Navalnyj och intighetens estetik

Navalnyj hålls som medial och medicinsk gisslan. Även när man släpper honom efter vädjanden från omvärlden, liknar hans färd till Tyskland mer en fritagning än en ambulansflygning.

Förbjudna militära nervgifter

Vill Moskva medvetet dra ut på lidandet eller väntar man på att spåren av giftet försvinner? Spelar det någon roll när verkan är så tydlig; mot Moskvas makt över liv och död mäktar motståndet intet.

Offret dränks av sina egna kroppsvätskor i en krampartad organkollaps av spyor och skit – allt under intensiv ångest.

Kolinesterashämmare kallas en grupp militära nervgifter så grymma att de förbjudits i internationella kemvapenavtal. Offret dränks av sina egna kroppsvätskor i en krampartad organkollaps av spyor och skit – allt under intensiv ångest. Novitjok – bekant från Skripalfallet i England – är ett exempel på dessa gifter, så farliga att bara få stater har dem. Novitjok har endast Ryssland. Sådant var Navalnyjs öde.

När Kreml svarar på frågor om Navalnyjs förgiftning gör de sibiriska läkarna allt de kan. Han får bästa möjliga vård av medicinsk expertis med modern teknik. Självklart kan han få vård utomlands. Samtidigt flyter verkligheten i Omsk förbi i medieflödet. Det är en verklighet alla känner men få vill tala om. Kremls dubbelspråk är däremot bara att acceptera. De kritiska frågorna får utlänningarna ställa. Svaren följer känt mönster: Hen var politiskt ofarlig; hade många fiender; dådet saknar mening; det ligger inte i vårt intresse; tvärtom skadar det Ryssland; någon vill lägga skulden på oss; främmande makt ligger bakom.

Motståndaren berövas namn och identitet men framför allt aktörskap.

Ingenstans uttalas Navalnyjs namn. I stället säger man ”patienten”. Kreml undviker att ta Navalnyjs namn i sin mun – på samma sätt som med alla motståndare. Anna Politkovskaja blev åtminstone ”journalisten” med detta nyspråk. Andra får nöja sig med ”förbrytare” eller ”förrädare”. Det räcker inte med att förringa och trivialisera. Motståndaren berövas namn och identitet men framför allt aktörskap. Offret har inget estetiskt värde. Motstånd är intighet.

Dessa ”satans mördare ska inte kunna fortsätta ostraffat” dånar DN:s ledare vid nyheten om Navalnyjs förgiftning. Omvärldens fasa och bestörtning är gränslös. Orden tryter, är otillräckliga. Skulden är uppenbar. Någonstans förstår man också att detta är Moskvas distraktion från folkliga resningar i Belarus och Ryssland. Minsk är svårt att missa. Chabarovsk – i ryska Fjärran Östern – är mer avlägset. Kunde Navalnyj varit länken mellan folkliga protester från väst till öst? Det är osäkert om inte omöjligt. Hotet från Navalnyj behövde därför tillintetgöras oavsett verklighet eller upplevelse. Så åtföljs även det storpolitiska dramat i Belarus av ryska militära maktdemonstrationer – allt i syfte att avskräcka och handlingsförlama ”väst”.

Fungerar då Moskvas mediemanual att ljuga, förneka, avleda och förvirra? Ju mer västmedia skriker sig hesa av harm desto bättre.

Blotta tanken på att förändring var möjlig ingav folk med ett hopp, som rysk politik sedan länge förlorat.

Ord inger varken rädsla eller respekt i Kreml. Det är handling man fruktar, för det är handling man dyrkar och motståndarens vanmakt är ett rus som fullkomnar upplevelsen av den egna makten. I begynnelsen var ordet. Ur ordet kom intet. Ordet är intet. Lögnen är allt. Ju fräckare desto bättre.

Rysslands främste oppositionspolitiker

Vem var då Navalnyj? Om Kreml vill visa makt så visade Navalnyj vanmakt. Han var den som sade sanningen att systemet är svagt, att regimen kan falla, att folket kan segra. Han var Rysslands främste oppositionspolitiker, den man som Kreml fruktat mest. Varför? Jo, för att han pekade på den korruption som spridit sig i den ryska samhällskroppen likt en cancer bortom bättring. Han fick folk att förstå att Rysslands enda bot är systemskifte, att var dag med denna regim gör Ryssland svagare, att landet styrs av ”skurkar och tjuvar”. Blotta tanken på att förändring var möjlig ingav folk med ett hopp, som rysk politik sedan länge förlorat. Att någon drog ned byxorna på makthavarna och petade dem i deras blekfeta magar med budskapet att ”kejsaren är naken” var inte populärt i Kreml, men väl bland vanligt folk.

Han samlade miljontals följare på blogg, Youtube och Twitter för att hans problem var folkets problem; den vardagliga fruktan att i stort och smått bli nedtryckt – tillintetgjord – av ett system man står maktlös inför.

När Navalnyj efter regimens fuskval 2011 samlade tiotusentals människor till demonstrationer i Moskva sade han till massorna: ”Jag ser just nu tillräckligt med folk för att inta Kreml”. Det var nog närmare sanningen än man tror. Navalnyj måste förintas, minnet av honom förvanskas för makten kräver sina menlösa offer i martyrskapets manifestation.

Den tysk-svenske författaren och dramatikern Peter Weiss hävdade i Motståndets estetik (1975–81) att mening består i att vägra ta avstånd från motståndet hur hårt förtrycket än blir. Konsten – som hos Pussy Riot – skapar nya metoder för politiskt agerande och social förståelse. I tyranniets tidsålder nöjde man sig med att krossa motståndet. I falskhetens tidsålder tillintetgör man hellre all mening, betydelse och uttryck. Man skapar en intighetens estetik, där vår varseblivning av ord och handling förvanskas bortom igenkännelighet och fångar oss i en spegellabyrint utan ände. Till slut finns inget att ta fasta vid. Inget utom ondskan. Så vem är skyldig? Behöver man nämna namnet eller räcker det med ett sagans ”ni-vet-vem”?