Champagnevänstern på Mosebacke

Först blir man nämligen provocerad. Här presenteras, i sex delar, en superprivilegierad konstnärsfamilj – utan en enda markering om att de själva begriper hur bra de har det. Elsa Billgren förklarar att hennes familj inte är som andra. De sticker ut och har aldrig vardag, måndag kan vara som en lördag, då vad som helst kan hända.

Elsa jobbar med att ”fotografera sin frukost”, som hennes far skämtsamt säger, samt att hyra ut brudklänningar. Hennes ateljé ligger i Konstakademien i Stockholm, intill moderns. För sin influencerblogg får Elsa redan i första avsnittet ett pris på Elle-galan. ”Man kan säga mycket om modebranschen, men jag tycker att det finns en väldigt fin gemenskap. Jag har alltid … blivit välkomnad med öppna armar och folk har varit så otroligt snälla och varma” säger hon troskyldigt.

Marie Antoinette på Söder

Irritationen växer hemma i tv-soffan. Flott ateljé, bredvid mammas. Modevärldens trevliga bemötande. Förstår inte Elsa hur det påverkar folk att hon är dotter till sina berömda föräldrar?

I avsnittet därpå visar Elsa och hennes man Pontus upp sitt kalkstenshus på Gotland. Det är gammalt, rustikt, bedårande. Tänk att de har råd, ungdomarna, tänker jag i tv-soffan. Men Elsa förklarar att de slog till när de såg hur mycket de kunde få för pengarna, jämfört med att skaffa något större i Stockholm.

Nog för att en pittoresk gård på Gotland också kostar en slant, men okej, tänker jag, de satsar på sommarhus i stället för rymlig lägenhet i stan.

Men tror ni inte att de rackarna redan i nästa avsnitt är i full färd med att leta en större våning på Södermalm? Och det är inte vad som helst som duger. Elsa har en detaljerad kravlista: sekelskifte, högt i tak, kakelugnar, rätt geografiska läge och mycket ljusinsläpp. ”Jag vet exakt vilken stil jag ska inreda i”, säger hon förtroligt till kameran, och nästan viskar fram det: ”Champagnevänster”.

Där och då trillar poletten ner hos mig. Vad är det produktionsbolaget har klippt fram? Jo, Äkta Billgrens visar sig vara inget mindre än en genial gestaltning av en form av aristokrati i vår tid. Elsa är en fullödig Marie Antoinette, med sina vippande klänningar, blomsterbuketter, stilleben och utsökta miljöer. Totalt aningslös om vilka fördelar hon har på grund av sitt efternamn. Och av allt att döma utan en susning om hur livet kan te sig för någon som sitter i kassan på Ica. Eller för en papperslös som formellt inte finns. Eller ens för en hyggligt välavlönad byråkrat. Sådant folk, med andra ord, för vilka måndag är en måndag – och aldrig kan förväxlas med en spännande lördag.

Det ordnar sig alltid, sa överklassen

Elsa utövar kreativitet på sitt jobb, hon ÄLSKAR sina fina klänningar, och gläds åt att hon kommit på idén att anställa en assistent, någon som kan ”tänka långsiktigt” åt henne, hålla ordning och laga trasiga klänningar. Så himla skönt! Nu slipper Elsa själv allt tråkigt, förklarar hon, och kan fokusera på det som är kul i stället.

Sedan har vi då hennes mer behärskade föräldrar, frånskilda, men på talbar fot med varann. Vi får veta att skilsmässan var jobbig för Elsa, och att den här tv-serien är ett sätt för henne att ”få ihop” familjen.

Helene Billgren ska ha sin separatutställning på Liljevalchs konsthall, den kommer att bli enormt hyllad, men det vet vi inte än. Så nu fnular hon runt och samlar ihop material – både äldre och nya verk. Hon förvarar dem huller om buller i gamla kartonger, som hon inte riktigt tycks ha koll på.

Ernst Billgren målar storslagna porträtt för familjen Bonnier, och ställer ut i Milano, Göteborg och Sundborn. Han umgås privat med E-type och kungafamiljen.

Nu ska han göra en utställning på Carl Larssongården. Carl Larsson kom från eländiga förhållanden och hade upplevt svält, berättar Ernst. Sedan duttar han gul färg på ett helfigursfoto av gubbskrället och hänger upp honom i taket på utställningsrummet. Vid vernissagen blir Ernst lite lättad (och tittaren med) när barnbarnsbarnbarnet säger att hon gillar hans tolkning av hennes anfader.

Carl Larsson ville gestalta idyllen. Den är Ernst ointresserad av. Han målar hellre en robotanka. Lite fult ska det vara. Och kitschigt. Men det betyder inte att Ernst inte gillar vackert. Till exempel bor han i en av Stockholms tjusigaste paradvåningar, med utsikt över Riddarfjärden, där både Evert Taube och Anders Zorn har bott.

Därifrån är det för övrigt promenadavstånd till den perfekta våning som Elsa småningom slår till på, vid Mosebacke.

Familjen Billgren har en avslappnad inställning till saker och ting. Delvis är det den kreativa lekfullhet som varje konstnär odlar. Helene berättar att hon på loppis köper gamla kaffekoppar, fotograferar dem, och sedan slår sönder dem och lägger bitarna i en påse. ”Sedan kallar jag det pussel, och säljer till folk på Liljevalchs.”

Men andan som gestaltas i Äkta Billgrens är också ett särmärke för de privilegierade. Man kluddar dit nåt, det löser sig. En fläck här, en reva där. Så gör aristokratin. Av det enkla skälet att för dem brukar det ordna sig, men för arbetarklassen är det inte lika givet

Gärna fult och kitschigt så länge bubblan är vacker

Nu har ju inte den äldre generationen Billgrens fötts med silversked i mun, utan har själva skapat sin härliga tillvaro. Och den är dem väl förunnad. Det intressanta är snarare hur de – som det framstår i tv – tycks leva i en bubbla.

Elsa berättar, en passant, att hon som barn tvingade familjen till Gran Canaria, men att det ”blev den värsta semestern någonsin”. Vi som varit på chartersemester på Kanarieöarna vet att man möter vanliga svenskar från hela landet. En del av dem är överviktiga och har fula kläder – och inte fula på det trendiga sättet, utan fula på det fulfula sättet. Värsta resan någonsin för familjen Billgren, som sagt.

Champagnevänstern tar privilegier för givna

Produktionsbolaget har i Äkta Billgrens tagit fram en skarp skildring av den ena ytterligheten i spänningen mellan landsbygd och stad, mellan arbetarklass och ”champagnevänster”. Inte så snällt mot familjen Billgren, men samtidigt intressant eftersom det är den spänningen som präglar dagens politiska utveckling.

Vad som provocerar i den här dokusåpan är inte att den visar upp en familj som har det gött. Utan det är Marie Antoinette-faktorn – att den skildrar en elit som har upphört att reflektera över sina egna privilegier.