Framspekulerade dikeskörningar
Åtta år senare, 2014, var det dags igen. Ekots initierade kommentator Tomas Ramberg kunde berätta att Göran Persson var Löfvens första val till posten som utrikesminister. När Persson till sist dödade ryktena gjorde han det med den gamle S-ledarens omisskännliga humor.
– Det är mycket attraktivt, men det kräver att jag får ta korna med mig in på UD. Jag misstänker svaret så därför stannar jag hos korna.
Pinsamt? Ja naturligtvis men inte mer än att samma grundlösa spekulerande fortsätter år efter år.
Den gångna veckan har det ”drabbat” mig. Redan i torsdags hörde just nämnde Tomas Ramberg av sig till en gemensam vän och undrade om det möjligtvis kunde ligga något i ryktena att jag skulle bli kulturminister. Eftersom jag råkade sitta i samma rum kunde jag snabbt med hjälp av en skämtsam bild bidra till att effektivt döda den tanken, som precis så absurd som den är.
Tidernas mest olämpliga kandidat
För det första det uppenbara: Jag har aldrig varit engagerad i något parti, med undantag av när jag under det sena 1980-talet som betongarbetare och LO-medlem kollektivanslöts till Socialdemokraterna.
För det andra är jag troligen den på Kvartals redaktion som är allra mest olämplig för just ett sådant jobb. Ingen läser färre böcker, går på färre teaterföreställningar eller utställningar, ingen är en sådan analfabet när det gäller konst. Följaktligen är min credd i kultursektorn ungefär i nivå med Bert Karlssons. Eller förresten, faktiskt ännu lägre eftersom jag inte ens är särskilt väl bevandrad på musikområdet heller.
Varför uppstår då ett sådant rykte? Och ännu mer intressant, varför har någon det dåliga omdömet att till och med publicera det, som Aftonbladet och Omni valde att göra? Låt mig presentera den mest plausibla teorin. Det är till att börja med helt uteslutet att ett sådant rykte skulle ha sitt ursprung i den politiska sfären. Ingen politiker vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna uppfatta en sådan uppgift som rimlig eller trovärdig. Med hundraprocentig sannolikhet har ryktet alltså uppstått i den ekokammare som kretsen av journalister i Stockholm utgör. De initierade källorna de anser sig ha är alltså deras egna journalistkompisar, som har sina journalistkompisar som källor osv.
Politisera för att kladda ner
Men varför skulle man vilja publicera något som är så uppenbart fnoskigt? Riskerar man inte att dra löjets skimmer över sig? Jo, men jag tror att det gått till ungefär så här: Någon eller några journalister vill sprida detta rykte trots att de är fullständigt på det klara med att det är trams. Eftersom yngre, och mindre erfarna kolleger uppfattar dem som auktoriteter börjar tanken sätta sig och halkar så småningom in i någon mindre nogräknad journalists kolumn. Men varför, undrar du kanske?
En oberoende uppstickare som Kvartal är en nagel i ögat på en del journalister. Företrädesvis den kategori som i åratal blivit bortskämda med att sprida sina egna politiska åsikter under en bedräglig fernissa av opartisk initierad journalistik. De kommer i alla färger, såväl blåaste blå som rödaste röda. Och om ni lyssnar, läser och tittar med lite mer källkritiskt sinne än ni brukar, kommer ni ganska snabbt att upptäcka ungefär vilka det handlar om.
För dem upplevs Kvartals ambition om en journalistik som är oberoende på riktigt som ett hot. Att då klä in Kvartal i en politisk gegga är ett sätt att försöka sänka vår trovärdighet. Jag har sagt det förut och upprepar det gärna igen. Kvartals enda uppgift är att göra nyfiken, utforskande journalistik – utan skygglappar och sidoblickar – som inte försöker uppfostra dig i någon riktning. Vare sig åt vänster eller höger. I stället vill vi göra journalistik som låter dig ta del av innehållet och tänka själv. För övrigt något som tycks alldeles särskilt påkallat när det rör sig om ministerspekulationer.