Om kvalitet

Jag och min fru – som är dramatiker och operalibrettist – hade arbetat stenhårt med att musiken skulle funka dramaturgiskt i programmet. Men det fick varken ris eller ros. För könsräknarrobotar är dramaturgi, estetik, idé, framförande och allt annat som man brukar lägga i ordet kvalitet ointressant. Med andra ord det som de flesta utomstående nog trodde var kärnan i kulturjournalistik, åtminstone i recensioner.

Kontrasten blev desto större när jag jämförde texten i DN Kultur med de många hundra mejlen jag fick från lyssnare ute i landet. Det var ingen lyssnare som ens nämnde könsbalansen i musiken. Men de hade massor av åsikter om musikens kvalitet. Några undrade om jag spelade Cornelis Vreeswijks ”Mördar-Anders” som en kommentar åt Sveriges coronastrategi. Andra skällde för att jag spelade för lite traditionell kinesisk musik. Vissa underströk att de inte delade min musiksmak medan andra skrev om hur mycket Motörhead betytt för dem (en berättade om hur albumet No Sleep ’Til Hammersmith hade hjälpt honom efter en kraschat förhållande). Jag pratade om psykiskt sammanbrott och isolation till följd av en upplevd förljugen offentlig sanning. Eller som Lemmy sjöng.

Can’t belive, can’t obey

Can’t agree with all the things

I hear you say

Oh no, ask me why, I can’t

Go on with all the filthy vile lies

Stay clean, stay clean

När man pratar om könsbalans framförs ofta argument om mångfald. Självklart kan mångfald skapa mervärde. Men det finns andra delar i den tårtan. Jag spelade Pekingopera och Caruso. Klanger från andra tider, kulturer och musiktraditioner som kan berika åhörare idag.

En lyssnare i Göteborg berättade om hur glad hon blev att jag spelade Sam Huis kantonesiska popdänga 钱钱钱 (pengar, pengar, pengar). Hon hade växt upp med den låten, även om hennes mamma ansåg språket för vulgärt för en fin flicka att sjunga till. Det var ju arbetarklassmusik. Trots eller kanske på grund av att familjen kom från jordbrukare och kvinnliga analfabeter. Klass är också en aspekt som man kan prata om.

När jag skrev manus till programmet var jag väl medveten om att kulturjournalister skulle använda musikernas könsfördelning för att ifrågasätta budskapet i programmet (vilket programenligt skedde). Jag övervägde därför att anpassa mig. Exempelvis byta ut Sam Hui mot Teresa Tengs Tian mimi. Men i slutändan tyckte jag att Sam Huis låt passade så bra in i temat om den galna tillväxten i Kina. Detta ödesdigra år för Hongkongs frihet och kultur ville jag också hylla staden genom att spela en låt på kantonesiska från Hongkongs glansdagar. Helt ointressant för könsräknarroboten, men inte för lyssnarna.

Och så fortsatte det när jag gick igenom låtarna. De var där för att de tillförde kvaliteter i stämning, känslor, associationer, textrader, Cornelis röst. Jag ville inte byta ut dem bara för att kompositören var man. Det hjälpte också att producenten Amanda Glans tyckte att jag skulle prioritera musiken som passar bäst i programmet, heder åt henne för det.

Den som använder ett politiskt språk är på god väg att förvandla sig själv till en maskin

George Orwell skrev i essän ”Politics and the English language”  att den som använder ett politiskt språk är på god väg att förvandla sig själv till en maskin. Han kunde lagt till att en sådan skribent är på god väg att kunna ersättas av en maskin. En könsräknarrobot som uppgraderats med referatfunktion och kulturjournalistiska fraser vore ju i många fall trots allt billigare och skillnaden i läsupplevelse hanterbar.

Men det finns naturligtvis en orsak till att kulturjournalistiken ser ut som den gör. Kvalitetsbegreppet har i många år varit under attack som en täckmantel för vit, manlig och heteronormativ musik.

Konsertpianisten Martin Malmgren skrev tidigare i år en essä för Kvartal Kultur om hur jämställdhetsarbetet påverkar musikvärlden. Han citerade föreningen Kvinnlig Anhopning Svenska Tonsättare, KVAST som skriver: ”Ordet ”kvalitet” [är] en dörr som konstmusikmannen gömt sig bakom de senaste hundra åren. Kvalitetsbegreppet bygger på en patriarkal tanke om det manliga geniet och innebär en hierarkisk struktur som definierats av män genom sekler”.

Det spelar alltså ingen roll att Christina Schäfer sjöng Jauchzet Gott in allen Landen som ett jublande fyrverkeri eftersom det var kulturmannen Bach som skrev den.

Denna tankegång kan även spåras till regleringsbrev som vill främja en ”jämställd repertoar bland svenska orkestrar som tilldelas statligt stöd”, vilket resulterat i att mångmiljonbelopp öronmärkts åt ändamålet hos Statens Musikverk, Kulturrådet och Konstnärsnämnden.¹

Som svensk nu levande tonsättare har du fyra gånger större chans att få en nybeställning av ett orkesterverk om du är kvinna, konstaterar Malmgren. Samtidigt hävdar vissa att konsten inte styrs politiskt.

Den sistnämnda myndigheten beställde 2016 rapporten ”Konstnärlig kvalitet med demokratiska perspektiv” om ”Jämställdhetsintegrerad bedömning av ansökningar om bidrag och stipendier” av genusvetaren Eva Mark. När man läser rapporten slås man av den auktoritära och dogmatiska tonen. Jämställdhetsintegreringen är inte frivillig, skriver författaren, även om ”intresse är naturligtvis önskvärt”.

Som själens trista byråkrater vandrar de runt i folkhemmet och inspekterar att kulturprodukterna är standardiserade.

Rapporten betonar att konstnärsnämnden bör använda genusforskningens arbete med genusperspektiv på konsthistoria när de bedömer konstnärlig kvalitet i ansökningar om bidrag och stipendier. Hon skriver helt öppet att det handlar om ”vad konst handlar eller inte handlar om”. Det rimmar illa med begrepp som konstnärlig frihet

Men rapporten försäkrar att resultatet inte blir att kvaliteten försämras. Detta eftersom definitionen av hög konstnärlig kvalitet helt enkelt är förändrad när genus- och jämställdhetsperspektiv ingår i kvalitetsbedömning. Häpp!

Det pratas mycket om demokrati i rapporten, men det vore intressant att se hur stora delar av folket som sluter upp bakom den synen på kvalitet – min mejlskörd antyder något annat.

Summa summarum. Könskrigarna har först satt dödskallemärke på det traditionella kvalitetsbegreppet och sedan omdefinierat ordet till korrekt könsbalans och korrekt tankegods. Tänk själv hur många gånger du har läst en artikel där jämställdhet i budskap och representation framhävs som plusfaktor, inte sällan den enda som nämns.

Det är sorgligt att kulturjournalistiken, som borde vara den som är mest fri och sprudlande, ofta har varit den mest rigida pådrivaren av utvecklingen. Som själens trista ingenjörer, ständigt med ett vått finger i luften, inspekterar de att svenska kulturprodukter är könspolitiskt standardiserade medan de avfärdar det som inte kan mätas som irrelevant.