Som hos de flesta andra i min generation har jag historien om Bröderna Lejonhjärta inristad djupt i mitt medvetande: Den rädda men godhjärtade Skorpan och den djärve och idealistiske Jonatan. ”
Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort”.
Den jesuslike Jonatan som inför slutstriden vägrar att hålla i ett vapen men ändå offrar sitt liv för att vända Katlas förgörande eld mot Tengil. Det är en arketypisk historia om hur en förtryckt majoritet inför en våldsam övermakt trotsar rädslan, reser sig mot diktaturen och vinner sin frihet.
Beväpnade enbart med det mod de inte trodde sig besitta, ger de sig ut på gatorna för att äntligen protestera
Men i verkligheten är det numera nästan alltid Tengil som tar hem spelet. I den ena folkresningen efter den andra ser vi samma mönster upprepas. I inledningen människor som tycks ha vaknat upp ur förtryckets dvala och där förnimmelsen av frihet gett dem en särskild glöd i blicken. Beväpnade enbart med det mod de inte trodde sig besitta, ger de sig ut på gatorna för att äntligen protestera. Diktatorn framstår till en början som överrumplad, kanske rent av skakad. Men inte värre än att han efter en tid kan samla ihop sig och sina lydiga trupper och skoningslöst slå ned demonstrationerna. Ofta omklassificeras demonstranterna snabbt till terrorister vilket motiverar de metoder som används för att betvinga och därefter straffa dem.
I Belarus slogs de fredliga aktivisterna blodiga med batonger, många av dem dömdes sedan till drakoniska fängelsestraff anklagade för diffusa brott. Och som potentiella terrorister var de dessutom kvalificerade för den behandling som världens främsta demokrati lärde oss om i kölvattnet av den 11 september:
enhanced interrogation techniques – på ren svenska, tortyr.
Idag hade berlinmuren stått kvar
Samma mönster kunde vi se i Hongkong och nu alldeles nyligen i Kazakstan. Det auktoritära styret tar, som i dessa båda fall, inte sällan hjälp av en starkare och ännu mer samvetslös autokrati för att slå ned upproret genom att använda så mycket våld som krävs.
Vi är många som minns året 1989 i ett nostalgiskt Lejonhjärta-skimmer. I Leipzig och andra östtyska städer samlades människor i hundratusental på torgen för att skandera ”Wir sind das Volk” (vi är folket) inför en alltmer handfallen partiapparat. Men hade detta skett idag är frågan om inte demonstranterna skulle ha mejats ned med batonger och kulsprutor. Politbyrån hade sedan kunnat styra vidare i Östtyskland. Kanske hade några av dess medlemmar drabbats av pliktskyldiga ekonomiska sanktioner under några år. Möjligen hade det också under några decennier varit svårt för Östtyskland att få stå som värd för OS eller fotbolls-VM? Men vid närmare eftertanke talar det som hänt på senare tid ett annat språk. Under åren mellan 2008 och 2022 kommer Peking att ha arrangerat inte mindre än två OS och Ryssland och Qatar varsitt fotbolls-VM.
Diktaturens kreatur satte ett exempel…
När och hur blev det egentligen så här? När blev omvärldens reaktioner på denna repression och detta råa och orättfärdiga våld så lama att diktatorerna gör kalkylen att de kommer undan med det?
Det finns förstås flera svar på det. Men en händelse vars betydelse knappast kan överskattas inträffade i juni 1989 i det land som sedan dess har växt till ett av världens absolut mäktigaste. Inspirerade av förändringens vindar samlades tusentals studenter på Himmelska fridens torg i Peking och ställde ungefär samma krav på demokrati och mänskliga rättigheter som människor gjorde i Östeuropa.
Svaret blev som bekant ett annat än i Östtyskland. Många minns nog novemberkvällen då den överrumplade partifunktionären Günther Schabowski på en presskonferens stammade fram att östtyskarna redan samma dag var fria att resa vart de ville, när de ville. Detta gick i sin tur snabbt över till de ikoniska lämmeltågen västerut där tusentals klättrade genom de alltfler och större hål som öppnade sig i Berlinmuren.
Men det kinesiska kommunistpartiets valde samma år en annan väg. Efter att på kvällen den 3 juni ha uppmanat alla demonstranter att lämna torget, mejades de tusentals som stannade kvar ned med kulsprutor och stridsvagnar. Exakt hur många som dog i Peking de där sommarnätterna förblir oklart men olika uppskattningar talar om allt från några hundra till åtskilliga tusen.
…och inledde sitt segertåg
Kinas utveckling sedan dess känner vi alla till: En rekordartad tillväxt, följd av växande ekonomiskt inflytande, som i sin tur kunde växlas in i ökad politisk och militär makt på den globala scenen. Men den repressiva kärnan i den kinesiska partidiktaturen har inte mjuknat. Snarare tvärtom.
…och i Ryssland står sovjettidens KGB-logik åter i full blom
Den tredje geopolitiska dominanten vid sidan av USA och Kina är knappast mer human. Att på allvar utmana Putin-diktaturen har i praktiken visat sig vara liktydigt med att få en dödsdom utan rättegång. Och i ett Ryssland där sovjettidens KGB-logik åter står i full blom utkrävs hämnden med allt från förgiftade kalsonger (Aleksej Navalnyj) till en kula i huvudet när man kliver ur hissen hemma (Anna Politkovskaja), en skottsalva i ryggen precis utanför Kremls murar (Boris Nemtsov), eller varför inte en kopp radioaktivt te (Aleksandr Litvinenko).
Och tyvärr tyder mycket på att moraliskt bankrutta länder som Kina och Ryssland med sin repression, sitt samvetslösa övervåld och sina lönnmord har satt standarden för hur legitim opposition och folkresningar ska hanteras.
Den arabiska vintern
Den arabiska våren är ett särskilt intressant och ytterst deprimerande exempel. Den första gnistan uppstod 2010 i Tunisien då grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi i protest mot orättvisor, ständiga kränkningar och hopplöshet brände sig själv till döds framför framför en myndighetsbyggnad. När folk i land efter land tog till gatorna jublade västvärldens politiker och medier: Nu skulle människans inneboende törst efter frihet och västerländsk demokrati äntligen kasta också mellanösterns diktatorer ur sadeln. Men förhoppningarna kom rejält på skam med just Tunisien som enda undantag. En efter en slogs revolterna brutalt ned. I Egypten, som den första tiden tycktes följa Tunisiens exempel, återställdes ”ordningen” först när den folkvalde presidenten, muslimska brödraskapets ledare Muhammad Mursi, fängslades och 800 av hans anhängare massakrerades vid Rabaa al-Adawiya-moskén där de sittstrejkade i protest mot störtandet av Mursi.
Vilket är alternativet till att resignera inför övermakten? På den frågan ger utvecklingen i Syrien ett lika tydligt som sorgligt svar
Och vilka utvägar återstår egentligen för dem som får se sina med-demonstranter mejas ned med kulsprutor och stridsvagnar? Vilket är alternativet till att resignera inför övermakten? På den frågan ger utvecklingen i Syrien ett lika tydligt som sorgligt svar. Som en följd av det brutala våld som användes för att kväsa de till en början fredliga demonstrationerna, växte alltfler väpnade rebellgrupper fram. Dessa hade ofta inte mycket mer gemensamt än att de ville störta regimen och – förstås – att de såg våld som den enda möjliga metoden.
Fyra år, flera hundratusen döda människor och tolv miljoner flyktingar senare intervenerade – gissa vem – på diktatorn al-Assads sida. Och efter den ryska inblandningen i kriget var det bara en fråga om tid innan den sista upprorsmakaren skulle vara oskadliggjord. Putin räddade kvar Bashar al-Assad vid makten och visade ännu en gång att det urskillningslösa våldet triumferar. På sidlinjen stod de västerländska demokratierna och kunde bara se på när denna nygamla världsordning ännu en gång befästes.
Lortar och människor
Och så där kan man fortsätta med exempel som Iran, Turkiet och Myanmar. Men det mest intressanta är inte varje land för sig, utan den auktoritära utveckling som nu accelererar över hela världen – faktiskt såväl i demokratier som autokratier och rena diktaturer. En trend som statsvetarna Staffan I. Lindberg och Martin Lundstedt beskrev här i Kvartal för en tid sedan.
När vi i den ena konflikten efter den andra får se repressionen och det råa våldet triumfera över människors frihetslängtan och önskan om ett värdigt liv påverkar det oss alla – i stort som smått.
För varje gång vi tvingas konstatera att världens alla Lejonhjärtan kämpar förgäves och att Tengil – i sina olika versioner – sitter kvar i orubbat bo, suddas gränserna successivt ut mellan vad som är en människa och vad som bara är en liten lort.
Det skrämmer mig.
Jörgen Huitfeldt är chefredaktör på Kvartal.
