Pandemierna som förändrade världen

Andra effekter av pandemin, som kan bli bestående, är emellertid av negativ karaktär. Omfattande och långvariga skolstängningar på många håll i världen har, framför allt i fattiga länder och bland barn från socioekonomiskt utsatta förhållanden, försämrat inlärningen och bidragit till ökad ojämlikhet och sämre förutsättningar för somliga i framtiden. De ekonomiska konsekvenserna av hårda nedstängningar har, i den fattiga delen av världen, enligt många bedömare kostat fler människoliv än de eventuellt räddat.

Undernäring, och även ren svält, har ökat i världen på grund av recessionen i pandemins spår.

I fattigare länder innebär ökad fattigdom normalt sämre hälsa och en ökad dödlighet. Ett minskat fokus på förebyggande hälsoarbete, som inte är relaterat till pandemin, har i fattiga delar av världen minskat vaccinationsgraden bland barn och dessutom bland annat försämrat förebyggandet och behandlingen av sjukdomar som malaria. Undernäring, och även ren svält, har ökat i världen på grund av recessionen i pandemins spår.

Från historien vet vi att de som vuxit upp undernärda kan komma att lida av sviterna att detta resten av livet. Det innebär att även med en snabb ekonomisk återhämtning kan effekterna bli långvariga.

Historien inget facit

De effekter som pandemier under historien haft på samhällsutvecklingen är inget facit till vad som kan ske nu på 2020-talet. Dagens samhälle är alltför annorlunda från historiska samhällen för att tillåta direkta jämförelser. Dessutom skiljer sig covid-19-pandemin, som undertecknad tidigare skrivit om i andra sammanhang, från historiska pandemier genom att vara en pandemi med låg dödlighet bland de smittade samtidigt som vidtagna åtgärder varit hårdare och mer omfattande än under någon annan pandemi. Aldrig tidigare har till exempel omfattande nedstängningar, ”lockdown”, tillgripits på en stor skala. Därför fungerar historien som en dålig referens till pandemins eventuella långsiktiga effekter.

Människan har haft ett långt förhållande till smittsamma sjukdomar och ingen pandemi eller epidemi har varit helt lik en annan. Smittsamma sjukdomar blev mer utbredda, och fick större effekter, sedan människor blivit bofasta och kommit att leva av främst odling och boskapsskötsel. Mycket talar för att sjukdomar som influensa, malaria, smittkoppor, spetälska och tuberkulos först uppkom – eller åtminstone blev större problem – när människor blivit bofasta. Normalt har dödligheten i infektionssjukdomar följt en slags U-kurva; små barn och riktigt gamla har avlidit i störst utsträckning. Tonåringar och yngre vuxna har klarat sjukdomarna bäst. Det finns emellertid undantag: influensapandemin spanska sjukan (1918–1920) dödade till exempel unga vuxna i högst utsträckning.

Den pågående covid-19-pandemin dödar smittade exponentiellt med ökad ålder (även om det är underliggande sjukdomar, snarare än ren ålder, som i hög grad spelar in här). Genom att i så hög grad förskona yngre och medelålders skiljer sig covid-19-pandemin från de flesta historiska pandemier – något som igen försvårar historiska jämförelser.

Pandemier och omfattande epidemier med hög dödlighet var i förmodern tid det som först och främst – tillsammans med tillgången på mat – styrde den demografiska utvecklingen. Krig däremot gjorde det relativt sällan, även om epidemier hade en tendens att uppträda oftare, och slå hårdare, under orostider.

Förödande pandemier

Låt oss börja vår exposé med antiken. Det äldsta, skriftligt dokumenterade, stora sjukdomsutbrottet i Europa var den så kallade pesten i Aten 430–426 f.Kr. (sannolikt var det inte fråga om pest utan kanske smittkoppor). Den drabbade också bland annat Libyen, Etiopien och Egypten. Sjukdomen dödade kanske hälften av invånarna i stadsstaten Aten och bidrog till dess förlust i kriget med Sparta.

Framför allt den cyprianska pesten innebar en så stor, och varaktig, befolkningsminskning att skatteunderlaget urholkades i det romerska riket.

Det romerska riket upplevde två särskilt förödande pandemier: den antoninska pesten 165–180 e.Kr. och den cyprianska pesten 249–262 e.Kr. Bägge pandemierna var med stor sannolikhet inte orsakade av pest utan av smittkoppor. Befolkningsminskningen var så omfattande att det ledde till en kraftig minskning av utsläppet av tungmetaller från romersk metallhantering, vilket framträder markant i isborrkärnor från glaciärer och inlandsisar. Framför allt den cyprianska pesten innebar en så stor, och varaktig, befolkningsminskning att skatteunderlaget urholkades i det romerska riket. Det blev svårare att såväl finansiera som bemanna försvaret av gränserna. Några forskare har till och med betraktat den cyprianska pesten som början till slutet för imperiet (i väst).

Den justinianska pesten, som bröt ut år 541, var orsakad av pestbakterien Yersinia pestis. Ny forskning på 2010-talet har till och med identifierat Yersinia pestis i skelett från massgravar från pandemin med DNA-teknik. Pesten bidrog till en omfattande avfolkning framförallt runt om Medelhavet men också i delar av Europa norr om Alperna. Nya pestutbrott följde regelbundet i Europa och Medelhavsområdet fram till omkring år 750. Den justinianska pestens framfart, som förorsakade befolkningsminskning, bidrog bland annat till en återförskogning av kulturlandskapet och till minskad handel under uppåt två århundraden.

Den exakta effekten av just pesten för ödeläggelsen är emellertid svår att precisera. Åtminstone norr om Medelhavsområdet bidrog nämligen också den starka vulkaniska nedkylningen, med missväxt och svält som följd, efter två gigantiska vulkanutbrott 536 och 540 till ödeläggelsen.

Ojämn dödlighet

Sedan har vi den berömda digerdöden på 1300-talet. Den decimerade befolkningen i Europa, Mellanöstern och Nordafrika med uppåt en tredjedel. Dödligheten var dock geografiskt mycket ojämn och vissa områden var nästan helt förskonade. Nya, återkommande, pestutbrott kom att hålla nere befolkningstalen i hundra till tvåhundra år.

Digerdöden gav upphov till framväxten av karantänsystem och likartade smittskyddsåtgärder.

Ännu på 1600-talet härjade pesten svårt och kunde på vissa håll, som i Italien, döda mer än en tiondel av befolkningen på bara några månader. Under enstaka pestutbrott kunde en fjärdedel av befolkningen i de hårdast drabbade städerna i Europa dö i sjukdomen. Städerna drabbades alltid värre än landsbygden. Det bidrog till en omfattande inflyttning från landsbygden till städerna och främjade såväl geografisk som social rörlighet. Digerdöden gav upphov till framväxten av karantänsystem och likartade smittskyddsåtgärder. Dessa kunde vara förhållandevis effektiva på öar och i vissa inlandsområden som var dåligt integrerade med omvärlden.

Men precis som under covid-19-pandemin fungerade de inte, eller var praktiskt hållbara, i tätt integrerade områden som exempelvis delar en gemensam arbetsmarknad. Digerdöden har traditionellt ofta fått skulden för hela den senmedeltida agrarkrisen och ibland även för historiska förändringsprocesser som renässansen eller reformationen. Medan få tvivlar på att digerdöden var en avgörande historisk händelse är många forskare idag kritiska till att tillskriva digerdöden en så avgörande roll som historisk aktör. Inte minst eftersom kristecken i samhället, och även befolkningsminskning, tog fart på många håll i Europa en hel generation eller mer före digerdöden.

Den största effekten som sjukdomar någonsin fått i världshistorien är förmodligen när den Gamla världens sjukdomar nådde Nya Världen med européernas ankomst under 1500-talet. Nya Världen hade saknat en lång rad sjukdomar såsom smittkoppor, mässling, influensa, kolera, tyfoidfeber, malaria och pest. Urbefolkningen, sannolikt drygt 60 miljoner år 1500, i Nya världen saknade därför helt immunitet mot dessa sjukdomar.

Resultatet blev att över 80 procent av ursprungsbefolkningen dog i våldsamma epidemier under dryga hundra år då sjukdomarna spreds ohejdat över Nord- och Sydamerika. Nya Världen bokstavligen tömdes på människor. Det var detta som möjliggjorde den europeiska kolonisationen av två enorma kontinenter: Nordamerika och Sydamerika. Avfolkningen på grund av sjukdomarna, som européerna omedvetet förde med sig, ledde till en omfattade återförskogning. Kulturlandskap omvandlades till naturlandskap i så stor omfattning att det ledde till en märkbar reduktion av koldioxidhalten i atmosfären, vilket är mätbart i isborrkärnor från både Antarktis och Grönland. Möjligen påverkade det även, marginellt, det globala klimatet.

Snabba medicinska framsteg

Den historiska effekten av pandemier med en relativt låg dödlighet bland de smittade är mer svårfångad. Sådana pandemier har emellertid många gånger bidragit till betydande och snabba medicinska framsteg i form av smittskyddsåtgärder, behandling, organisation av sjukvård, hantering av avlidna, smittspårning och, sedan sent 1700-tal, utvecklingen av vaccin. Den typen av snabb utveckling är också iögonfallande nu under covid-19-pandemin. Som bekant har till exempel effektiva vaccin av ny typ rekordsnabbt utvecklats.

Spetälskan måste nämnas bland smittsamma sjukdomar som fått varaktiga konsekvenser. Det var en sjukdom som drabbade förhållandevis få men som ofta var invalidiserande och dödlig för de som smittades. Spetälskan fick stor spridning under tidig medeltid i Europa och bidrog då till etableringen av de första verkliga sjukhussystemen i Europa med specifika vårdinrättningar för långvarig vård, och isolering av spetälskapatienter.

De kraftiga kolerautbrotten under 1800-talet bidrog till en snabbare utveckling av mer hygieniska avloppssystem och förbättrade dricksvattentäkter i många städer.

En annan sjukdom värd uppmärksamhet är smittkopporna. De har dödat enorma mängder människor, främst barn, och bidrog i århundraden till att hålla nere befolkningstillväxten i världen. Nästan 30 procent av smittade barn brukade avlida medan överlevarna uppnådde immunitet. Sjukdomen eskalerade i omfattning i Europa under 1700-talet. Då avled i snitt en halv miljon, främst små barn, årligen i Europa av smittkopporna. Sjukdomen gav upphov till utvecklingen av det första vaccinet i modern mening. Med dess hjälp kunde sjukdomen tryckas tillbaka för att slutligen utrotas globalt på 1970-talet.

Modern smittspårning

Koleran var en annan tidvis pandemisk sjukdom som drivit på utvecklingen. De kraftiga kolerautbrotten under 1800-talet bidrog till en snabbare utveckling av mer hygieniska avloppssystem och förbättrade dricksvattentäkter i många städer. De gav också upphov till medicinsk geografi som ett vetenskapligt fält och till att ett vaccin utvecklades 1885. Den engelske läkaren John Snow (1813–1858) är särskild värd att nämna i sammanhanget, då han med geografisk metod spårade kontaminerade brunnar. Medan smittspårning förekommit tidigare, till exempel under pestutbrott, är det ingen överdrift att betrakta Snows arbete som den första moderna vetenskapliga smittspårningen.

Spanska sjukan (1918–1920) får avsluta den här essän. Fastän den dödade någonstans mellan 25 och 100 miljoner människor, och därmed världshistoriens mest dödliga influensapandemi, kom den att hamna i skuggan av första världskriget (1914–1918) fastän sjukdomen dödade fler än kriget. Bara i Förenta staterna avled runt 700 000 människor – vilket, i förhållande till folkmängd, motsvarar över två miljoner människor idag. Fastän så många fler amerikaner dog i pandemin än i kriget (som dödade 116 516 stycken) nämndes pandemin länge knappt i historieskrivning eller populärkultur. Inte förrän så sent som 1976 skrevs det ens en bok om pandemin i Förenta staterna, när historikern Alfred W. Crosby till slut kom ut med sin America’s forgotten pandemic.

Influensapandemin fick emellertid andra långsiktiga följder. Gravida kvinnor, som insjuknat, fick barn som hade större sannolikhet att drabbas av diabetes i 60- eller 70-årsåldern. Dessutom hade barn födda av kvinnor som haft spanska sjukan under graviditeten en högre risk att drabbas av hjärt- eller njursjukdom. Barn vars mödrar haft spanska sjukan under graviditeten tenderade också att bli kortare till växten och i högre grad drabbas av funktionshinder.

Det återstår att se hur, och om, covid-19-pandemin förändrar världen.

Som historiker är det inte helt lätt att med säkerhet identifiera effekten av de pandemier som dödat en låg andel av de smittade. När det går att hitta stöd för att de bidragit till historisk förändring är det, som vi sett, ofta fråga om trender som redan varit på gång tidigare. Det återstår att se hur, och om, covid-19-pandemin förändrar världen. Att den kommer bli ihågkommen av nuvarande generationer är något som är säkert. Kanske kommer den största effekten av pandemin bli att vi återigen blir medvetna om att smittsamma sjukdomar är, och har varit, människans ständiga följeslagare.

Det är något som många fram till 2020 tycks ha glömt bort, eller förträngt, då vi under årtionden varit förskonade från allvarligare pandemier.