovskaja att han jobbade för Moskva. Han var då i full frihet. Politkovskaja däremot sköts ihjäl på Putins födelsedag 2006.
”Anna Politkovskaja mördades av Putin” skrev den landsflyktige visselblåsaren från den ryska säkerhetstjänsten FSB, Alexander Litvinenko, som rubrik på hennes dödsruna. Kort därefter dog även Litvinenko, förgiftad av polonium 210, ett ämne som bara framställs i Ryssland och vars användning är hårt kontrollerad av de federala kärnenergimyndigheterna.
Gessen ser inga bevis för att den högsta ledningen hade sanktionerat gisslantagandet på Dubrovkateatern. Däremot, när kriserna inträffade gjorde Putins specialstyrkor allt de kunde för att slutet skulle bli så blodigt som möjligt – för att rättfärdiga fortsatta krigshandlingar i Tjetjenien och ökad repression i Ryssland.
De människor eller länder som stått i vägen för honom har haft en märklig förmåga att dö i mystiska omständigheter eller råka ut för spektakulära tragedier, och man har visat en närmast total hänsynslöshet för att utomstående civila ska drabbas.
Den ryska detaljen i utredningen om Akilov
Men var ryska aktörer inblandade i Akilovs terrordåd på Drottninggatan 2017? Nej. Inte vad vi vet. I dessa tider är det naturligtvis lätt att skylla fan och hans moster på Ryssland. Det Peter Axelssons artikel, som publicerade idag, visar är däremot att Sverige inte har försökt lagföra personerna som groomade Akilov till dådet.
Artikeln väcker också frågor om en detalj i utredningen.
Hur kunde ett twitterkonto, som tros vara stöttat av Kreml, men som presenterades som kopplat till en av FSB:s svurna fiender i Sverige (den exil-tjetjenska sajten Kavkaz Center) ha sådan koll på terroristen Akilovs göranden att det redan vid tiden för gripandet på attentatsdagen kunde publicera chattar från Akilovs mobil?
Underlät den eller de som hade insyn att informera svenska myndigheter om det förestående terrordådet? Det är svårt att inte hålla med Rysslandsexperten Martin Kragh, som säger till Kvartals Ludde Hellberg att det är tragiskt att denna fråga inte utreddes mera. Axelsson noterar i artikeln att för det första tog IS aldrig på sig dådet, även om det kan finnas flera orsaker till det. För det andra har IS-poserande förekommit, inte minst från rysk sida, och för det tredje så låg försöken att associera Kavkaz Center till Akilov i Moskvas intresse.
Terrordådet kan sägas ha tjänat Moskvas syften genom att driva på polariseringen i Europa och bidra till ett narrativ av en sönderfallande, dekadent västvärld. Sverige, som gett fristad åt Kavkaz Center, blev straffat. Akilov var en radikaliserad rysktalande man som levde i det svenska parallellsamhällets trasproletariat. Han var ett tacksamt mål att manipulera. Återigen så är indicier och spekulationer inte bevis för något. Men åklagarens och myndigheternas ointresse för att vända på stenar framstår ändå som anmärkningsvärt. När attentatet skedde 2017 visste alla vad IS var kapabla till. Putins Ryssland då? Som Rysslandskännaren Stig Fredrikson skrev i förordet till Masha Gessens bok när den publicerades för tio år sedan: Ingen kan längre påstå att vi inget visste.
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
