SVT:s Hanna Stjärne och SR:s vd Cilla Benkö har sagt att lydnadsparagrafen inte är i synk med Sveriges grundlagar.
Henrik Landerholm fick landa springande. Sverige har just tagit sig ur en strategisk säkerhetspolitisk time-out som har pågått i flera decennier, säger han. Men nu, med kriget i Ukraina, finns det ett nytt allvar i luften i Sverige. MPF:s uppgift är att ge råd, stöd och utbildning till regering, myndigheter och medier om otillbörlig informationspåverkan. I krigstid kan det handla om att ge regeringen vägledning om hur informationsförsvaret ska gå till. Vad kan då regeringen förvänta sig av public service? Den 9 mars träffade Henrik Landerholm SVT:s vd Hanna Stjärne för allra första gången. Han hoppas på goda relationer.
En sträv dejt, kanske. Både Hanna Stjärne och SR:s vd Cilla Benkö har sagt att lydnadsparagrafen inte är i synk med Sveriges grundlagar. Men den ena kulturministern efter den andra har duckat för frågan, inklusive Jeanette Gustafsdotter. Varför? Och vad betyder det att ”lyda under regeringen” när kriget kommer?
Låt oss först titta på Henrik Landerholm. Det var många som sökte jobbet som högsta chef för Sveriges psykologiska försvar. Det gick alltså till en tidigare officer (överstelöjtnant i reserven) och moderat försvarspolitiker, före detta rektor för Försvarshögskolan och diplomat. Samt bror till den förra försvarsministern Karin Enström (M). Hans synsätt är militärens. Blir det krig, då sitter alla i samma båt. Förr än vi anar kan riket vara så hotat till sin existens att hela samhället måste ställas i krigsansträngningarnas tjänst. Även public service, eftersom bolagen ingår i totalförsvaret och skattefinansieras. Lydnadsparagrafen har fungerat bra, why fix it? Att lyda under regeringen betyder inte att lyda regeringen, fastslår han.
MPF varken vill, får eller kan tvinga public service till något. Man öppnar för kontakt, helt enkelt.
Hotas Sverige måste alla ställa upp, eller?
Det är inte helt lätt att förstå, och journalisten och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke är skeptisk. Det är ”ett grått töcken” vad lydnadsparagrafen skulle innebära för public service-bolagen i krig. Funcke tippar att de skulle få samma ställning som de statliga myndigheterna. Visserligen förbli självständiga och inte utsättas för ministerstyre. Men om regeringen inte är nöjd med Sveriges Radio eller Sveriges Television så kan den i krigstid avsätta och tillsätta ansvariga utgivare som den vill, möblera om styrelserna eller ändra i förordningen och medelstilldelningen. Till exempel. De kan flytta bolagen också, så att de hamnar under försvarsminister Peter Hultqvist, i stället för under kulturdepartementet. Och naturligtvis kan cheferna då kallas till informella samtal med ministern.
– Om ledningen låter sig styras av statsnyttan så är det en väldig risk att den blir en megafon för statsmakten, säger Nils Funcke.
Slutsatsen blev, för Fichtelius, att public service ska vara noga förberett för krig. Men samtidigt att staten måste hållas på avstånd även då.
Här spökar historien. 50- och 60-talens radiochef Olof Rydbeck hade krigsåren i pannbenet och gjorde försök att politiskt detaljstyra nyhetsförmedlingen. En mardröm, säger journalisten Erik Fichtelius. Som själv fick se en annan sida av historien när han som ny chef för Ekot på 1980-talet upptäckte att redaktionens beredskapsorganisation bara fanns på papperet.
– Mina företrädare hade inte gjort tillräckligt. Inget fanns! Noll! Ingen tablå, inget bergrum att sitta i, ingen krigsplacering. Det var skakande. Det tog oss flera år att styra upp!
Slutsatsen blev, för Fichtelius, att public service ska vara noga förberett för krig. Men samtidigt att staten måste hållas på avstånd även då. Rapporteringen ska alltid ske med konsekvensneutraliteten som ledstjärna. Det vill säga: det som är sant och relevant ska publiceras. Oavsett vem som gynnas eller drabbas. Så varför regeringen framhärdar med lydnadsparagrafen förstår Fichtelius inte. Han menar att den ”går inte att försvara” och är orimlig.
Tänk Anslagstavlan modell XXL
Erik Fichtelius och statsvetaren Olof Petersson har i stället föreslagit att regeringen vid höjd beredskap får egen sändningstid i public service tablåer, lite som Anslagstavlan eller ”Viktigt meddelande till allmänheten”. Regeringen får själv stå som ansvarig utgivare, och innehållet ska ha egen vinjett och inte kunna förväxlas med redaktionellt material.
Hur vill jag då att P1 ska rapportera om en krigshändelse där den svenska armén begår krigsbrott, gör misstag eller lider svåra förluster?
Under den dag då dessa intervjuer görs hinner Storbritannien erbjuda pansarvärnsrobotar till Ukraina, försvarsministern ge ett kvarts Nato-löfte och statsministern hamna i trubbel för motsatsen. Jag lyssnar på P1, tittar på SVT och backar ut från Twitter. Normalt beteende, jag tillhör de 70 procent av befolkningen som har stort eller mycket stort förtroende för public service. Hur vill jag då att P1 ska rapportera om en krigshändelse där den svenska armén begår krigsbrott, gör misstag eller lider svåra förluster? Lex Fichtelius förstås. Men är det verkligen så enkelt?
Nej, säger Henrik Landerholm. För det handlar inte om den raka informationen utan om den krokiga. Om de negativa konsekvenserna för krigsansträngningarna skulle bli väldigt stora för att en viss uppgift publiceras, då kan man inte alltid tillämpa Fichtelius konsekvensneutralitet fullt ut, tycker han. ”Det finns andra, högre värden, som går före”. Redaktionerna har kanske inte hela bilden heller, och kan därför inte bedöma konsekvenserna vid alla publiceringsbeslut. Då krävs ”förtroendefulla, informella dialoger”. Rimligt, kan många tycka. Inför fienden är vi väl alla eniga.
Eller inte. På torsdagsmorgonen sändes utrikeskorrespondenten Cecilia Uddéns intervju med en ukrainare som flytt ur landet trots att män mellan 18 och 60 år inte får det. “Jag vill inte strida för Ukraina och Zelenskyj. Och för att rädda liv borde Zelenskyj lägga stoltheten åt sidan och ge upp”, säger han. Om intervjun hade gällt en svensk när Sverige är i krig, skulle public service då få sända en så defaitistisk intervju?
Med Fichtelius sätt att resonera är det inget som Sveriges Radio ska prata ihop sig om med regeringen.
– Nej. Här är min roll. Där är din roll. Någon kökkenmödding i mitten ska vi inte ha.
Och Myndigheten för psykologiskt försvar har ingen annan uppfattning . Förtroendet för nyhetsförmedlingen måste vara oanfrätt. Skulle det komma fram att staten styr och ställer, eller att journalister och utgivare tar order av staten, då är det skadligt, säger Henrik Landerholm.
Självcensur förvandlar nyheter till propaganda
Den lösning han föreslår är i stället att redaktionerna kontinuerligt övar svåra, existentiella publiceringsbeslut. Man ska öva så ofta att det blir vardagsmat. Reflektera kring om någon uppgift kan behöva tas bort eller en publicering skjutas på i ett visst läge. ”Det finns givetvis legitima militära hemligheter” skriver Erik Fichtelius i sin bok Äkta nyheter. Men han är ändå orolig. ”Kommer självcensur och regelverk, synliga och osynliga, göra att nyhetssändningarna blir propaganda när det kommer till kritan?”
Journalisten och myndighetschefen kan aldrig bli överens. Men om de får igenom sin Anslagstavla och public service-bolagen utvecklar en kultur av kontinuerliga krigsövningar kring svåra publiceringar blir det svårt att försvara lydnadsparagrafen. Såvida den inte behövs som en säkerhetsventil för ett läge som vi idag inte ens kan förutse. Ytterst bestäms det av politiken. Jag gör ett par stickprov och finner att det ofta så public service-kritiska partiet SD tycker att man visst kan se över lydnadsparagrafen, just för att public service-bolagen inte vill ha den. Medan Miljöpartiet, ofta maktkritiskt, faktiskt ser fördelar med central krishantering.
– Det kan finnas lägen då public servicebolagen behöver ta ett helt annat ansvar i krig, säger MP:s mediepolitiske talesperson Anna Sibinska.
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt