Paternalismen genomsyrar kommunikationen om pandemin

Detta och många liknande yttranden är exempel på vad som betraktats som den svenska modellen för pandemibekämpning: Vuxna fria människor kan med hjälp av icke tvingande rekommendationer själva ta ansvar för att hålla ned smittspridningen. Den bild som jag fått de få gånger jag begett mig till vårt närmaste köpcentrum för att hämta paket talar samma språk som smittkurvan. I princip är man med på att följa rekommendationerna men just jag, just idag, måste faktiskt ta ett varv i gallerian. Och det där med munskydd känns så fånigt ängsligt så det hoppar jag över. Det skyddar ju ändå inte mig från att bli smittad, möjligen räddar det andra från den smitta jag eventuellt bär på. Men den här skavande känslan i halsen är nog ändå bara en förkylning. Och så vidare…

Skulden läggs inte sällan på medborgarna själva…

Få länder har så konsekvent som Sverige anammat tankegodset från 1968-rörelsen där alla former av hierarkier och auktoritativt tonfall från överheten bannlystes. Bland annat därför har det suttit oerhört långt inne för myndigheterna att ta till åtgärder som förbud och nedstängningar av den typ som exempelvis Italien har tillämpat. I SVT:s nyheter berättade korrespondenten Jennifer Wegerup nyligen hur fria italienarna nu kände sig när luften inte längre var fylld av drönare som gjorde att de som rörde sig på gatorna ganska snabbt blev approcherade av poliser som frågade vad de hade utomhus att göra. (Morgonstudion 4/5 kl 08.10)

Paternalismen bakom kulissen

Men det finns också en annan, rakt motsatt, inställning hos svenska myndigheter gentemot medborgarna. Något som skulle kunna beskrivas som en paternalistisk, överbeskyddande attityd som bland annat kommit till uttryck i diskussionerna om munskydd. Bland de argument som statsepidemiolog Anders Tegnell förde fram mot dessa fanns att människor inte skulle klara av att använda munskydden på rätt sätt och att de då snarare skulle kunna bidra till ökad smitta. Det skulle vara för svårt för folk i allmänhet att förstå att man inte får vidröra ytan på munskyddet med otvättade händer exempelvis. En annan invändning av samma typ gick ut på att sjuka människor skulle kunna få för sig att gå ut i tron att det var okej om man bara hade munskydd. Ett tredje besläktat argument var att munskydden skulle invagga människor i falsk trygghet. Bakom sina munskydd så skulle de helt enkelt känna sig så säkra att de skulle gå mycket närmare sina medmänniskor än de annars skulle ha gjort. De skulle inte förstå att munskydden varken ger dem hundraprocentig immunitet mot smitta eller hindrar dem från att smitta ned andra. Det jag personligen märkt av hur människors beteende påverkas av munskydd tyder snarast på det motsatta men har förstås lika svagt vetenskapligt stöd som Tegnells filosoferande om hur människor fungerar.

Nyligen publicerade Ekot en granskning av vad som skedde innan pandemins andra våg började ta fart i Sverige i slutet av september. Trots att smittspridningen då var på väg upp med en takt av 35 procent i veckan talade Folkhälsomyndigheten om en måttlig ökning – något som tros ha fördröjt nödvändiga åtgärder och därmed satt fart på smittspridningen igen. På frågan varför man valde att beskriva det så blev svaret från Anders Tegnell ( ca 7 minuter in i SR-programmet):

– Det är ju också viktigt att tala om att allt det vi gör nu tillsammans faktiskt har effekt. Det är hela tiden en balansgång mellan hur mycket man ska skrämmas och hur mycket man ska använda moroten och säga: ’vi gör faktiskt ett bra jobb’.

Befolkningen klarar inte av att hantera hela sanningen

Slutsatsen av det resonemanget blir att det inte var någon bra idé att berätta för människor att smittspridningen steg kraftigt eftersom de då skulle kunna tänka att det var meningslöst att följa rekommendationerna eftersom det ändå inte tycks hjälpa.

Gång på gång har liknande resonemang hörts från myndigheterna när de pressats med frågor om varför informationen ibland varit missvisande och bristfällig; befolkningen klarar inte av att hantera hela sanningen. För den skulle kunna få människor att agera på ett sätt som inte är önskvärt ur samhällsperspektiv. Jag tror att det är en ganska farlig syn på medborgaren i en demokrati. Och den är farlig på flera sätt. Dels äventyrar den det förtroende som måste finnas mellan myndigheter och medborgare i en kris. Om vi som bor i Sverige, likt på sin tid invånarna i Sovjetunionen eller DDR, måste börja fundera över vad som döljer sig mellan raderna i myndigheternas budskap – då, om någon gång, kommer folk att ta saken i egna händer och börja agera efter eget huvud.

Men denna attityd visavi medborgarna är också farlig på ett annat sätt. Om regering och myndigheter har uppfattningen om sig själva som upplysta och ”menigheten” som oupplyst kommer det att påverka hela relationen mellan staten och folket. För människor är – tvärtemot vad denna hållning bygger på – inte dumma. De allra flesta förmår ta till sig komplex information och förstå vad situationen kräver av dem. Men det förutsätter att de litar på budskapet från myndigheterna och att dessa inte döljer väsentlig information för dem.

Den omvända försiktighetsprincipen

Mycket talar för att det i alla fall delvis var denna paternalistiska inställning till människor som satte oss djupare än nödvändigt i pandemiklistret från början. Det finns många exempel på där myndigheterna spelat ned risker som sedan visat sig vara högst reella:

• Smittan stannar i Kina.

• Det finns väldigt lite som tyder på att barn sprider smittan och därför finns det ingen anledning för barn med exempelvis milda förkylningssymtom att stanna hemma från förskola eller skola.

• Coronaviruset är sannolikt inte mer dödligt än en vanlig säsongsinfluensa.

Man skulle kunna säga att svenska myndigheter – möjligen i syfte att inte skapa onödig oro – ofta har tillämpat en omvänd försiktighetsprincip: Om vi inte säkert vet att något sannolikt händer eller är skadligt så utgår vi från att det inte händer eller skadar. Tills vi säkert vet. Men då är det som bekant ofta för sent.

Mer än en gång har såväl politiker som myndigheter antytt att just rädslan för att skapa panik var ett skäl bakom att Sverige var så långsamt i starten när de första tecknen på en världsomspännande pandemi började skönjas. Detta antogs kunna utlösa reaktioner hos massorna som skulle få mycket större negativa konsekvenser än själva pandemin i sig. Jag tror att det var en felbedömning som det finns anledning att lära av för framtida kriser.