Politisk korrekthet är ett maktmedel

Friedmans bok skulle kunna bli en intressant referenspunkt i den debatten. Han tillför ett annorlunda perspektiv; han vill formulera mer allmängiltiga teorier om hur och varför sådana här ”sanningsregimer” etableras. Han är mindre intresserad av det specifika innehållet i det politiskt korrekta — som lika gärna skulle kunna vara vänster, höger eller något annat — än av hur fenomenet politisk korrekthet fungerar i ett socialt sammanhang, och vilka konsekvenser det får.

Konsensus omfattade hela den svenska samhällseliten

Enligt Friedman är politiskt korrekthet inte bara en fluga eller ett mode, utan ett instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig, inte minst genom att etablera och sedan hålla efter den moraliska sanningsregim de bekänt sig till, finner bekräftelse i, och samtidigt använder som maktmedel. (Man skulle kunna jämföra med de nya eliter som tog över till exempel när Sverige kristnades, eller när våra östra grannländer sovjetiserades under Stalin.)

Sverige och svenskarna fungerar i Friedmans bok som ett slags case study. Detta är dock ingen slump, eftersom Friedman bott i Sverige sedan 1970-talet. Som en vänsterinriktad amerikan beundrade han Sveriges ställningstagande mot Vietnamkriget, och inte minst strävandena i riktning mot ekonomisk jämlikhet. Friedman lärde sig svenska flytande och undervisade under många år i socialantropologi vid Lunds universitet.

I förordet skriver han om hur ”det goda” i det svenska samhället tedde sig som något som togs för givet, men inte gick att analysera närmare. Han noterade redan då att Sverige som ett relativt centraliserat och homogent land tenderade att landa i en konsensus som tycktes omfatta i stort sett hela samhällseliten, medan andra jämförbara länder var mer heterogena.¹

”Vi” skulle smälta samman med en global New public management-elit

Fast på det glada 70-talet gjorde det inte så mycket. Allt gick ju framåt. Senare, på 1980- och 90-talen, såg han dock hur en ny samstämmighet växte fram hos en ny generation svenska politiker, myndighetspersoner, akademiker och journalister, som undvek att tala om de ökande problem som åtföljde misslyckandena med mångkultur och integration av nya invandrare — framförallt då den ökande etniska segregation som i direkt parallell med resten av Västeuropa blivit alltmer permanent också i Sverige.

Den ville försvara migration och mångkultur som inte bara oundvikligt, utan som något gott.

Det nya med den nya eliten var att den tog över Sverige i vad man trodde skulle bli en ny globaliserad värld, där nationalstaten var på väg ut och snart skulle ersättas av en mosaik av migranter som skulle hanteras av en ny transnationell elit (det var i alla fall så man föreställde sig framtiden på 1990-talet). Några av Friedmans mest slående observationer av svenska förhållanden är när han citerar personer inom denna nya elit, som i enlighet med dåtidens tidsanda deklarerade att den svenska nationen helt enkelt inte längre finns och vi alla numera är kosmopolitiska världsmedborgare.

Fast Friedman menar att man här egentligen inte alls talade om ”alla”, utan om sig själv, ett ”vi” som skulle smälta ihop med en ny global New public management-elit. Den ville försvara migration och mångkultur som inte bara oundvikligt, utan som något gott.

Anklagelserna handlade aldrig om sakfrågor

Medan jag själv skriver detta läser jag om hur beväpnade gäng i Göteborg spärrar av hela bostadsområden, som tidvis står under deras kontroll. Det ter sig som en bekräftelse på att Jonathan Friedman hade rätt i sina varningar på 1990-talet, och att det hade varit bra att redan då diskutera de potentiella svårigheterna — inte minst om hur den inhemska befolkningen riskerade att duperas av populistiska och xenofobiska krafter, så som sedan skett på många håll.²

Idén till den föreliggande boken föddes när Friedman själv och hustrun Kajsa Ekholm Friedman anklagades för att vara rasister, enligt Friedman för att de bröt mot ett tabu när de tog upp dessa frågor. Friedman går noga igenom de gamla anklagelserna från 1990-talet (kapitel 2, 3, och 4). Men huvudpoängen är en annan:

Anklagelserna handlade aldrig om sakfrågorna, vare sig om segregation och kriminalitet eller om större skeenden som vänsterns övergång från klassfrågor till identitetspolitik, eller den nationella välfärdsstatens sönderfall, och hur detta hänger samman med slutet för västmakternas världshegemoni (det vill säga ”the end of hegemony” i bokens undertitel).

Vad som betyder något är de etiketter man fastnat i, vare sig det handlar om etniska identiteter eller fördömanden av den som associerats med en felaktig åsikt.

I stället handlade det om att paret Friedman skulle vara rasister för att de påstod att det fanns potentiella problem, eller för att de talat med någon som redan etiketterats som rasist, av samma skäl.

Detta visar, säger Friedman, på hur den politiska korrektheten fungerar. Den bygger på associationer och identiteter, inte argument om fakta som är desamma för alla. Vad som betyder något är de etiketter man fastnat i, vare sig det handlar om etniska identiteter eller fördömanden av den som associerats med en felaktig åsikt.

Slutet för rationell debatt

Det som går förlorat när politisk korrekthet tillåts dominera är framför allt det utrymme för debatt och argumentation som i modern tid varit centralt i svenskt och europeiskt samhällsliv, men som vi inte längre kan ta för givet. Friedman skriver att han är emot politiskt korrekthet just för att han vill ha kvar den ”critical rational arena,” det vill säga det utrymme för rationell debatt och kritik, som funnits hittills.

Andra delar av Friedmans bok (se till exempel sidan 215-219) antyder samtidigt att utsikterna är dåliga för debattens överlevnad. Friedman insisterar på att hans analys inte inbegriper några värderingar, men jag anar en viss sympati för den ”gammaldags” individualitet som möjliggjort debatt och argument.

Attraktionen i idealet att vara en oberoende individ som törs ha en egen åsikt har falnat. I stället får vi människor som i första hand lever på bekräftelsen från andra — ett slags narcissism i tiden.

”Arenans” fortlevnad bygger ju på att människor vill kliva upp och delta i debatten, men Friedman argumenterar på flera andra ställen i boken att vi just nu bevittnar en omvandling som leder bort ifrån det slags ideal om individuellt självförverkligande som fanns tidigare, med atomistiska individer som skulle kunna tänkas vilja ha, och framföra, åsikter som var deras egna. Undermineringen av nationalstatens politiska gemenskap gör framtiden osäker för sådana ideal, inte bara för att man räds att bli bannlyst om man visar sig ha ”fel” åsikter, utan också för att attraktionen i idealet att vara en oberoende individ som törs ha en egen åsikt har falnat. I stället får vi, säger Friedman, människor som i första hand lever på bekräftelsen från andra — ett slags narcissism i tiden.

Friedman menar inte narcissism som en psykisk sjukdom, utan som ett sätt att vara socialt, som betonar andra mer än självet.

Ett exempel är fenomenet ”respekt” bland gängmedlemmar, som bygger på konformitet med en gruppidentitet, inte individualitet. Friedman menar (sid. 8) att detta i grunden liknar politisk korrekthet. Och detta kan antagligen stå för hela tidsandan; det är inte längre en själv som är det viktiga, utan hur man blir sedd av andra medlemmar av ens gäng eller grupp.

Häxjakt och barnamord i Sverige – då och nu

Här finns en koppling till det häxeri som både Jonathan Friedman och Kajsa Ekholm Friedman forskat mycket om. Kapitel 5 går igenom hur anklagelserna mot Ekholm Friedman förnyades sedan hon deltagit som expertvittne i en rättssak, där två kongolesiska barn dödats på svensk mark. Om man talar om hur häxeri faktiskt kunde te sig som verklighet för de inblandade — att många i Zaire tror på häxor — då är man rasist.

Häxeri och häxjakter har förstås en hel del gemensamt med politisk korrekthet, inklusive både påtvungna associationer, och som här, förbjudna associationer. Men det mest intressanta handlar just om hur båda fenomenen sätter en grupptillhörighet framför den enskilda personen. ”Individen” vore fel ord, eftersom självet helt enkelt inte är samma slags ”själv” som i den klassiska västerländska uppfattningen om autonoma individer, utan i stället är uppbundet, på liv och död, med gruppen.

Kanske vi lägger ner vetenskapen, och börjar flyga till Blåkulla igen

Notera att det inte var länge sedan vi jagade och brände häxor i Sverige. Hur var det möjligt att svenska präster och myndighetspersoner trodde på att kvinnorna flugit till Blåkulla och haft samlag med Satan? Och varför inträffade de svenska häxjakterna när de gjorde? Jo, det hänger förstås samman med det historiska sammanhanget, där häxor verkligen var trovärdiga. Folk levde med en självbild där Satan och Blåkulla ingick.

Friedmans stora bidrag till samhällsvetenskapen ligger dels i hur han kopplar samman de självuppfattningar som styr människors tänkande med de samhälleliga förutsättningar och tidsperioder som deras verklighetsuppfattning bottnar i, och dels i hur han visar att vår historia inte är linjär. I en ny samhällssituation, under nya trossatser, kanske vi lägger ner vetenskapen och börjar flyga till Blåkulla igen — eller först kanske vi blir som i Texas där presidentens favoritdoktor nu varnar för rymdhäxor och sataniska demoner som flyger in och har sex med folk medan de drömmer.³ Massor med människor tror att det är sant.