När journalistisk aktivism blir befogad

Stor medvetenhet om behov av balans

Det känns länge sedan presidentvalet 2004 då Sveriges Radios USA-korrespondent Cecilia Uddén, till synes obekymrat, utbrast att den demokratiska kandidaten John Kerry vore bättre för världen än republikanen George W Bush. Medvetenheten hos bolagens chefer tycks större än någonsin om att statligt avlönade journalister inte kan missionera ett visst politiskt budskap i sina nyhetsinslag och kommentarer, inte ens om det rör främmande länder, så länge dessa är demokratiska. Samtidigt kan det här bli lite mer komplicerat än vad vi föreställer oss. Jag ska förklara hur jag menar.

Eftersom vi aldrig upplevt något annat tar vi lätt de demokratiska institutionerna för givna.

Knappt någon nu levande svensk har upplevt tiden före demokratins genombrott. Ändå är det bara hundra år sedan vi fick en fullständig parlamentarisk demokrati i vårt land. En tidsperiod som visserligen motsvarar ett mycket långt människoliv men som samtidigt bara är en blinkning i den mänskliga historien. Eftersom vi aldrig upplevt något annat tar vi lätt de demokratiska institutionerna för givna. Det Trump har gjort den här veckan är att hota ett av fundamenten i demokratin – det fredliga överlämnandet av makten från den förlorande makthavaren till valets vinnare. Och den som gör så är inte långt ifrån att helt underkänna utslaget av väljarnas vilja och göra anspråk på makten med andra, icke-demokratiska, argument.

Hitler – en studie i demokrati

Det mest kända exemplet från vår moderna historia är förstås när Hitler och NSDAP grep makten. Men det är inte alla som har klart för sig att detta skedde gradvis, i en process som till en början präglades av den senfärdighet och byråkrati som demokratin ofta omgärdas av. Den som studerar maktövertagandet lite mer i detalj kan förvånas över att det råa våldet, som vi idag förknippar med nazisterna, inte var det huvudsakliga verktyget under de första åren. Snarare handlade det om ett tålmodigt politiskt ränkspel med ändlösa talmansrundor, demokratiska val och nyval. Och om hur nazisterna genom att utnyttja sin fräckhet och sin politiska fingerfärdighet till att stifta lagar, steg för steg kunde avskaffa demokratin helt.

Utan att dra några paralleller mellan Donald Trump och Adolf Hitler så är det lätt att konstatera att den förre gång på gång har tassat farligt nära den röda linjen som skyddar grundpelarna i en demokrati. De fria medierna som han behandlat på ett exempellöst vis genom att gå till hårt angrepp mot enskilda reportrar och refererat till medier som folkets fiender, domare som han emellanåt avfärdat som partiska, bland annat med hänvisning till deras etniska bakgrund. Och nu alltså själva valprocessen som angrips utan en tillstymmelse till bevis på valfusk eller andra oegentligheter.

Precis som demokratin i stort kan användas för att förstöra den, kan de fria medierna användas för att inskränka mediers frihet.

I Tyskland kallas motsvarigheten till Säkerhetspolisen för ”der Verfassungsschutz”, författningsskyddet. Varje demokrati har institutioner vars uppgift är att förhindra att demokratin används i syfte att avskaffa densamma. Precis som demokratin i stort kan användas för att förstöra den, kan de fria medierna användas för att inskränka mediers frihet. Och det skydd medierna har mot detta är en ryggrad, en extra känslighet för när makthavare börjar ifrågasätta mediernas rätt att vara just fria och oberoende.

Segerstedt – hyllad nu, obekväm då

En intressant person från den svenska mediehistorien att reflektera kring i detta sammanhang är Torgny Segerstedt, legendarisk chefredaktör för GHT, Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Visserligen en opinions- och inte en nyhetsjournalist, men likväl såg han klarare än de flesta svenska publicister hur Hitler med råge passerat de röda linjerna och argumenterade i sin tidning för detta. Redan 1933 skrev han:

 ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning”.

Men lika kritisk som han var mot Hitler hade han tidigare varit mot Lenin vid vars död han skrev:

”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk”

Torgny Segerstedts demokratiska reflexer var med andra ord starka och kompromisslösa – något han nu hyllas för, institut och priser har instiftats till hans ära. Men då, före och under andra världskriget, var han inte alls populär. Han ansågs av många med sin frispråkighet äventyra de svensk-tyska relationerna och därmed hota svenska säkerhetsintressen. Därför togs han vid upprepade tillfällen i örat, såväl av regeringen som av kung Gustav V. Och vid sammanlagt åtta tillfällen konfiskerades helt enkelt GHT av regeringen.

Rättmätig mediekritik hämmar demokratiska reflexer

Det finns en risk att den demokratiska reflexen hos dagens journalister har hämmats en aning av den rättmätiga kritik som medierna har fått de senaste åren för att inte hantera partier som Sverigedemokraterna eller makthavare som Donald Trump på ett balanserat sätt. Rättmätig eftersom det är lika fel ur demokratisk synvinkel när journalister rapporterar på ett arrogant sätt med det underförstådda budskapet att folket/väljarna inte förstår sitt eget bästa när de röstat fram sina företrädare i en demokratisk process. Om dessa företrädare som röstats fram däremot faktiskt visar sig inte respektera demokratin och dess institutioner, som Trump nu, då är det dags att sluta vara neutral. Det går inte att återge uppenbara lögner i samma tonfall som när man berättar om börskurser eller väderprognoser. Då är systemet i fara. Det gäller alltid att skilja på politiskt innehåll man personligen tycker illa om och odemokratiska metoder som med rätta ska fördömas. Också på nyhetsplats i medierna.

Det går inte att återge uppenbara lögner i samma tonfall som när man berättar om börskurser eller väderprognoser.

Sammanfattningsvis: Lika viktigt som det är att medierna inte blir aktivister mot enskilda demokratiskt framröstade politiker eller partier, är det att medierna förmår se när den röda linjen har överskridits. För då gäller inte de gängse reglerna om opartiskhet och balans längre. Då är inte båda sidor lika goda kålsupare. I stället handlar det, även för journalister, om att försvara det fria samhället.

Det vore inte konstigt om de svenska journalisternas demokratiska muskler har förslappats under 100 år av demokrati. Men när jag ser hur världen utvecklar sig är jag dessvärre övertygad om att vi gör klokt i att börja träna upp dem, bland annat genom att noga tänka igenom var de röda linjerna går. Annars kan journalisterna lätt förvandlas till nyttiga idioter i antidemokratiska krafters händer.