På resa genom svensk arbetarrörelse

ina – har förlorats till andra partier. Sjukvården, en stor del av välfärdens själva kärna, är ett exempel: ingen liten sak för arbetarrörelsens parti.

Bär i minnet att Socialdemokraterna är ett kommunparti. Politiken drivs på lokal nivå, det är politiker som har direkt kontakt med gräsrötterna som i första hand motiverar partiets existens. Sålunda har partiet under senare år tröstat sig med att man hållit ställningarna lokalt. Förra valet upprepades samma besvärjelse internt: ”Titta ute i landet, där är partiet ännu starkt, något måste de göra rätt som andra kan ta efter…” – ofta med udden riktat mot partiets ledning. Nu är socialdemokratins återgång på väg att permanentas också i kommunerna. Kartan över valresultatet i Skåne är gul som ett rapsfält.

SD på väg mot kommunala kommandohöjder

För det andra, de flesta inom svensk socialdemokrati räknar med att Sverigedemokraterna kommit för att stanna. Förlorade socialdemokratiska väljare som valt SD kommer inte att återvända inom överskådlig framtid. Därmed skänks de borgerliga möjligheten att skapa ett konservativt block vars styrka kommer att bestämmas av mittenpartierna. Slutsatsen, tror en del, är att socialdemokratin gradvis tvingas att samarbeta med Sverigedemokraterna. Steg för steg. Först kommer det att visa sig i kommunerna – på sikt kanske också nationellt.

Sverigedemokraterna försöker nu att rekrytera personer med politisk förmåga, men fortfarande lockar partiet inte de största politiska talangerna. Också det kan förändras relativt snart. Förstår Socialdemokraterna vart verkligheten är på väg – egentligen? Det finns onekligen en motvilja att acceptera att det inte snart blir som förr.

Åsikten är ofta att ’de där i Stockholm’ inte fattar. Tonläget bland socialdemokratiska kommunpolitiker kan ibland påminna om ’vanligt folks’ populistiska förakt för centralmaktens figurer.

Sakpolitiskt finns en oro för kommande utmaningar. Konjunkturnedgång, den internationella utvecklingen, migrationen – dessa utgör i skiftande grad potentiellt allvarliga kriser som riskerar att äventyra välfärdsordningens legitimitet.

Hur reagerar medelklassen när räntorna går upp ett par procent? När integrationsproblemen mera direkt påverkar livet också för medelklassen? Vad sker om kommunerna inte längre klarar de uppgifter staten lägger på dem och som medborgarna förväntar sig?

När de frågorna ställs är svaren vaga. Känslan är att utmaningarna inte möts av konkreta strategier. Det lappas och lagas. I kommunerna förstår man att denna handlingsförlamning hänger ihop med svårigheten att skapa stabila majoriteter i riksdagen. Och man ser att de själva hanterar samma problem skapligt.

När verkligheten får bestämma

Alltså ser jag på min resa att kommunpolitikerna hanterar precis samma svårigheter på det sätt som svenska politiker brukar, genom att pragmatiskt söka efter partners för att kunna maximera sin egen politik. Lokala koalitionerna utgår från sakfrågor och personliga relationer, inte ideologiska skiljelinjer eller historiska låsningar. Det handlar om att mobilisera mandat för att vinna voteringar och se till att alla som är med får en släng av sleven.

Annars verkar nästan alla vara överens om att socialdemokratin är på väg vänsterut. Att den utvecklingen redan märks.

Åsikten är ofta att ”de där i Stockholm” inte fattar. Tonläget bland socialdemokratiska kommunpolitiker kan ibland påminna om ”vanligt folks” populistiska förakt för centralmaktens figurer. Och vilka röstar de på? Lokala låsningar löses upp genom konkreta svar på tydliga frågor. Vad måste göras? Vad kan göras”?

Sedan kommer man överens.

Annars verkar nästan alla vara överens om att socialdemokratin är på väg vänsterut. Att den utvecklingen redan märks. Och att den kommer att fortsätta oavsett om Stefan Löfven blir kvar som statsminister. I kommunerna driver Socialdemokraterna i viktiga avseenden sin egen rörelse. Tvingas partiet i opposition på riksplanet kommer vänsterformateringen att breddas. Behåller partiet regeringsmakten kommer rörelsen vänsterut att ske under starka interna motsättningar. 

Men vad vill denna vänster? 

Mycket är redan utsagt. Vinster i välfärden ska strypas. Privata alternativ ska regleras hårdare. Den långsiktiga finansieringen av vård, skola och omsorg ska säkras. Samhället ska åter bli kyrkan mitt i byn.

Staten? För socialdemokrater är det en synonym för samhället. Det offentliga måste ta mer ansvar eller, om vi så vill, tränga in tydligare i samhället. Utgångspunkten är övertygelsen att detta är vad medborgarna egentligen vill, men det är också ett svar på vad som uppfattas som ett ökat intresse från näringslivet om mer politiskt stöd.

Vad som också talar för en vänstersväng är att socialdemokrater upplever Alliansen och borgerligheten mera som ett irriterande problem än som ett direkt hot. Alliansens företrädare spelar sina kort dåligt. De slarvar bort sina möjligheter. De sätter inte press på socialdemokraterna trots att möjligheterna finns. 

Men, återigen, vad är projektet framöver? Den frågan – framtidsvisionen – hör jag hela tiden. Klimathotet? Migrationen? Integrationen? Mera lokala och konkreta projekt som att klara pensionsutbetalningarna i kommunen, få ordning på skolorna och fortsätta utveckla den lokala infrastrukturen? Kommer det att utvecklas ett samarbete mellan socialdemokrater lokalt och
nationellt i satsningar på infrastruktur? Hur blir det med löftena om att modernisera och bygga ut järnvägssystemet?

I anslutning till frågan om klassamhället återfinns det som allmänt betecknas som identitetspolitik. Begreppet har vunnit mark inom det socialdemokratiska partiets ledning, men i politikens mylla finns en motvilja – ibland närmast ett förakt – till att föra diskussionen.

Sådant är viktigt för kommunpolitikerna, men ur detta följer ingen systemförändring. Snabbtåg har inte mycket att göra med ekonomisk demokrati eller arbetarrörelsens tredje steg. Men en sak som för tankarna till arbetarrörelsens väsen är möjligen på väg att återupptäckas: att arbetarklassen fortfarande finns. Flera nämner tankesmedjan Katalys diskussioner om klassamhället. Om partiet kan återupptäcka arbetarklassen går det också att hitta orsakerna till att den är på väg att lämna rörelsen?

I anslutning till frågan om klassamhället återfinns det som allmänt betecknas som identitetspolitik. Begreppet har vunnit mark inom det socialdemokratiska partiets ledning, men i politikens mylla finns en motvilja – ibland närmast ett förakt – till att föra diskussionen. Vad har identitetspolitik att göra med kommunpolitikernas konkreta uppgifter? Vad har den ens att göra  med socialdemokratin och dess folkhemsvision?

Partiets funktionärer och företrädare bär i ett avseende på en uppriktig oro inför vad rörelsen mot en mera traditionell vänster kan leda till, men det är inte de politiska ställningstagandena inom partiets framväxande vänster som oroar mest. Krisåren etablerade principen om att förslag som inte kan finansieras inte kan motiveras. I kommunerna är det inte visioner som avgör, utan årets budget och kommunfullmäktiges sammansättning. Här, i något så till synes banalt som arbetet för
konkret välfärd och ordning på pengarna, kanske det står att finna som åter kan blåsa liv i känslan av att tillhöra en folkrörelse. Det var i handlaget med den sortens uppgifter som socialdemokratin växte sig stark och vann respekt.

Men om partiets linje ska bestämmas av aktivisternas entusiasm, snarare än kommunpolitikernas trista verklighet, då uppstår också risker.

Det är ingen slump att organisationsfrågor kommer upp i vårens kongress. Vad som i stället oroar är att en sammanhållen folkrörelse ska omvandlas till ett parti som drivs av spontana politiska initiativ från färgstarka medlemmar. Att partiets aktivister ska lägga beslag på partiorganisationen och ta strider snarare med de förtroendevalda än att vakta gränsen mot borgerligheten och Vänsterpartiet.

Andra ser samma sak men är snarare förväntansfulla. De hoppas att partiet ska kunna omfamna de nya medlemmar som strömmade till under valrörelsen och att det ska gå att bevara den entusiasm som trots hård motvind lyckades mobiliseras under valkampanjen. Också på en resa runt i landet möter jag åtskilliga som ser detta som den stora möjligheten att blåsa liv i folkrörelsen.

Men om partiets linje ska bestämmas av aktivisternas entusiasm, snarare än kommunpolitikernas trista verklighet, då uppstår också risker. Vänstern tycks vara mer inriktad på organisatoriska frågor. Att val av partiledare bör ske i en öppen process. Att centralorganisationen bör bli mer generös mot lokala och regionala organisationer och nätverk. Ge partiföreningarna mer makt. Låt dem agera som partier i partiet. Många av dessa aktivister uppvisar en tydlig irritation över att vårens kongress inte ger utrymme för motioner och diskussioner. Partiledningen säger att det inte finns tid. Därmed fortsätter kongressen att utvecklas mera till ett konvent vars uppgift begränsas till att legitimera den sittande ledningen.

Om Göran Persson inte hade avgått när han förlorade valet 2006 hade han blivit avsatt. Mona Sahlin var ifrågasatt både före och efter valförlusten 2010. Stefan Löfven, däremot, sitter säkert.

Men problemet är inte partiledaren. Respekten bland partiets företrädare för Stefan Löfven är stor och jag hör inte en antydan till att vilja byta ut honom. Någon säger att han har lyckats på grund av svagt motstånd, men den överväldigande majoriteten socialdemokratiska politiker i landsorten pratar hellre om hur han fick jobbet utan erfarenhet under svåra omständigheter och lyckats mycket bra.

Dessutom stärks Löfvens position ytterligare av partiets problem med partiledarskapet under senare tid. Det finns en försiktighet efter tumultet som följde på Mona Sahlins avgång. Den tumultartade perioden med Juholt har också disciplinerat partiföreträdarna. Om Göran Persson inte hade avgått när han förlorade valet 2006 hade han blivit avsatt. Mona Sahlin var ifrågasatt både före och efter valförlusten 2010. Stefan Löfven, däremot, sitter säkert.

I landsorten hörs dock en viss kritik mot partiledningen i vidare bemärkelse. Det mumlas om valledningen och partisekreteraren.  Att missnöjet riktas mot människorna som omger partiledaren säger också något om den respekt som Löfven själv åtnjuter.

Någon är för långt till vänster, någon är för långt till höger. Någon har för hög svansföring, medan någon saknar tydlig profil – den ene är för lättretlig, den andre är för sävlig; den ene är för orutinerad, den andra har varit med för med länge.

När Sverige åter har en regering som kan agera politiskt tycks det som om partiledningen har kritik att vänta från kommunerna. Hur stark kommer att visa sig vid kongressen, som också blir en uppdaterad värdemätare på Löfvens ställning.

Oavsett Löfvens starka ställning kommer det en tid då han ska ersättas. Det behöver inte innebära att han har tvingats bort – partiledare kan avgå självmant. Vem ska då ta över?

Det var inte länge sedan det brukade vara lätt att utse efterträdare inom partiet. Såväl Göran Persson som Mona Sahlin var förutsägbara för varje person som var orienterad i rörelsen. 

Efter Håkan Juholt är logiken en annan. En lista på tänkbara efterträdare blir lång och utfallet om inte slumpmässigt, så åtminstone förmodligen ett resultat av tillfälliga styrkeförhållanden. Varje kandidat som föreslås kommer att mötas av en mängd motargument från medlemmar som står bakom någon annan. Någon är för gammal, någon är för ung. Någon är för långt till vänster, någon är för långt till höger. Någon har för hög svansföring, medan någon saknar tydlig profil – den ene är för lättretlig, den andre är för sävlig; den ene är för orutinerad, den andra har varit med för med länge.

Den sortens käbbel var inte ens nära att vara aktuell för bara en politikergeneration sedan, och om sådana invändningar verkligen tas på allvar får Stefan Löfven aldrig avgå. Ingen efterträdare duger eller kan ena partiet.

Vi måste komma ihåg det lite märkliga, att när Håkan Juholt skulle ersättas ansågs ingen av partiets hundra riksdagsledamöter hålla måttet. Kandidaten, Löfven, hämtades utifrån och det gällde även finansminister Magdalena Andersson.

Utan inbördes rangordning framstår följande som landsortens lista på tänkbara efterträdare:

Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande. Några anser att Löfven och Thorwaldsson helt enkelt kan byta plats.

Annika Strandhäll, socialminister, har varit tydlig som minister och vågat ta hårda fighter.

Mikael Damberg, näringsminister, en traditionell partiföreträdare som äger förtroende både i partiet och inom näringslivet.

Magdalena Andersson har varit stark som finansminister, men har bredare repertoar som hon också har börjat visa offentligt.

Morgan Johansson, justitieminister, har profilerat sig på högerkanten trots att han kommer från Skånevänster och förtroendet för honom är på uppgång.

Margot Wallström, utrikesminister, är alltid på tal när partiledarfrågan diskuteras.

Anders Ygeman, riksdagsgruppledare, bär sheriffstjärna i stället för röd stjärna, är medialt skicklig och omtyckt av folket också utanför socialdemokratiska väljare.

Ardalan Shekarabi, civilminister, räds inte hårda debatter.

Peter Hultqvist, försvarsminister, en dalmas som tilltalar kommunpolitiker, han förstår industrins och kommunernas villkor och lyckas vara både en riktig sosse och populär utanför partiet.

Tomas Eneroth, infrastrukturminister, har stort förtroende i rörelsen med potential att bli en klassisk socialdemokratisk pragmatisk partiledare.

Thomas Östros sitter som direktör på Internationella Valutafonden i Washington för närvarande, trots sin ungdom en föredetting i den inhemska politiken, men anses ha de rätta kvaliteterna.

Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister, är modig och viljestark. Hon är en av få kvinnor i partiet som skulle våga ta uppdraget och kan de frågor som förväntas bli viktiga inom en snar framtid.

Anna Ekström, skolminister, är en kraft som anlände till partiet under mandatperioden, men som redan gjort sig hemmastadd och uppfattas som kunnig och tydlig.

Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunalråd Malmö, anses vara av det rätta virket och redo för större uppdrag.

Tobias Baudin, ordförande för Kommunal, är en av  få fackliga företrädarna som har tillräckligt hög profil för att vara aktuell.

Slutsatsen av denna rundresa i arbetarrörelsen är således att partiet är på ganska gott humör, trots alla svårigheter. Men att det inte är valet och regeringsförhandlingarna som är avgörande, utan det kommande årets återhämtning från valförlusten, och att partiet nu tillsammans med andra ska ta sig genom det möjlighetens fönster som utvecklingen öppnat.