Putin är inte galen

I Rysslands moderna historia finns flera exempel på detta: 1979 försökte en ”begränsad kontingent” från den sovjetiska armén få slut på en intern konflikt i det styrande partiet i Afghanistan, 1993 besköt Jeltsin ”Vita Huset” i centrala Moskva för att lösa motsättningarna med den lagstiftande makten duman, 1994 lovade Jeltsins försvarsminister Gratjov att det räckte med en mindre styrka för att krossa rebellerna i Tjetjenien. Samtliga dessa interventioner växte snabbt beslutsfattarna över huvudet och slutade i nederlag. Jeltsins angrepp på parlamentet blev en bidragande orsak till hans förlust av makten.

Västvärlden har också försökt sig på dessa metoder: angreppen på Belgrad 1999, Irak 2003 och Libyen 2011 kostade mängder människoliv och skapade kaos och förödelse.

Många hävdar att Rysslands president har blivit galen och otillräknelig,  en ”analys” som är helt oanvändbar om man vill förstå vad som händer.

Dagens ”speciella militära operation” i Ukraina är också byggd på föreställningen att ett snabbt och oblodigt ingrepp skulle vara möjligt. Den historieintresserade  Putin har tydligen inte lyssnat på det citat som brukar tillskrivas den tyske filosofen Hegel: ”Vi lär av historien att vi ingenting lär av historien”.

Många hävdar att Rysslands president har blivit galen och otillräknelig,  en ”analys” som är helt oanvändbar om man vill förstå vad som händer. Nej, Putin har inte blivit galen men han har kastat masken. I sina tal den 21 och 24 februari framträder han som en korsriddare, driven av patos och vrede. Putin menar att hans uppdrag är att återskapa det ryska imperium som gick förlorat genom Lenins, Stalins och kommunistpartiets politik. De förintade tsardömets historiska Ryssland och tillskapade på rysk mark inom Sovjetunionen en republik som hette Ukraina. Nu har den nya staten Ukraina och dess folk ockuperats av fientliga krafter från västvärlden och måste befrias, menar Putin. Sedan ska de slaviska brödrafolken leva i fred och endräkt.

Kriget förbereddes sannolikt i flera år

Angreppet på Ukraina ingår i en omfattande ideologisk, politisk och militär plan som har utarbetats under lång tid, sannolikt flera år. Planen gick in i sin operativa fas sommaren/hösten 2021 och intensifierades när Putin till sist beslutade sig för att ställa motståndaren schack matt. Kraven till västvärlden var formulerade så att de var omöjliga att uppfylla.

Redan tidigare har Putin agerat i enlighet med sin nationalistiska ideologi. Under hans första tid vid makten, år 2001, helgonförklarades den mördade ryska tsarfamiljen, 2014 återfördes stoftet av två framträdande representanter för tsarryssland till Moskva för att begravas i hemlandets jord: generalen Anton Denikin och filosofen Ivan Iljin. Båda kämpade mot bolsjevikerna men flydde och dog i exil. Båda var hängivna nationalister och drev samma agenda som Putin: att återskapa ett storslaget Ryssland.

Den ryske dissidentförfattaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn blev på sin ålders höst alltmer nationalistisk. 2018 restes en staty av författaren i centrala Moskva med anledning av hans 100-årsdag. Putin var där och lade ner blommor.

Dessa exempel illustrerar Putins närmast fanatiska övertygelse om sin mission. ”Vår framtid som stat och nation står nu på spel” sade han den 24 februari när han meddelade planerna på en ”speciell militär operation” för att ”befria” Ukraina.

Kampen om narrativet pågår

Men hur går det med denna operation? Kampen om narrativet, om sanningen om kriget, pågår med full kraft vid sidan om de militära aktionerna. De ryska myndigheterna har kraftigt inskränkt mediernas möjligheter att rapportera. Ordet ”invasion” eller ”krig” får inte användas. Den påbjudna termen är ”speciell militär operation”. Inga andra källor än de officiellt sanktionerade får citeras. En order från presidenten förbjuder media att uppge antal döda eller sårade på båda sidor. Denna ukas tillkom redan år 2015, kanske specialtillverkad för dagens situation.

Gränsen mellan barbari och civilisation kommer att gå någonstans på ukrainskt territorium. Exakt var vet vi inte ännu.

Tragedin i Ukraina kommer utan tvivel att slå tillbaka mot själva Ryssland. Tusentals människor över hela landet protesterar mot vad de ser som Putins orättfärdiga krig. Men självcensur finns också. Två intelligenta och välinformerade ryska vänner som jag på Kvartals uppdrag har försökt förmå att skriva för nätmagasinet har valt att avböja. De är rädda för vilka konsekvenser det skulle få att bli publicerade i utländska medier. Och min väninna Aljona är förkrossad.

– Jag skäms, säger hon. Jag har släktingar i Ukraina och gråter.

Den ukrainske publicisten Vitalij Portnikov säger i en intervju till radiostationen Moskvas Eko:

– Gränsen mellan barbari och civilisation kommer att gå någonstans på ukrainskt territorium. Exakt var vet vi inte ännu.

(Efter att denna artikeln publicerades blev den liberala radiostationen Moskvas Eko nedlagd).

Den stora regimtrogna opinionen

Men det finns också andra röster, röster från dem som menar att hotet från väst är verkligt och att presidenten agerar riktigt. En opinionsundersökning från den 28 februari gjord av statliga institutet VTSIOM visar att 68 procent av den ryska befolkningen stöder presidentens beslut. Man kan sätta frågetecken till tillförlitligheten i sådana undersökningar, eller om stödet kommer att vara kvar när effekterna av sanktionerna blir mer märkbara. Men man ska inte glömma att det finns en betydande regimtrogen opinion i Ryssland.

– Det här är inget vanligt krig. Vi ska ju inte ockupera Ukraina utan befria det från nazister och terrorister, säger Sergej Markov, medlem av det presidenttrogna partiet Enade Ryssland och en av Putins nära medarbetare.

För sju år sedan protesterade den kände ryske historikern Andrej Zubov mot annekteringen av Krim. Han jämförde denna aktion med Hitlers Anschluss av Österrike 1938. Zubov avskedades då från universitetet. Nu skriver han i ett öppet brev till sin vän och kollega i Kiev, professor Petro Mironenko: ”Käre vän, genom allt blod som flyter mellan oss räcker jag er min hand och omfamnar er. Detta är en fruktansvärd skam. Men jag är övertygad om att vår vänskap kommer att återupprättas efter dessa tunga dagar.”