Oberörbar eller ren?

Mellan raderna ligger förstås att sverigedemokrater är av samma odemokratiska skrot och korn som islamister, och därmed erbjuder en lämpligare miljö för islamister än Miljöpartiet. Ändå var det i Miljöpartiet som Pekgul hävdade att islamisterna faktiskt finns. Islamisterna hade uppenbarligen gått fel.

Det står oss givetvis fritt att trycka ner allt vi avskyr i ett och samma hål, men det leder inte alltid till en bättre förståelse av verkligheten. Oavsett hur man ser på islamister eller sverigedemokrater är det svårt att driva hem att de skulle dela vare sig medel eller mål.

Som saklig politisk analys uppvisar Pekguls utsaga alltså brister. Men den fyller en annan funktion – en symbolisk. Symbolhandlingar speglar vad vi värdesätter, och inte sällan vad den grupp vi ingår i vill att vi ska värdesätta. Samhället och inte minst politiken är fyllda av symbolhandlingar. För att förstå politik måste vi förstå symbolhandlingens betydelse.

Som symbolhandling kan Pekguls ord förstås i ett kulturellt sammanhang, där var och en som framför en uppfattning som på något sätt överensstämmer med någon uppfattning Sverigedemokraterna framfört på migrations- eller integrationsområdet samtidigt bör markera avstånd till partiet. Exemplet Pekgul visar att inte ens en tidigare ordförande i Socialdemokraternas kvinnoförbund och troende muslim med utländsk bakgrund är fredad från anklagelser om att i själva verket gå Sverigedemokraternas ärenden.[1] Den som kritiserar islamism bör för att inte misstänkliggöras markera avstånd till Sverigedemokraterna. Som Pekgul gjorde.

Smittsam smuts

Symbolhandlingen vilar i detta fall på den stränga uppdelning mellan rent och orent som mänskliga kulturer håller sig med, där idén är att det orena smittar. Sverigedemokraterna har i svensk politisk kultur fått inta rollen som det orenas främsta företrädare, och det räcker att snudda vid dem för att smittas. Vid minsta kontakt rekommenderas därför avståndstagande som smittförebyggande åtgärd.

Den brittiska antropologen Mary Douglas har med utgångspunkt i exempel från olika delar av världen visat hur indelningen mellan rent och orent avspeglar djupare föreställningar om en grupps sätt att se på sig själv och på vad som är en önskvärd social ordning i en given grupp.[2] Uppdelningen är särskilt sträng på områden som ses som avgörande för gruppens existens. I Indiens högre kaster har man till exempel ansett äktenskapsbrott smutsa ner förövaren och göra vederbörande smittbärande. Samhället måste skyddas från denna smitta. För en kvinna som begått äktenskapsbrott är reningsritualerna mycket hårda, för en man betydligt mindre så. Bakom åtskillnaden ligger gruppens syn på kvinnan som bärare av gruppens renhet och därmed långsiktiga överlevnad.

Renlighetskrav ersätter moraliska överväganden

Människans benägenhet att sortera in betydande delar av världen i två kategorier gör livet enklare för både gruppen och dess medlemmar (åtminstone för dem på den rena sidan). Att avkräva människor moraliska överväganden i varje given situation är ett vanskligt företag för en grupp som vill ha kontroll över sina medlemmar (vilket grupper brukar vilja). Moralens universella anspråk innebär en abstraktionsnivå som ger utrymme för tolkningar. Och det är inte säkert att gruppens medlemmar gör de tolkningar gruppen ser som önskvärda.

De fasta kategorierna däremot – att det gruppen definierat som rent ska försvaras, och det orena förgöras – innebär en tydligare instruktion och ökar sannolikheten för att individen inte ska hamna på fel sida om de moraliska gränser gruppen vill upprätthålla. Dikotomin blir en moralisk passepartout, att tillämpa på en komplicerad verklighet.

Uppdelningen fyller även en uppfostrande funktion. Om en icke önskvärd handling inte fördöms av gruppmedlemmarna på ett sätt som följer gruppnormen, kan idén om vad som är rent respektive orent lyftas fram som statuerande exempel. Om gruppens medlemmar ändå inte lyder kan avvikaren beskrivas som besmittad och oren. En utbredd föreställning om att det orena smittar kan sålunda avskräcka gruppmedlemmarna från att komma det för nära.

Denna tankefigur återfinns i alla typer av mänskliga samhällen, även dem av modernare snitt. De företeelser som ska skyddas kan skilja sig åt, men den grundläggande idén består: vissa värden är så vördnadsbjudande och rena att det måste till regler om rent och orent för att försäkra sig om att deras renhet, och därmed gruppen, samhället, kan bevaras.

Den rena demokratin

Sverige har övergivit mycket av det som förr sågs som upphöjt: kyrkan, staten och familjen – dessa storheter är numera ifrågasatta, rentav häcklade. I den politiska diskussionen finns dock en helgedom kvar: demokratin. Frihet, rättvisa, jämlikhet – ett antal goda värden behandlas ofta som direkt knutna till demokrati, trots att den i formell mening inte är något annat än ett styrelsesätt där majoriteten bestämmer.

Sin upphöjdhet åtnjuter demokratin trots att den inte är perfekt utan snarare, med Winston Churchills ord, ”the worst form of Government except for all those other forms that have been tried …” Men i stället för att nyansera beskrivningen av demokratin framställer man den inte sällan som en absolut garanti för upprätthållandet av ett gott samhälle. Demokratin är ren. Och måste därför skyddas mot det orena.

Inom ramen för den svenska demokratin har det alltså dykt upp ett förment orent element: Sverigedemokraterna. Partiet möts av anklagelser om att vara rasistiskt, liksom påminnelser om sitt ursprung i och historiska kopplingar till högerextremism och nynazism.[3]

Kruxet med uppdelningen är bara att detta parti i det ena demokratiska valet efter det andra har fördubblats, en komplikation för den som både hyllar demokrati och fördömer sverigedemokrater. Det är just den rena demokratin som givit det orena partiet en alltmer framträdande plats på den politiska scenen.

Hur ska dåden rena demokratin skyddas? Här har omgivningen till stor del valt en väg kantad av symbolhandlingar, där de orena Sverigedemokraterna ska isoleras på det att de inte må besudla den rena demokratin.[4]

Röster och puder som smittbärare

Det mest långtgående uttrycket för isoleringen av Sverigedemokraterna låg i den så kallade Decemberöverenskommelsen. Den innebar bland annat att Alliansen avstod möjligheten att regera trots en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Överenskommelsen ska förstås mot bakgrund av sju partiers utfästelser att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att få parlamentarisk majoritet.

Men det krävs inga särskilda överenskommelser för att ett parti ska kunna lägga fram politiska förslag i riksdagen utan att förhandla med, eller ens snegla på, Sverigedemokraterna. I och med att övriga partier beskrev Sverigedemokraterna som ett avskyvärt parti, skulle man kunna tänka sig att de hade kunnat fortsätta verka som vanligt, trygga i förvissningen om att de aldrig under några som helst omständigheter skulle löpa risk att beakta Sverigedemokraternas hållning. Det hade varit ett sätt att ställa partiet utanför inflytande. Men omgivningen fortsatte inte verka som vanligt, dvs. lägga sina förslag i riksdagen utan att tänka närmare på just Sverigedemokraterna. Uppträdandet kan spåras till idén om det orenas smittsamhet: om ett förslag får stöd av en majoritet där röster från Sverigedemokraterna ingår är det besmittat, oberoende av förslagets innehåll eller tillkomsthistoria. Det är som om själva voteringsknapparna vore smittbärande.

Expressens förstasida, valdagen den 19 september 2010. Politisk orenhet tar sig fysiska uttryck. Sverigedemokraterna är så smutsiga att till och med partiets valsedlar är nedfläckade.

Det symboliska inslaget märks alltså genom att behandlingen av Sverigedemokraterna till stor del gått bortom sakpolitiken. Distanseringen har även tagit sig fysiskt konkreta uttryck. Till de mer framträdande exemplen hör dåvarande socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins ord inför valet år 2010 om att inte vilja ta i Sverigedemokraterna med tång, en formulering som statsminister Fredrik Reinfeldt instämde i. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly å sin sida, avböjde bestämt att befinna sig i ett av SVT:s sminkrum samtidigt som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. I samband med SVT:s partiledardebatter, vidare, har partier vägrat att stå bredvid Sverigedemokraterna. Det är som om blotta närheten till en sverigedemokrats kropp skulle kunna överföra ideologisk smitta. Och därmed besudla den rena demokratins företrädare med odemokratisk smuts.[5]

Att dikotomin även är användbar som moralisk passepartout finns det också exempel på. Ett av de tydligare är Fredrik Reinfeldts sätt att kommentera våld mot SD-politiker. Reinfeldt säger sig ta avstånd från alla former av våld men ”vill gärna påpeka” att Sverigedemokraterna mot bakgrund av sitt vi och dom-tänkande ”inte ska bli förvånade om sådant händer”.[6] Till och med ett absolut värde – att inte använda våld för politiska syften – relativiseras i förhållande till detta parti.

Renhetens dikotomi och medborgarfostran med förhinder

Trots ständiga påminnelser om Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin har ändå fler och fler medborgare använt sin demokratiska röst för att stärka partiet. Omgivningen har bemött detta med ytterligare framställningar av partiet som orent och främmande i den svenska partifloran, varpå partiet ytterligare stärkt sin ställning i opinionen.

Denna samhälleliga växelsång leder tankarna till ytterligare en av dikotomins funktioner: när en företeelse inte väcker tillräcklig anstöt hos gruppmedlemmarna, kan gruppens ledare hänvisa till det orenas smittsamhet för att påminna om vilken norm som gäller. I stället för att föra resonemang om närmare bestämt vad i Sverigedemokraternas sakpolitiska förslag som är främlingsfientligt och hotande för demokratin – och förklara vilka alternativ man själv har att erbjuda – koncentrerar omgivningen sig på en beskrivning där partiet som helhet utgör ett hot. Ett talande exempel på fenomenet är när Socialdemokraterna inför valet år 2014 valde att undvika konflikt i migrations- och integrationsfrågor.[7]

Att så mycket energi lagts på att behandla Sverigedemokraterna som ett orent element har dock motverkat vad som ändå torde ha varit ett av omgivningens viktigaste mål: att motverka ytterligare opinionsframgång för Sverigedemokraterna. Partiet har till och med kunnat dra nytta av isoleringen. Dels har de kunnat framställa sig som det enda oppositionspartiet. Dels var de länge ensamma om att förorda en mer restriktiv migrationspolitik. I enlighet med enkla principer om sakfrågekonkurrens kunde de därmed locka ett stort antal väljare till sig.

Vi kan inte veta hur Sverigedemokraternas opinionsutveckling skulle ha sett ut om omgivningen bemött dem på ett annat sätt. Men det är uppenbart att symbolhandlingar och isolering inte kunde förhindra deras exceptionella tillväxt. Trots det ändrade omgivningen inte strategi utan fortsatte på den inslagna vägen. Ett försvagat Sverigedemokraterna kom därmed att bli mer av önskemål än mål, även om det sannolikt inte var avsikten. Och det var först när övriga partier från och med hösten 2015 drastiskt ändrade inriktning och började lägga förslag i riktning mot en mycket restriktiv migrationspolitik som Sverigedemokraternas framgång visade några tecken på att kunna mattas. 

Symbolhandlingens tyngd

Symbolhandling – ordet används inte sällan som synonymt med meningslös handling. Det är fel. Det är att en handling är full av just mening för den handlande som gör den till en symbolhandling. Att den inte får önskvärda effekter på yttervärlden (till exempel minskat opinionsstöd för Sverigedemokraterna) betyder alltså inte att den skulle sakna mening. Regndans eller aftonbön uppfattas i en kultur som tror på meningen i dessa handlingar som meningsfulla även om de inte resulterar i regn eller fred på jorden. När jag skriver att partiernas förhållande till Sverigedemokraterna präglats av symbolhandlande betyder det alltså inte att deras handlande skulle vara meningslöst. Handlingarna har sannolikt varit meningsfulla för dem som utfört dem. Poängen är att handlingarna utgår från en symbolisk dimension snarare än från vad som hade varit rationellt, givet målet att försvaga Sverigedemokraterna. Och de senaste årens politiska skeende kan inte fullt ut förstås om vi inte beaktar detta förhållande.

Ironiskt nog har Sverigedemokraternas orenhet nu hamnat i skuggan av Miljöpartiets – av alla partier. Från att ha betraktats som charmiga ultrademokrater beskrivs nu även Miljöpartiet som ett hot mot demokratin. Miljöpartisters middagssällskap och hälsningsritualer har tagit över som symboler för det orena, och därmed smittat ner partiets hela ledning. Plötsligt fylls nyhetsflödet av bilder och uppgifter om vilka miljöpartister som befunnit sig i samma rum som vem, bilder som inte alltid åtföljs av mer grundliga analyser av vad kontakterna innebar – överflödigt när själva den rumsliga närheten räcker för att smitta ner samtliga närvarande med odemokratisk smitta. Och finns inget annat försvar kan den anklagade försvara sig med att vederbörande inte visste vem som befann sig i rummet – som om verkligheten därmed skulle upphöra.[8]

Mycket av det som nu uppmärksammas i Miljöpartiet har varit känt sedan tidigare. Varför inträffar denna omsvängning i synen på partiet just nu? Från ett övergripande kulturperspektiv är det intressant att omsvängningen sker så snart inpå en lika stor omsvängning i migrationspolitiken. Nära nog över en natt gick Sverige från ett tillstånd där rasistanklagelser riktades mot den som förordade gränskontroll och utvisning av personer som befinner sig illegalt i landet, till en situation där regeringen genomför några av de hårdaste skärpningarna på migrationsområdet i Europa. Denna omsvängning i politiken förutsätter någon form av omsvängning i normer och attityder. Och den kommer även att påverka samhällets normer och attityder. Om nu större delen av det politiska etablissemanget, ja självaste staten, plötsligt står för skärpta gränser kommer hotfullheten hos den som även tidigare velat se skärpta gränser (Sverigedemokraterna) relativt sett att minska, medan den som uttryckt skepsis till gränser (Miljöpartiet) kommer att uppfattas som mer hotfull.

Låt oss därför avslutningsvis påminna om det yttersta syftet med åtskillnaden mellan rent och orent: att skapa legitimitet för och markera vad som är en önskvärd social ordning i en given kultur. I det perspektivet är det svårt att se det som en slump att Miljöpartiets gränslöshet kommit att betraktas som oren just nu.