Pojkarna som skolan glömde

När gymnasieåren är över står fler pojkar än flickor utan högskolebehörighet, och flickorna går ut med nästan tio procent högre betygsgenomsnitt än pojkarna.² Bland dem som därefter blir antagna till högskolor och universitetet är över 60 procent kvinnor, och kvinnorna är i majoritet på 37 av de 40 mest sökta utbildningarna i Sverige.³

”Vi har en pojkkris i den svenska skolan”, skrev liberalen Gulan Avci i en debattartikel 2021.⁴ När författaren och forskaren Richard Reeves vid Brookings Institution förra året publicerade sin bok Of boys and men: Why the Modern Male Is Struggling, Why It Matters, and What to Do About It, konstaterade han samma sak: ”Sverige brottas med en pojkkris.”

– Det är strukturella problem som får konsekvenser för alla delar av livet – för hälsan, på arbetsmarknaden och i familjelivet, sa Richard Reeves i den amerikanska podden Honestly with Bari Weiss i samband med boksläppet. 

Samtidigt höjs röster för att svenska myndigheter inte tar situationen på allvar. 

Hur hamnade vi här?

Satsningar på att lyfta flickor

Skillnader i betyg mellan flickor och pojkar är ingen ny företeelse – tvärtom. När man i samband med införandet av den nioåriga grundskolan år 1962 slår fast principen om att könen ska samundervisas, har flickor bättre resultat i verbala ämnen och pojkar i numeriska och spatiala. Det går att kategorisera tydliga ”pojk-” respektive ”flickämnen”.

Från och med 1970-talet hamnar ”pojkämnena” – matematik, naturvetenskap och teknik – i myndigheternas fokus. Regeringen tillsätter en rad utredningar om hur flickorna ska bli fler inom de traditionellt manliga områdena och på landets universitet bedrivs flera forskningsprojekt för att undersöka hur flickorna ska höja sina resultat i ”pojkämnena”. Ett enträget arbete påbörjas – man organiserar sommarskolor för flickor i teknik och läroboksförfattare uppmuntrar blivande lärare att ”hitta flickornas infallsvinklar” i undervisningen.⁵

Flickors språkliga förmågor är under hela det första skolåret mer utvecklade än pojkars.

Insatserna ger resultat. Snart är fler flickor än pojkar behöriga till gymnasiet, och på 2000-talet går det att konstatera att könsskillnaderna i ”flickämnen”, såsom språk och religion, blivit alltmer markanta, och att skillnaderna i matematik och naturvetenskap suddats ut.⁶ År 2006 skriver Skolverket att ”flickor får i allmänhet större utdelning av sina studier, både betygsmässigt och när det gäller att gå vidare till högre utbildning”. Samtidigt konstaterar myndigheten att ”den genomsnittliga meritvärdesskillnaden mellan pojkar och flickor […] är större än skillnaden mellan svenskfödda och utlandsfödda elever”.⁷

Det börjar höjas röster för att diskutera det växande könsglappet. 

Analytikern Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång från år 2005 blir startskottet för en sådan diskussion. ”Satsningarna på att ge unga kvinnor tillgång till alla slags kunskapsfält och yrkesbanor finns det ingen motsvarighet till vad gäller pojkarna”, skriver han. Samtidigt sätter Björnsson tonen för hur pojkarnas skolmisslyckanden ska komma att förstås. Genom nya teorier om ”antipluggkultur” lyfter han att pojkars sämre skolresultat beror på att pojkarnas maskulinitet står i konflikt med att studera ambitiöst. Han uppmuntrar lärarna till reflektion: ”Finns sådana [kulturer], eller varianter på sådana, på skolan? Hur tar de sig i så fall uttryck? […] Finns det något i skolan som kan bidra till att underhålla dessa kulturer och vad kan göras för att minska de negativa konsekvenserna för lärandet av dem?”⁸ 

Antipluggkulturen

När Björnsson skriver sin rapport år 2005 inspireras han av den pågående debatten i Storbritannien. 

Där har teorier om en så kallad antipluggkultur utvecklats sedan slutet av 1970-talet, då den brittiska samhällsvetaren Paul Willis följt en grupp arbetarklasspojkar som använde nedsättande ord mot studieflitiga pojkar och som betraktade dessa som feminina. Från studierna drar Willis flera slutsatser, bland annat att pojkars maskulinitet står i konflikt med att studera ambitiöst. 

Teorin vidareutvecklas år 2003 av professor Diane Reay. Den brittiska Cambridge-professorn menar att pojkars sämre skolresultat är en konsekvens av att de strävar efter att dominera flickorna och därför distanserar sig från feminina handlingar såsom att studera flitigt. ”Till dess att sociala processer för manlig könssocialisering avskiljs från kravet på att privilegiera det manliga och låter pojkar hålla kontakten med sina feminina egenskaper, kommer problemet med ’misslyckade pojkar’ att förbli, trots lärares och forskares bästa ansträngningar”, skriver hon.⁹

Vad är det i klassrummet som gör att undervisningen uppfattas som meningslös för en stor grupp pojkar?

Antipluggteorierna plockas snart upp av svenska myndigheter. År 2006 skriver Skolverket att ”pojkars inbördes bevakning av manligheten innebär att aggressivitet, maktorientering och hårdhet m.m. premieras. För både pojkar och flickor framstår den sociala konstruktionen av genusordningen som ett hot.”¹⁰ 

Några år senare konstaterar en statlig utredning om jämställdhet i skolan att ”det är i attityder och förhållningssätt kopplade till manlighet och kvinnlighet som svaren på frågan om könsskillnadernas orsak sannolikt måste sökas”. Rapportförfattarna skriver: ”Interaktionen i skolan sker inom ramen för en övergripande makt-/genusordning med en maskulin hegemoni och en hegemonisk maskulinitet, det vill säga det manligas överordning över det kvinnliga.”¹¹

Teorin sprider sig från akademin till medierna. Den gängse förklaringen till pojkarnas allt sämre skolresultat är under 2010-talet att ”de vill visa maskulinitet och vara emot pluggkulturen”, såsom Lärarnas riksförbunds ordförande uttrycker det i en intervju i Aftonbladet år 2020.¹² Andra menar att pojkarnas datorspelande är orsaken till de ökade könsskillnaderna.¹³

Handlar inte om ett patriarkat

Men teorierna om antipluggkulturen får också kritik. År 2008 skriver skolforskarna Marie Nordberg och Tomas Saar att ”genom att betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor på detta sätt knyts till den problematiska manligheten, görs pojkarnas betygsprestationer främst till en fråga om maskulinitet”.¹⁴ De får medhåll av Fredrik Zimmerman, fil. dr. i barn- och ungdomsvetenskap och lektor på högskolan i Borås, som förra året släppte boken Nya vägar till en likvärdig skola. 

– Man kan skrika sig hes till en pojke om att han ska sluta vara bråkig och sluta ta avstånd från det feminina, men det kommer inte att hjälpa. Forskning visar att pojkarnas skolmisslyckande inte handlar om maskulinitet och patriarkal dominans, säger Fredrik Zimmerman.

År 2004 visade Markku Niemivirta vid Helsingfors universitet att både pojkar och flickor tycker att det är viktigt att göra bra ifrån sig i skolan, men att de har olika sätt att förhålla sig till skolarbetet. Medan flickor på gruppnivå tenderar att arbeta för att ta till sig kunskapsinnehåll, tenderar pojkar att vara mer tävlingsinriktade och fokuserade på att framstå som kompetenta inför varandra – men också mer rädda för att uppfattas som odugliga.¹⁵

– Pojkar som inte förstår skolarbetet utvecklar strategier för att undvika uppgifterna. Det är ett sätt att inte tappa ansiktet utifrån logiken att det är bättre att inte försöka alls än att misslyckas, säger Fredrik Zimmerman.

Att störa i klassrummet, strunta i skoluppgifter eller att skolka är typiska sådana strategier. Men varför de utvecklas till att börja med, menar Zimmerman, handlar till stor del om att pojkarna behöver en pedagogik som gör skolan begriplig och som kompenserar för att pojkars framlober och språkcentra mognar senare än hos flickor. 

Pedagogik kan åtgärda 

En amerikansk studie har visat att flickor vid fem års ålder har 14 procentenheters högre sannolikhet än pojkar att vara så kallat ”skolmogna” – en klyfta som är större än den mellan rika och fattiga, svarta och vita barn, eller mellan dem som går och inte går i förskola. Det handlar om förmågan till bland annat impulskontroll, konsekvenstänk och arbetsminne.¹⁶

Pojkarna är oroade inför framtiden.

Även när det gäller läsförståelse – den faktor som betraktas som den enskilt viktigaste för att klara skolan – mognar pojkar i genomsnitt senare än flickor. En norsk studie från år 2018 visar att flickors språkliga förmågor under hela det första skolåret är mer utvecklade än pojkars.¹⁷ Samtidigt visar svenska undersökningar att det könsglapp som finns vid skolstart tenderar att öka för varje år.¹⁸ 

– Skolor behöver anpassa sin pedagogik för att kompensera för de biologiska könsskillnaderna. I skolor som inte aktivt arbetar med pedagogiken ser vi att studiesvaga pojkar tappar motivation och utvecklar en aversion mot skolan, säger Fredrik Zimmerman.

Skolor som däremot sätter in tidigare insatser för att lyfta språket och som arbetar med en pedagogik som kompenserar för könsskillnaderna, menar han, uppvisar större studiero och bättre resultat för både flickor och pojkar. Det handlar om att arbeta med kortare genomgångar, att göra uppgifterna överblickbara, att använda hjälpmedel såsom checklistor och att arbeta uppsökande eftersom pojkar tenderar att vara sämre på att be om hjälp. 

”En gåta”

Trots att det finns goda exempel på skolor som har lyckats lyfta pojkarnas resultat, finns det idag endast en handfull forskare i Sverige som ägnar sig åt pojkarnas klassrumssituationer. 

En av dem är Ingela Åhslund. När hon inledde sina doktorandstudier vid Mittuniversitetet 2019 slogs hon av hur mycket genusvetenskaplig forskning som fanns om pojkars maskulinitet i skolmiljö, men hur lite det forskats på hur undervisning och villkor i klassrummet påverkar pojkarnas lärande. 

– Genusforskningen har beforskat området sedan 70-talet och landat i olika maktteorier. Men det har uppenbarligen inte fungerat eftersom pojkarna halkat allt längre efter, säger hon och fortsätter:

– Utgångspunkten måste vara; vad är det i klassrummet som gör att undervisningen uppfattas som meningslös för en stor grupp pojkar?

Genom olika enkätstudier och intervjuer har Ingela Åhslund bland annat kunnat se att pojkar upplever att de får mindre stöd från föräldrar än vad flickor upplever att de får. Annan forskning, som hon nämner i sin licentiatuppsats, tyder på att pojkarnas skolgång är mer konfliktfylld och tillrättavisande än flickornas, och att de möts av lägre förväntningar från vuxenvärlden.

– De pojkar jag mött är medvetna om betydelsen av att lyckas i skolan, men också att flickorna lyckas bättre. Pojkarna är oroade inför framtiden. Mot bakgrund av att det idag är så betydelsefullt att lyckas akademiskt är frågan om pojkars skolresultat angelägen och måste börjas ta på allvar.

Men Sverige är inte ensamt om oförmågan att lyfta pojkarnas skolsituation.

År 2016 skrev den amerikanska psykologen Leonard Sax att det ”saknas liknande ansträngning att förstå varför att vara en pojke, snarare än en flicka, utgör ett handikapp i klassrummet som kan jämföras med att komma från ett låginkomsthushåll”.¹⁹

På Island, som klassats som världens mest jämställda land av World Economic Forum, utgjorde kvinnorna 77 procent av universitetsstudenterna före pandemin. Där beskrev vicerektorn vid University of Iceland, Steinunn Gestsdóttir, att den kvinnliga dominansen på landets universitet inte diskuteras alls.²⁰ Också i Finland, som under flera år haft världens största glapp mellan flickors och pojkars PISA-prestationer, lyser åtgärderna till stor del med sin frånvaro. Där beskrivs könsglappet i stället som ”en gåta”. 

Missa inte den andra delen i denna artikelserie: Mysteriet med den finska skolan.