Nya bud från Västbanken

Ytterligare ett skäl till att Netanyahu tvekar kan vara den omfattande kritik som den utlovade annekteringen har utsatts för, både inhemsk och utländsk. Företrädare för försvars- och underrättelsetjänsterna i Israel har, med enade röster, varnat för följderna av en annektering. Uttalanden från flera arabländer, stater som Israel under Netanyahu har närmat sig, har stämt in i kören av fördömanden och även hotat med motåtgärder om Israel gör slag i saken och tar över delar av Västbanken.

I mitten av augusti skrev Israel och Förenade Arabemiraten dessutom under ett avtal som förenklat utlovar fulla diplomatiska relationer mellan de två länderna, men kräver att annekteringen stoppas.

Med andra ord, Västbanken kommer att lämnas i fred, åtminstone för ett tag.

Slutligen har EU:s utrikeschef, Josep Borrell, betonat att organisationens syn på en tvåstatslösning ligger fast – men med det intressanta tillägget att man ändå ser den amerikanska planen som en möjlig början till att få parterna tillbaka till förhandlingsbordet.

Det är en anmärkningsvärd markering, eftersom förslaget kritiserades hårt när det offentliggjordes, inte minst för att det ansågs vara synnerligen orättvist mot palestinierna, vars ledare, Mahmoud Abbas, svarade med ”tusen och åter tusen nej”² när planen först presenterades, utan att ens ha läst texten.

Ett konkret motbud

Men den hållningen har senare modifierats, och den palestinska ledningen har därefter för första gången någonsin presenterat ett konkret motbud, i stället för ett definitivt nej – ett eget delningsförslag som nyligen har överlämnats till den så kallade Kvartetten, det vill säga USA, Ryssland, FN och EU.

Det går att tolka denna nya förhandlingsvilja som ett resultat av palestiniernas alltmer utsatta position. Inga egentliga vänner finns längre kvar, inte ens i arabvärlden…

Motbudet innehåller delar som palestinierna tidigare har sagt nej till, som till exempel en gräns längs 1967 års stilleståndslinje med östra Jerusalem som huvudstad och nödvändiga territoriella justeringar.

Det går att tolka denna nya förhandlingsvilja som ett resultat av palestiniernas alltmer utsatta position. Inga egentliga vänner finns längre kvar, inte ens i arabvärlden, där flera stora länder numera både samarbetar och handlar med Israel, som till exempel Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

Internt sticker den omfattande korruptionen hos de palestinska myndigheterna, PA (Palestinian Authority) i ögonen, där repressiva och drakoniska åtgärder tagits till för att tysta inhemsk opposition (inklusive bilbomber, fängelsestraff och elektronisk övervakning)³, och där president Abbas snart påbörjar sitt sextonde år som president.⁴ Sedan han först valdes (till en femårig mandatperiod) har inga nya val hållits – och det palestinska parlamentet har inte sammankallats sedan 2007.

Dessutom har USA, tidigare största bidragsgivare till PA, dragit in allt understöd till myndigheten.

Till saken hör att Israel för närvarande kan agera relativt fritt. Världen är upptagen av annat, av pandemin och den ekonomiska krisen – och är sedan länge innerligt trött på denna minikonflikt.

Att det är första gången någonsin palestinierna levererar ett konkret motbud leder till eftertanke. Detta mönster, att säga nej till varje kompromissförslag utan att komma med en egen plan, har gång på gång visat sig vara synnerligen destruktivt. Hållningen hänger samman med en svårsmält observation: i själva verket förefaller det aldrig ha funnits någon genuin vilja till fred med den judiska staten, något som nyligen bekräftades i en färsk opinionsundersökning från Västbanken, östra Jerusalem och Gaza. En majoritet palestinier anser att konflikten med Israel inte ska upphöra och att motståndet (mot Israel) bör fortsätta tills hela landet är palestinskt.⁵

Den historiska orättvisa som palestinierna upplever sig utsatta för kan alltså bara rättas till med att Israel försvinner. Den våldsamt negativa officiella palestinska reaktionen på avtalet mellan Israel och Förenande Arabemiraten är i ljuset av denna hållning signifikant. I stället för att se avtalet som en möjlig ingång till fred, fördömdes avtalet som ett ”förräderi” mot palestinierna.

Motståndet mot en stat för det judiska folket har länge varit tydligt i både ord och gärning, före 1948 och efter. Hade PA sagt ja till tidigare och förmånligare planer (till exempel år 1937, 2000 eller 2008), då hade det idag funnits en palestinsk stat.

Eventuellt finns en insikt hos palestinierna om att Trumps grova och kritiserade utspel de facto representerar en ny politisk verklighet, den som gör det möjligt för Ryssland att utan större problem införliva Krim, och utan större problem hålla fast vid östra Ukraina.

Nu bör man vara realist, annars kanske man i slutändan inte får något alls.

Nu är det delvis andra spelregler som gäller, och eventuellt gör man klokt i att acceptera det som erbjuds. Nu bör man vara realist, annars kanske man i slutändan inte får något alls.

Om detta senkomna palestinska uppvaknande under galgen resulterar i nya seriösa förhandlingar (vilket det amerikanska förslaget stipulerar), skulle det innebära en stor och överraskande vändning. Planen är underskriven av en president som betraktas med misstro i stora delar av världen, och den skåpades över lag ut av politiker och debattörer när den kom – och ändå leder den kanske till något som decennier av amerikanska och europeiska initiativ har misslyckats med, nämligen en israelisk-palestinsk överenskommelse.

Fördel Trump.