När paranoia blir politik

Under tre veckor med Steve kom jag inte närmare ett entydigt svar. Politiskt hade han låtit sig inspireras av allt från Karl Marx till Ku Klux Klan. Efterhand insåg jag att många av mannens idéer bottnade i övertygelsen om att han förföljdes av CIA. Steve led nämligen av schizofreni, och levde som sjukpensionär sedan många år tillbaka. Men under våra samtal slog det mig att min patient var en mer betydelsefull opinionsbildare än många journalister jag känner, som varken har tid eller lust att delta i politiska debatter på nätet. Där kan en person som Steve sprida sina budskap till tusentals människor varje dag, utan att ens lämna sitt stödboende.

Paranoia är nog lika gammal som mänskligheten själv. De flesta av oss har vid något tillfälle hyst överdrivna misstankar mot någon eller något.

Steves ideologiska förvirring gör honom bara mer inflytelserik som tyckare. För högern är han en våldsbejakande radikal med kopplingar till Antifa eller BLM. För vänstern framstår han som en lika farlig medlem i ljusskygga högernätverk som Qanon eller Proud Boys. Alla blir därmed nöjda, och får sina värsta fördomar om det politiska motståndarlaget bekräftade.

Om klinisk paranoia

Paranoia är nog lika gammal som mänskligheten själv. De flesta av oss har vid något tillfälle hyst överdrivna misstankar mot någon eller något. Personer som ständigt betraktar sin omgivning med misstänksamhet lider ibland av en så kallad paranoid personlighetsstörning. De blir ofta rättshaverister och lever konfliktfyllda, ensamma liv.

Paranoida misstankar som klart motsägs av verkligheten kallas vanföreställningar. Dementa personer eller drogmissbrukare kan drabbas av övergående vanföreställningar. Hos personer med psykossjukdomar som schizofreni kan vanföreställningarna bli kroniska. I svåra fall blir paranoian så dominant att patienten förlorar all verklighetskontakt. När detta sker tenderar patienten att isolera sig själv och försumma sin personliga ekonomi, mathållning och hygien.

Sigmund Freud betraktade paranoia som ett slags projektion på omgivningen av individens egna oacceptabla och homosexuella impulser.¹ Patologiserandet av homosexualitet vill dagens freudianer inte riktigt kännas vid, men Freud hade nog en poäng i att paranoida människor gärna tillskriver andra sina egna mörka tankar eller avsikter. Paranoida despoter har ju en benägenhet att avrätta de ministrar och officerare som omger dem. Josef Stalin fruktade säkert för sitt liv, i tron att undersåtarna var lika blodtörstiga som han själv.

Om politisk paranoia

Utöver sin kliniska innebörd har paranoian även en politisk dimension, kanske tydligast beskriven av historikern Richard Hofstadter i The Paranoid Style in American Politics, en essä från 1964.² Hofstadter hävdade att amerikansk politik alltid har präglats av konspiratoriskt tänkande, och när USA varit som mest polariserat har det uppstått paranoida folkrörelser mot frimureri, katolicism eller “internationella bankirer”.

Personligen tror jag att klinisk paranoia bidrar alltmer till den politiska paranoian i USA.

Richard Hofstadters gamla essä citerades flitigt i amerikanska medier under Donald Trumps tid som president åren 2016-2020. Vissa såg Trumps flirtande med konspiratoriska element på högerkanten som en bekräftelse av Hofstadters tes.³ Andra såg samma tendenser i Demokraternas övertygelse om att Trump gick Vladimir Putins ärenden.⁴

På sin tid drog Richard Hofstadter själv en skarp gräns mellan politisk och klinisk paranoia. I hans modell var politisk paranoia blott ett retoriskt grepp som tillämpades av demagoger. Att däremot klinisk paranoia skulle spela något nämnvärd roll inom politiken föreföll honom otänkbart. När han skrev sin text 1964 hade personer med psykossjukdom historiskt sett alltid stått utanför samhället och inte kunnat påverka den politiska debatten.

Men 2021 är läget ett annat. Personligen tror jag att klinisk paranoia bidrar alltmer till den politiska paranoian i USA. Låt mig ge ett par exempel.

Fallet Michael Kadar

I början av 2017 svepte en våg av bombhot över judiska organisationer och synagogor i hela västvärlden. Såväl politiker som journalister enades omedelbart om vem som bar skulden: Donald Trumps väljare, och därmed ytterst presidenten själv. I en intervju med CNN varnade den demokratiske kongressledamoten Jerrold Nadler för Trumps antisemitiska anhängare⁵, och varningarna upprepades i medier som New York Times och Washington Post.^{6, 7}

I mars samma år greps tonåringen Michael Kadar i sitt hem i Israel. Kadar misstänktes för att ha mejlat ut bombhot till tusentals judiska institutioner över hela världen, däribland Israels ambassad i Washington. För dessa hot dömdes han till tio års fängelse, trots att en psykiater vittnat om att den unge mannen led av autism och paranoida vanföreställningar.⁸ Kadaraffären blev en jättenyhet i israelisk press, men rapporterades sparsamt i Europa och USA. Endast ett fåtal skribenter – däribland Peter Beinart i The Atlantic – gjorde någon som helst koppling mellan Kadar och föregående månaders våg av antisemitiska hot.⁹

Jerrold Nadler bad aldrig Trumps anhängare om ursäkt, och inom kort var Michael Kadar bortglömd. Varför bry sig om någon psykiskt sjuk tonåring när den verkliga storyn är Trumps våldsamma antisemitism?

Vem kan ta skada av detta? Svaret är: andra psykiskt sjuka personer.

Episoder av detta slag är på sätt och vis oundvikliga i ett högteknologiskt samhälle. Mediernas hantering av fallet Michael Kadar är dock symtomatisk för den ideologiska polarisering som präglar dagens USA. Nyhetsbevakning förlorar här sin ursprungliga funktion, och handlar i stället om att konstruera ett fängslande narrativ om en avskydd politisk motståndare. Narrativet för våren 2017 var att Trump utgjorde ett slags reinkarnation av Adolf Hitler, eller kanske Benito Mussolini.

Michael Kadars antisemitiska hot kom här mycket väl till pass, och dominerade de stora tidningarnas ledarsidor i flera veckor. När sanningen väl kom fram var det för sent. Narrativet var redan fastställt, delvis av Michael Kadar själv.

Att nu ändra i manus vore förstås en otänkbar eftergift till Donald Trump.

Den politiska paranoians offer

Fallet med Michael Kadar illustrerar hur en individs kliniska paranoia kan utnyttjas av massmedia för att generera politisk paranoia i stor skala. En cyniker skulle kunna hävda att mediernas tvivelaktiga agerande helgade medlen – att bekämpa Donald Trump. Varför inte låta psykiskt sjuka personer som Michael Kadar sätta agendan, om det gynnar en god sak?

Vem kan ta skada av detta? Svaret är: andra psykiskt sjuka personer. Politisk paranoia kan nämligen också utlösa klinisk paranoia.

En sen höstkväll samma år dök en äldre, judisk herre vid namn Schwartz upp på en flygplats i södra USA. Iförd pyjamas och överrock placerade han en sedelbunt på servicedisken och bad om en biljett till Israel, med avgång genast. Det var först vid gaten som någon i personalen anade oråd och ringde polisen. Det framkom att herr Schwartz hade rymt från ett äldreboende där han vårdades för Alzheimers sjukdom. Den förvirrade resenären fördes snart till sjukhuset, där han lades in för observation.

Dagen efter träffade jag herr Schwartz i egenskap av psykiatrisk konsult. Sin demens till trots visade sig Schwartz vara en bildad och vältalig herre. Han var också en ivrig tidningsläsare och hade på sistone låtit sig övertygas om att president Trump planerade en “andra förintelse” av USA:s judiska befolkning. Enda hoppet för judar var därför att fly landet. Herr Schwartz lugnade så småningom ner sig, men släppte aldrig riktigt övertygelsen om presidentens antisemitism. Han hade ju trots allt läst om det i New York Times.

Paranoia mot polisen

Detta var inte första gången som nyhetsflödet avspeglades bland mina psykiatriska patienter. Redan 2014 noterade jag och mina kollegor ett ökat inflöde till akuten av unga, svarta män med paranoida vanföreställningar om att de hade polisen i hälarna. Detta var strax efter händelserna i staden Ferguson i Missouri, där den svarte tonåringen Michael Brown sköts till döds av polisen Darren Wilson. De unga männen på akutrummet var övertygade om att de stod näst på tur att blir mördade av polisen.

Dödskjutningen av Michael Brown fick enorm uppmärksamhet i media och ledde till våldsamma upplopp över hela USA. Politiker och journalister upprepade ivrigt historien om hur den oskyldige Brown bönat och bett för sitt liv innan Wilson kallblodigt mördade honom.^{10, 11} Darren Wilson hävdade däremot att Brown, som hade rånat en butik tidigare under kvällen, försökt gripa tag i hans pistol, och att han därför blivit tvungen att öppna eld i självförsvar.

När åtalet mot Wilson lades ner av lokala myndigheter skickade Barack Obamas justitiedepartement 40 FBI-agenter till Ferguson för att utreda fallet på nytt. Efter att ha förhört hundratals vittnen och noga granskat all teknisk bevisning fastslog FBI att Darren Wilson verkligen hade agerat i självförsvar.¹² Massmedierna rapporterade pliktskyldigt om FBI:s slutsatser, men fortsatte därefter att odla myten om det rasistiska mordet på Michael Brown.^{13, 14}

Att vita poliser var ute efter att mörda svarta män var ingen paranoid vanföreställning, utan en väl etablerad tankefigur.

Mötena med de unga, paranoida männen på akuten var ofta obekväma för oss läkare. Å ena sidan mådde de uppenbarligen psykiskt dåligt. Vissa hade strövat runt barfota på gatorna i veckor. Andra hade barrikaderat sig i sina lägenheter och vägrat släppa in anhöriga. Flera av dem stank av urin och hade armar och ben fulla med ärr. Deras syn på polisen skilde sig dock inte nämnvärt från den som framfördes av allvarsamma nyhetsankare på CNN.¹¹

Att vita poliser var ute efter att mörda svarta män var ingen paranoid vanföreställning, utan en väl etablerad tankefigur. Denna spridda övertygelse avspeglades nyligen i en undersökning utförd av tidskriften Skeptic Magazine, där tillfrågade ombads uppskatta hur många “obeväpnade, svarta män” som dödats av amerikansk polis under 2019. Av de respondenter som beskrev sig som vänsterliberala trodde knappt hälften att det rörde sig om fler än 1 000 dödsoffer. Den korrekta siffran var 27.¹⁵

Oförutsedda konsekvenser

En cyniker kan återigen hävda att mytbildningen kring Michael Browns död tjänade ett högre syfte – att mobilisera väljare åt Demokraterna inför valet 2016. Sådana argument förutsätter dock att de politiska aktörerna kan överblicka följderna av sitt agerande. Men så är inte alltid fallet.

En som tog mediernas budskap på största allvar var Micah X. Johnson – en ung svart man som tjänstgjort i Afghanistan. Under sommaren 2016 började Johnson plågas av mardrömmar, paranoia och hallucinationer.^{16, 17} Av sin läkare fick han tabletter, men de fungerade dåligt. Johnson hade också börjat intressera sig mer för nyheter – i synnerhet de om svarta män som blivit skjutna av polisen. Han kände ett växande begär att “döda vita människor, särskilt vita poliser”.¹⁸ I samband med en BLM-demonstration i Dallas i juli 2016 klättrade Micah X. Johnson upp på ett hustak och sköt 14 poliser, varav fem dog.

Polisskjutningen i Dallas var en oerhörd tragedi som skakade hela USA. Den fick även politiska konsekvenser. Hillary Clinton, som uttryckt sympatier för BLM, hamnade på defensiven, medan “lag och ordning-kandidaten” Donald Trump plötsligt fick vatten på sin kvarn. Det är numera vanligt att ge kampanjstrategen Steve Bannon äran för Donald Trumps oväntade seger i valet år 2016. Micah X. Johnson drog dock onekligen sitt strå till stacken.

Ett “väpnat uppror”

Trumps tid vid makten blev på många sätt en bedrövlig parentes i USA:s historia. Med sin kaotiska ledarstil och allmänna brist på hyfs solkade presidenten ned sitt ämbete. Trumpadministrationens svar på covid-epidemin var också under all kritik.

USA förvandlades inte till en fasciststat, fjärrstyrd av Putin i Moskva.

Men den ekonomiska, demokratiska och geopolitiska katastrof som så många förutspått blev inte verklighet under åren 2016-2020. Statsskulden ökade med ett par biljoner dollar, fast det gjorde den även under George Bush den yngre och Barack Obama. USA förvandlades inte till en fasciststat, fjärrstyrd av Putin i Moskva. Inga nya krig påbörjades, och farhågorna om Donald Trump som ett hot mot nationens säkerhet tycktes komma på skam. Allt detta förändrades dock med stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021.

Stormningen fördömdes i tongivande amerikanska medier, och demokrater i kongressen talade om ”inhemsk terrorism”, ett “väpnat uppror” som resulterade i “fem dödsoffer”.^{19, 20} New York Times beskrev in i minsta, gräsliga detalj hur rabiata Trump-supportrar slog ihjäl polismannen Brian Sicknick med en brandsläckare.²¹ Från representanthusets talman Nancy Pelosi hördes krav på en undersökningskommission, som efter terrorattacken mot World Trade Center 2001.²²

Mycket av det som hävdades i media den första tiden efter den 6 januari visade sig senare vara felaktigt, eller åtminstone kraftigt överdrivet. En högt uppsatt FBI-agent medgav att ingen av demonstranterna som stormat Kapitolium hade haft något skjutvapen på sig.²³ Av de “fem dödsoffren” var det två som hade dött av hjärt- och kärlsjukdomar. En tredje kvinna klämdes oavsiktligt ihjäl av folkmassan. Historien om polismannen Brian Sicknick visade sig vara påhittad, och hans död förblir ett mysterium än idag.²¹

Den enda som avsiktligen utsattes för dödligt våld var en obeväpnad demonstrant vid namn Ashli Babbitt, som sköts av en polis. Skyttens identitet har hittills hållits hemlig av myndigheterna, och något åtal förväntas inte.²⁴

Så vad var det då som hände den där dagen i Washington, om det inte rörde sig om “inhemsk terrorism”? Själv ser jag det som ännu ett uttryck för samspelet mellan politisk och klinisk paranoia. Trumps ansvarslösa och paranoida retorik om valfusk inspirerade en löst sammanhållen grupp av psykiskt sårbara människor att ta den politiska processen i egna händer.

Inte ens de mest högljudda SD-kritikerna torde ha sina väskor packade för att med kort varsel kunna gå i exil.

Det är symtomatiskt att stormningens ledargestalt blev Jake Angeli, mer känd som “Qanon-schamanen”. Angeli – som poserade inför pressfotograferna med bar överkropp, vargpäls och jättelika horn – har faktiskt ett förflutet som praktiserande schaman. Han är också övertygad om att tv-apparater sänder ut “väldigt specifika frekvenser” som påverkar “vågor i hjärnan”.²⁵ Åklagaren i fallet mot Angeli påpekade nyligen att den tilltalade tror att han är en “utomjording” och bör klassas som psykiskt sjuk.²⁶

En paranoid framtid?

Kommer politik att bedrivas så här framöver? Och är även vi svenskar dömda att dras med i en ond cirkel av politisk och klinisk paranoia? Själv är jag inte så säker. Sedan Sverigedemokraterna gjorde sitt inträde i riksdagen 2010 är paranoid retorik om 1930-talets Tyskland en del av vår vardag. Men efter elva år har folk vant sig vid att även invandringskritiska röster hörs i maktens korridorer.

Inte ens de mest högljudda SD-kritikerna torde ha sina väskor packade för att med kort varsel kunna gå i exil. En indikation på att paranoian håller sig inom rimlighetens gränser är den svenska debatten efter knivdådet i Vetlanda i mars. Ansatser till politisering fanns, men de flesta bedömare tycktes eniga om att det rörde sig om en psykiskt sjuk individ, snarare än ett hemligt nätverk av terrorister.

Beträffande USA är jag mer pessimistisk. Båda politiska läger är fast övertygade om det andras bottenlösa ondska. Reportrar för stora tidningar och tv-kanaler ägnar allt mer tid åt att genomsöka dunkla internetforum på jakt efter extrema eller hatiska yttranden.²⁷ Föga förvånande så hittar de vad de söker. Varje hotfullt inlägg blir ännu ett bevis för den andra sidans annalkande terrorism och planer på att gripa statsmakten med våld.

Om folk bara visste att det är min patient Steve som sitter där och skriver.