Nobelpriset och den verkliga kulturelitens fest

DN kultur bjöd på en färgstark konspirationsteori om att valet av pristagarna har styrts av en plan för att folk ska glömma ”Svenska Akademiens skandalösa sätt att hantera Matilda Gustavssons avslöjanden om kulturprofilen Jean-Claude Arnault – eller det faktum att Svenska Akademien till väsentliga delar fortfarande består av hans tillskyndare”. I likhet med de flesta konspirationsteorier är även denna omöjlig att motbevisa. Lägg på det några bilder där Horace ser arrogant ut eller dricker champagne, och ännu en dag passerar vid positioneringsfronten.

Låt oss nu förflytta oss till ett ställe där kultureliten faktiskt konsumerade ostron och champagne på riktigt. Det var Bokmässans officiella mingel, eller soirée, som de kallar det.

Jag själv var inte inbjuden utan lyckades slinka in registrerad som en kvinnlig portugisisk författare (lång historia). I dörren fick jag skaka hand med Göteborgs borgmästare, nästa station var vimmelfotografering och sedan kom man in i den vackra lokalen där Alexandra Pascalidou hälsade damer, herrar och icke-binära välkomna från scenen. Jodå, hon nämnde sin uppväxt i Rinkeby, och jodå, hon fick varma applåder för att hon hade lyckats ta sig från orten till toppen (det vill säga Södermalm). Och därinne minglade, drack och skrattade en utvald del av det döende årtiondets tongivande kulturpersonligheter, samt deras förläggare och tjänstemän från Folk och Kultur och andra instanser i det privatoffentliga ekosystemet. Toaletten var menssäkrad, även herrarnas var utrustad med tamponger. Och vi bjöds på fint bubbel och ännu finare drinkar och kockarna med sina blå skyddshandskar av plast öppnade ostron för oss som om deras liv hängde på det. Marie-Antoinette på sitt allra mest verklighetsfrånvända humör hade känt sig som hemma, alla fick kakor.

Marie-Antoinette-moments

Patrik Lundberg fick Teskedsordens stipendium för sitt outtröttliga arbete för en nyanserad samhällsdebatt, där varje enskild människas betydelse står i centrum. Många andra fick priser och stipendier med likartade formuleringar om  kritiskt tänkande och demokrati. På festen, liksom på Bokmässan, var det inte tal om Kina eller om den före detta göteborgaren Gui Minhai, förläggaren som blev bortförd av enpartistatens agenter. Eller demokratirörelsen i Hongkong, där de bortförda bokförläggarnas öde är en av anledningarna till att miljoner människor demonstrerat. Årets motto för bokmässan var: ”Länge leve ordet” (notera frånvaron av ”det fria”). De kanske viktigaste orden för yttrandefrihet i dag är Kina, Hongkong och Kommunistpartiet. Inget av dem nämndes på seminarieprogrammets 116 sidor. Däremot fick Horace Engdahls exfru två av flera programpunkter om metoo. Horace själv fick inte vara med, liksom övriga författare som kritiserat nyss nämnda rörelse.

De planer som Bokmässan tidigare hade haft om att lyfta enpartistatens övergrepp var inställda. På minglet var det uppenbart hur konflikträdd Bokmässan har blivit sedan debaclet med Nya Tider 2017 och hur beroende Bokmässan är av Göteborgs stad. Det är 20 000 arbetstillfällen på Volvo Cars som hänger på Geely, som Kinas kommunistparti nyligen stärkt greppet över. Men varför tala om sådant. Årets teman var Sydkorea, jämställdhet och med(ie)vetenhet.

Under 1900-talet brukade överklassen sätta piff på fester genom att bjuda in några kulturradikaler med vilda frisyrer. Gratisdrickarrevolutionärerna var ju dessutom i allmänhet nära släkt eller dotterns nye pojkvän. Nu var rollerna ombytta. Jag räknade till två rika män. Resten av festen bestod av kulturradikaler och de som lever på dem. Sedan var det efterfest på tidningen Vi:s mingel på Elite Park Avenue med ungefär samma gäng. Vi skålade för tidskriftens omgörning. Det aktuella numret har som framsida: ”Fittstim – 20 år av kamp, konflikt och kamratskap”. För den som vill ha omväxling lockar septembernumret med ”Susanna Alakoski och kvinnornas historia”. Missförstå mig rätt. Det är inget fel i att vara kulturradikal eller karriärfeminist. Jag ligger själv på Ordfront, alla progressiva bokförlags moder – och det gör jag för att de är bra.

Många av gästerna på champagneminglet är skickliga skribenter och en del av dem hoppas jag kommer att skriva för Kvartal Kultur – Olivia Bergdahl som uppträdde är för övrigt ett namn att lägga på minnet. Men är det inte lite enformigt? Jag gick ut från etablissemanget med ett bestämt intryck av att etablissemanget verkligen inte gillar olika. En av gästerna, en känd SVT-journalist, hade då gett Kvartal en utskällning för att vi, enligt honom, inte hade någon kvinna eller person som öppet identifierar sig som feminist eller hbtq listad i redaktionsledningen. Värdegrundsbakläxa där. (Påståendet stämmer i och för sig inte).

Och efter den stora festen återvände alla till Stockholm för feministisk söndagsjakt med salongsgevär på Svenska Akademien.

Så här två år efteråt är det lika tydligt att det som skedde i Svenska Akademien var en revolution, där en progressiv liten elit tätt kopplad till de stora kulturredaktionerna störtade en äldre utgåva av elit som tidigare har varit tätt kopplad till kulturredaktionerna. Per Wästberg (stol nummer 12) var ju till och med en gång i tiden DN:s kulturredaktör. Och Ebba Witt Brattström var mediernas främsta expertsakkunniga om Akademien. När det riggade gladiatorspelet var slut gjorde redaktionerna tummen ner för de gamla gubbarna. Hur kunde Akademien göra något annat än förlora när den hade fått eliten mot sig?