Jag minns filmen ”
Innan regnet faller” mycket väl. Jag såg den i Uppsala i mitten av 1990-talet med min dåvarande flickvän och blev djupt gripen. Filmen, som är regisserad av
Milcho Manchevski, utspelar sig i London och Makedonien med de jugoslaviska upplösningskrigen som fond – den är vacker, mystisk och välgestaltad. Musiken är fantastisk. Jag har sett om den minst en gång.
Men – det var en scen som störde mig när jag såg den för första gången. Ja, den förtog mycket av upplevelsen av filmen, eftersom jag tyckte att scenen var så obegriplig och påklistrad. Jag förstod inte.
Jag fattade ingenting. Jag har själv en syster.
Berättelsen drivs delvis av en latent etnisk konflikt mellan albaner och makedonier, och i en scen skjuter en ung albansk man ihjäl sin tonåriga syster, som umgåtts – hur intimt förblir oklart – med en makedonsk pojke eller ung man. Mordet framställs i filmen som beklagligt, men rimligt. Jag fattade ingenting. Jag har själv en syster. Jag skulle förstås aldrig drömma om att skada henne. Vem kan tänka sig att mörda sin syster? Detta var otänkbart och framför allt helt overkligt.
Ungefär så tänkte jag på vägen hem från bion. Även fiktionen måste ju förhålla sig till det tänkbara, och en film eller en roman måste väl framstå som sannolik och inom ens föreställningsförmåga för att kunna beröra på riktigt?
Nåja, detta var för 25 år sedan och ordet ”hedersmord” förekom då knappt i det svenska språket. Det var först de sista åren på 1990-talet som ordet började användas mer frekvent i svenska medier. På 00-talet blev begreppet vanligare, och sedan 2010-talet används ordet hedersmord hundratals gånger om året i de större medierna.
Kollektiv sanktion av våldet
Idag tror jag att de flesta har en rätt klar uppfattning om vad hedersvåld, hederskultur och hedersmord är för någonting. Men i mitten av 1990-talet hade jag – som då pluggade humaniora vid Uppsala universitet och jobbade på en intellektuell framtoning – faktiskt aldrig hört talas om att sådant kunde förekomma. En bild av ett rätt oskyldigt och isolerat Sverige.
Men sedan dess har dussintals människor med rötterna i Mellanöstern mördats av sina släktingar i Sverige. Det är den kollektiva sanktionen från släkten/klanen som främst definierar hedersförtrycket. Häromåret var omkring var tionde mord i Sverige ett hedersmord, och globalt hedersmördas omkring 5 000 personer om året, enligt FN.
Ändå bromsades länge förståelsen av detta specifika fenomen när det nådde Sverige – vissa försökte få det till ett utslag av ett universellt patriarkalt våld eller ”mäns våld mot kvinnor”.
”Det blev ett djävla liv! Det var mycket obehagligt. Många från vänstern och många feminister ville inte ta i denna fråga.”
”Begreppet fick fäste i och med regeringens handlingsplan mot våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck och våld från 2007. Detta i stort sett tack vare Nyamko Sabuni”, konstaterar Devin Rexvid, som forskar om hedersrelaterat förtryck, när jag kontaktar honom.
Historieprofessorn Yvonne Hirdman, som introducerade begreppet genuskontraktet i Sverige, var tidigt ute och motsatte sig relativiseringarna som länge bromsade förståelsen. Hon påpekade att hedersvåld är en specifik form av förtryck.
”Det blev ett djävla liv! Det var mycket obehagligt. Många från vänstern och många feminister ville inte ta i denna fråga. Men i efterhand har jag fått rätt, måste jag nog säga”, sade hon när jag intervjuade henne för tio år sedan.
Perverterad jämlikhetstanke
Och visst fick hon rätt. I dag är det inte många som hävdar att hedersvåld är samma sak som när en svensksvensk man slår ihjäl sitt ex – för sådant sker också, men i regel utan släktens sanktion.
Idag menar Yvonne Hirdman att tanken om att alla kulturer är lika mycket värda, som kunde höras kring denna fråga för ett antal år sedan, är ”ett hårresande påstående, en perverterad jämlikhetstanke”.
Omar Makram, som är sakkunnig på Gapf (Glöm aldrig Pela och Fadime) menar att det finns flera orsaker till att förståelsen bromsades, ”främst kanske en rädsla för att uppfattas som rasist eller islamofob, och identitetspolitik som leder till kulturrelativism och moralrelativism. Dessutom fanns och finns en brist på kunskap och mod. Alla dessa faktorer har lett till en beröringsskräck när det gäller hederskultur.”
”Det är anmärkningsvärt att forskare i Sverige inte intresserade sig för den forskning som fanns i andra länder om heder.”
Devin Rexvid konstaterar att de som idag är mest högljudda motståndare till hedersbegreppet inom akademin och är de som utgår ifrån ett intersektionellt perspektiv. ”Detta är ett nytt sätt att relativisera, det vill säga att osynliggöra hedersbegreppet, kärnan i utsattheten, betydelsen av kultur, tradition, värderingar och religion. Ingen av dem som gjort anspråk på att utgå ifrån ett intersektionellt perspektiv har dock lyckats att tillämpa detta i praktiken.”
Stöd Kvartal
Varje bidrag, stort eller litet, gör verklig skillnad för vår framtid. Swisha Kvartal 20 kronor – det tar bara en minut. Tack för att du stödjer oberoende journalistik!
Swisha på nr.1234996484
Missriktad välvilja
Devin Rexvid håller med om att det tidigare fanns både okunskap och ointresse för frågan: Vid tiden för morden på Sara Abed Ali 1996, Pela Atroshi 1999 och Fadime Şahindal 2002 fanns det internationell forskning om heder – men ett rätt stort ointresse här i Sverige: ”Det är anmärkningsvärt att forskare i Sverige inte intresserade sig för den forskning som fanns i andra länder om heder.”
Bakom detta fanns en missriktad välvilja, en ambition att vara fördomsfri, att inte stigmatisera, menar han idag, och konstaterar att konservativa och islamistiska krafter som tidigt utövade inflytande över delar av vänsterrörelsen var måna om att stämpla debatten som islamofobisk och rasistisk. ”Detta trots att vi både genom forskning och erfarenhetsbaserade kunskaper vetat att hedersförtryck, trots överrepresentation bland folk med muslimsk bakgrund, också förekommer bland andra religiösa grupper men också bland olika etniska grupper.”
Devin Rexvid påpekar även att medeltidshistoriker har konstaterat att hedersmord inte existerat i våra trakter ens på medeltiden; i nordiska sammanhang har kvinnor sedan långt tillbaka haft en relativt stark ställning.
Hur kommer då denna fråga utvecklas framöver?
Normerna förs vidare via barn-, kusin-, och tvångsäktenskap.
Devin Rexvid är pessimistisk; det krävs mer riktade insatser för att bromsa hederskulturens utveckling i Sverige idag, menar han. Normerna förs vidare via barn-, kusin-, och tvångsäktenskap. Och migrationen till Sverige riskerar förstärka dessa normer. Det finns en uppåtgående trend, som huvudsakligen förklaras av att vi tagit emot stora grupper från länder i det så kallades hedersbältet – Syrien, Afghanistan, Irak.
Även Omar Makram på Gapf har en liknande bild: ”Hedersvåld och förtryck har ökat de senaste åren och vår bedömning är att det tyvärr kommer fortsätta öka de närmsta åren.”
Filmen ”Innan regnet faller” lärde mig alltså något nytt – men jag var inte mottaglig då. Sedan dess har både jag och Sverige fått mer kunskaper i frågan. Dock dyrköpta och dystra lärdomar, som av allt att döma kommer att fördjupas under 2020-talet.
Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.
