När politiken
sitter fast i tron

Församlingsherden Johan Alberius tjänstgör vanligtvis vid Svenska kyrkan i Frankfurt. Söndagen den 20 juli gästpredikade Alberius på Svenska kyrkans högmässa i Berlin. Jag var där. Hans predikan gick rakt in i mig.

Det Johan Alberius talade om var framgångsfundamentet för den kristna tro som vi i Sverige lärt känna den under de senaste seklen. Jesus är självklart en centralgestalt tillsammans med Gud Fader själv och den helige Ande. Men apostlarna – Jesus lärjungar – är den reformistiska kristna kyrkans främsta folkliga förebilder, sa Alberius. Och varför då? Jo, därför att de var ”svaga i tron” som vanligt folk är som mest.

Här finns en grundläggande demokratisk insikt. Att vara ”svag i tron” är ofta synonymt med att vara ganska stark i anden och därmed öppen för tvivel, för argument, sakliga inlägg och för verkligheternas sammansatthet i stort. Statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme argumenterade i sin befrielsebok Saknad: På spaning efter landet inom oss (Mondial 2022) om vad undertryckta folkliga känslor och en stympad invandringsdebatt kan ställa till med i ett land där tron under lång tid har byggt på att det blir bättre och på att vi stiger från mörkret mot ljuset. Boken ger människor möjligheter att befria sig från skammen över att sakna tider som varit och Sverige chansen att befria sig från den förkrympande tron att synen på invandring till en generös välfärdsstat framförallt är en kamp mellan onda och goda värderingar.

Tvivlande lärjungar lämnade skutorna

Jag ska inte lägga mina egna ord och tankar på församlingsherden Johan Alberius axlar. Hans predikan om apostlarna som förebilder släppte loss politiska och sociala funderingar hos mig som jag förstås står för själv. Men med detta väl sagt så anar jag starka samband mellan den reformistiska folkkyrkan och den reformistiska bruksarbetarsocialdemokrati som jag själv föddes in i en gång i tiden. När Johan Alberius talade om Jesus lärjungar som folkliga och tvivlande ”förebilder” så fick jag en inre bild av socialdemokratins stora och breda väljarskaror som liknande förebilder för en klok och framgångsrik politik.

Partipolitik är en syssla och ett intresse som omfattar tämligen små delar av befolkningen. De flesta av oss är rätt så svaga i den partipolitiska tron. Förvisso röstar många av oss på samma partier under större delen av livet. Men det beror i huvudsak på gamla vanor och traditioner och på att de regeringsintresserade partierna har tillräckligt med insikter om betydelsen av att uppträda som hyfsat breda kyrkor som inte avkräver sina väljare några alltför detaljerade trosbekännelser.

Jag har själv ägnat mig åt partipolitik inom Socialdemokraterna under många år och har inte haft några större problem med att kombinera det med den svagt troendes tvivel och självtänkande. Tvärtom har det ofta setts som en tillgång att alla företrädare inte framstår som trädda på ett och samma snöre och att det är en fördel att riksdagsledamöter och andra inte bara rapar upp partihögkvarterets talepunkter utan förmår att argumentera med egna folkliga ord.

Men ibland slår det slint. Sveriges hittills två främsta stats- och samhällsbärande partier Socialdemokraterna och Moderaterna vägrade under många år att ta till sig betydelsen av att de tappade hundratusentals väljare till Sverigedemokraterna. Invandringspolitiken visade sig bli den absolut största partibytarfrågan som svensk partipolitik någonsin upplevt. Trots dessa dramatiska omvälvningar så valde framförallt S – men också till stora delar även M – att mer betrakta sina ”tvivlande lärjungar” som ett slags otrogna hundar än som folknära förebilder att lyssna på.

Jag vill understryka att jag inte främst talar om partipolitisk taktik i de här sammanhangen. Invandring är – framförallt i generösa välfärdsstater – ett grannlaga samhällsområde som behöver hanteras klokt och varsamt. Tyvärr fick små och udda ”trospartier” på tok för stort inflytande under de här åren. Tvivlande lärjungar lämnade skutorna i takt med att de skälldes för rasister, fascister och gud vet vad.

Att sakna tider som flytt

Nu är vi där vi är. Statens kombination av genuint misskött och omfattande invandring och flera decennier av understöd av totalitära läror, religioner och klaner – där profeten och/eller de hedersförtryckande klanerna står helt i centrum – har grundlagt etableringen av illavarslande konkurrerande samhällsnormer i Sverige. Det finns skäl att blicka bakåt och framåt samtidigt. Tider som har varit, har just varit. Det gjorda är gjort och kan inte göras ogjort. Men för att återknyta till Barrlings och Garmes bok Saknad så finns det förstås möjligheter att försiktigt och stegvis vända skutan åt rätt håll igen.

Att sakna tider som har flytt har under senare år tämligen entydigt beskrivits som konservativt och reaktionärt. Men Ernst Wigforss, en av socialdemokratins stora tänkare, utvecklade redan 1958 mer sammansatta tankar om lämpliga förhållningssätt till svunna tider. Han talade om betydelsen av att se det ”förflutnas anda” som något som det moderna samhällsbygget kanske kunde ha nytta av att omsätta i nya former. Jag citerar ur boken Provisoriska utopier: ”Om man kastat längtande blickar i det förflutna har det mera varit efter vad man trott vara detta förflutnas anda än just de former vari denna anda har varit förkroppsligad.” Så är det. Två steg fram och ett steg tillbaka är reformismens bästa marschtakt.

Förhoppningsvis är Wigforss ord och insikter något som kommer att prägla de kommande regeringsbildningarna i Sverige. Det politiskt reformistiska Sverige behöver komma tillbaka till insikterna om behovet av att leva mer i samklang med lärjungar som är verklighetsnära svaga i tron. Vilket alls inte står i motsättning till att vara stark i anden. På den punkten tror jag att jag och Johan Alberius är helt överens.