Omskärelse handlar om föräldrarnas rättigheter

Konsekvensanalysen som försvann

 Den första reaktionen är att fråga sig om de tre riksdagspartierna har gjort någon konsekvensanalys av lagförslaget. Tror de att muslimer och judar på sikt kommer att sluta med ingreppet i Sverige? Och i så fall, hur lång tidsperiod har de räknat med innan muslimer och judar i Sverige tar sitt förnuft till fånga? Fem år? Tio år? Tjugofem år? Hundra år? En studie gjord av bland annat Yale University visade att en pojke per 49 166 dör på grund av omskärelse.¹

Självklart är det en pojke för mycket. Men med riksdagspartiernas förslag kommer de som i framtiden vill fortsätta utföra omskärelse i bästa fall att åka till Danmark och träffa en läkare och betala för ingreppet. I sämsta fall kommer omskärelsen att ske i en smutsig källare med en smutsig kniv i en förort någonstans i Sverige. Nästa fråga är då om ändamålen ändå helgar medlen?

Det är svårt att besvara. Om frågan lyder ”borde föräldrar få klippa i sina barns kön hur som helst när som helst” är svaret givetvis nej. Men det är ju inte den frågan som ställs. Inte heller är det en fråga om det är mer hygieniskt eller estetiskt.

För hur rörande det än är att tre riksdagspartier ställer sig upp för oss och våra omskurna penisars rätt att inte vara omskurna har vi några invändningar mot förslaget att förbjuda omskärelse. Vi ber om ursäkt för syrligheten. För i ärlighetens namn innebär frågan om omskärelse svåra avvägningsfrågor mellan stora och viktiga värden. Avvägningar som verkar vara frånvarande i förbudsivrarnas anspråk.

Barn är inte autonoma varelser

Hade det bara handlat om individens autonomi hade vi givetvis ställt oss på individens sida. Ska individen ha rätt att själv välja sin religion eller stam? Absolut! Det tror vi även nu. Men för det första måste det finnas något att välja. Eller att välja bort. Om du nu tänker att ”Visst, men även om barnet lämnar så är det ju märkt för livet”, så har du rätt. Men allt du upplever och gör påverkar dig. Människan existerar inte i ett vakuum. Rätten att lämna sin stam är inte rätten att glömma eller radera historien. För vill du radera historien är det helt andra värden som förmedlas. Våra egna uppror mot våra stammar är nu en del av vår identitet.

För det andra är problemet med det resonemanget att barn inte är autonoma. Den som inte tar hänsyn till det är inte ärlig. Från det att barnet föds är det beroende av världen. Ville vi inte påverka barnet över huvud taget ens för risken att vi för vidare våra fel och brister, våra fördomar och vanföreställningar, då borde vi sätta ut barnet i naturen så fort det föds. Så att det får vara autonomt.

Den som inte erkänner att barnen upplever smärta är inte heller ärlig. För omskärelse är en primitiv blodsrit. Ett offer. I offer ingår smärta. Både barnets egen och föräldrarnas känslomässiga. Annars är det inget offer. Hur irrationell anledningen än kan tyckas vara är smärtan verklig. Det är den som ger offret värde. Det vet alla som tatuerat, piercat, klättrat upp för ett berg. Smärtan ger mening åt bedriften. ”No pain, no gain”, som en av undertecknarnas gymnastiklärare brukade skrika efter honom när han sprang från idrottslektionerna för att röka i skogen bakom idrottshallen.² Han hade så rätt.

Alla vi som inte förstår vårt eget bästa, enligt Centerpartiet

Från detta vill nu alltså Centerpartiet rädda oss som kommer från de kulturer som praktiserar sedvänjan. Det finns så många människor som inte förstår sitt eget bästa. Muslimer, judar, kristna eritreaner, kopter i Egypten, filippinare, sydkoreaner och amerikaner omskär sina söner i generation efter generation av olika anledningar. En stor andel av de filippinska män som är omskurna är kristna ortodoxa. 70 procent av sydkoreaner är omskurna för att det anses vara ett tecken på modernitet. I USA är mellan 70 och 80 procent av männen omskurna på grund av kultur och tradition som inte har något med religion att göra. Men om man ska tro vissa svenska politiker och debattörer så förstår alla omskurna forskare, konstnärer, filmregissörer, musiker och författare egentligen varken sitt eget eller sina barns bästa. De anses av svenska politiker behöva ett förbud för att sluta vara barbarer. Utan den insatsen kommer de nämligen aldrig själva nå insikten. Det om något är de låga förväntningarnas rasism.

För det är skillnad på omskärelse och kvinnlig könsstympning, något Hans Rosling slog fast samtidigt som han riktade kritik mot dem som jämförde ingreppen med varandra. ”Läkare och forskare ska vara mycket försiktiga när de ger sig in på sedvänjor och säger: Det där är fel. Då ska man verkligen ha en forskning som visar att det är fel, som till exempel när det gäller kvinnlig könsstympning. Det är en vidrig sedvänja som verkligen har fruktansvärda nackdelar och ingen påvisad fördel. Alla som känner till det är kraftigt emot. Men, det vi nu diskuterar – det är en annan sak”, sa Rosling till Sveriges Radio 2009.³

Det går inte att ha en policy som bara gäller i Sverige. Då har man inte förstått hur världen ser ut idag”, konstaterade Rosling.

Den välvilliga staten letar sig in i minsta skrymsle av våra liv

Precis som att det är skillnad på manlig och kvinnlig omskärelse är det också ohederligt att jämställa manlig omskärelse med barnaga. Syftet med barnaga är att skrämma barn till lydnad. Omskärelse syftar till att inviga barnet i stammen. Det ena görs för att skrämma, förtrycka och traumatisera och det andra görs för att välkomna. Det första kanske görs kontinuerligt. Omskärelse sker bara en gång. De har därför olika syfte. Men de får också olika utfall. Att misshandla eller stympa någon påverkar den personens normala funktion.

Den riktiga frågan här är nämligen inte om föräldrar ska få klippa i sina barns kön (oavsett kön) hur och när de vill. Den riktiga frågan är vem som egentligen ska avgöra hur du uppfostrar dina barn. Du eller staten? Svenskarna har givit sitt svar på den frågan. För ska vi vara riktigt ärliga så finns det ett starkt drag av ovilja mot olikhet i den svenska kulturen. Man längtar och strävar efter likhet, då uppstår en fridfull stämning av konsensus. Det som avviker irriterar. Denna besatthet är så omfattande att de tre riksdagspartierna till och med vill reglera utseendet på penisar.

Knappast något annat folk har frivilligt överlämnat ansvaret för sig själva och de sina så fullständigt till staten som svenskarna har gjort. Den svenska staten tar sig rätten att leta sig in i minsta skrymsle av våra personliga liv, alltid motiverat av den största välvilja. Svenskarna kräver alltså inte mer av dem som kommer hit än de begär av sig själva. Frågan är om det är rätt, för vem ska reglera den rätten? Barn är som sagt inte autonoma utan är helt beroende av sina föräldrar. De klarar sig inte utan dem. Om inte någon annan tar över, en person som kanske hänsynslöst skulle utnyttja dem, för brott eller värre. Eller staten. För staten är en grupp den med. Eftersom den samlar alla medborgare är den det största kollektivet. Den fungerande liberala demokratin är ett majoritetsstyre med skydd för minoriteter. Tar du bort det skyddet är det bara mobbvälde. Frågan om omskärelse slår mot flera världsreligioner och folkslag – inte bara muslimer, som annars brukar vara den grupp som hamnar i fokus. Debatten kan därför ses som ett lackmustest för Sveriges tolerans mot det avvikande. ”Toleransen gör olikheten möjlig, olikheten gör toleransen nödvändig”, som filosofen Michael Walzer skriver i sin bok Om tolerans. Det här betyder inte alla behöver ”gilla olika”, men alla behöver acceptera förekomsten av olikheter.

När staten ersätter religionen offras individens rättigheter

Det här handlar nämligen inte bara om barnens rättigheter utan även om föräldrarnas rättigheter. Det är alltså både en fråga om religionsfrihet och individens rättigheter kontra gruppen, samt gruppens rättigheter mot en annan grupp. För var går gränsen för vad staten får bestämma åt dig? Hur mycket ska staten få bestämma över dina barn? Ska judar, muslimer och kristna få utföra sin blodsrit? Ska iranska föräldrar få ta hål i öronen på sina flickor? Ska du få döpa ditt barn? Ingen gillar kallt vatten på huvudet och barnet är självt inte moget att ta ställning till om Jesus är vägen till Gud och den Kristna läran den enda sanna läran. Ska staten uppfostra alla tills de är arton år varpå de får välja själva?

Sedan kan man också fråga sig om staten har gjort ett bra jobb hittills? För det är vad som händer om du förbjuder religion. Då blir staten din religion. I slutändan handlar det alltså om var du drar gränsen för statens inblandning i ditt liv. Den frågan är nog en viktigare fråga att ställa för både infödda och invandrare, nu när Sverige ska bena ut var kraven på anpassning till svensk lag och kultur går.