När aerosolerna lagt sig

Samhällsdebatten i allmänhet och nyhetsmedierna i synnerhet tenderar att fokusera på de saker som just för stunden känns mest brådskande. Det är svårt att kritisera någon för att ha sitt huvudsakliga fokus på pandemin och dess konsekvenser. Alldeles särskilt i Sveriges fall eftersom vi i vårt land har gjort den ena felbedömningen efter den andra i hanteringen av covidsmittan.

Det akuta hotet klingar av

Men hur overkligt det än kan te sig nu när vi står mitt uppe i den bristande pandemihanteringens konsekvenser, så kommer den som akut samhällshot av allt att döma att klinga av under det kommande året. Utredningar och ansvarsutkrävande kommer (förhoppningsvis) att följa. Vi kommer i åratal att diskutera och försöka förstå hur ett av världens mest välorganiserade länder kunde fungera så illa när det verkligen gällde. Men känslan av nödläge och tidspress kommer att försvinna. Om inte annat i takt med att vaccinet injiceras i alltfler svenskar.

De samhällsproblem som stod i fokus för ett år sedan är av en annan karaktär. De hotar nämligen det svenska samhället på ett djupare plan.

De samhällsproblem som stod i fokus för ett år sedan är av en annan karaktär. De hotar nämligen det svenska samhället på ett djupare plan. Om gangstervåldet löper amok, om utomstående fortsätter att dödas genom klantiga misstag och förlupna kulor från hänsynslösa gängkriminella, om mindre än var femte av dessa kallblodiga mördare faktiskt får sona sitt brott, om människor som tagit sig till Sverige från andra länder år efter år ska försörjas av andra och om skolelever i utsatta områden får en långt sämre start i livet än vad andra får – då kommer Sveriges styrkor att förvandlas till svagheter.

Från föregångsland till avskräckande exempel

Om dessa problem får anstå till dess att pandemihanteringen anses färdig väntar dessvärre mörkare tider för Sverige; den höga grad av mellanmänsklig tillit som skiljer oss från de flesta länder kommer successivt att förbytas i en omotiverad misstänksamhet mot främlingar. Den främlingsrädsla som människor med utländsk bakgrund redan idag utsätts för kommer alltmer att ta sig rena rasistiska uttryck. Det jämlikhetsideal som, kombinerat med en dynamisk ekonomi, har gjort Sverige till en förebild världen över kommer att förvandlas till ett stenhårt klassamhälle med allt högre och vassare staket runt medelklassvillornas trädgårdar. Ett land som med andra ord snarare än ett föregångsland kommer att framstå som ett avskräckande exempel i omvärldens ögon. Tendenser till detta finns dessvärre redan trots det idoga PR-arbete som utförs kring ”Sverigebilden”.

Tvärtom talar mycket för att pandemin har blivit turbojäst i den sprängdeg som dessa samhällsproblem innebär.

Vad värre är har pandemin inte på något sätt satt dessa problem på paus, frusit dem där de befann sig för ett år sedan. Tvärtom talar mycket för att pandemin har blivit turbojäst i den sprängdeg som dessa samhällsproblem innebär. Barn och ungdomar som växer upp i dysfunktionella hem i utsatta områden har tvingats tillbringa än mer tid i dessa hemmiljöer. Skolan har varit upptagen med att förhålla sig till pandemins olika påbud om distansundervisning och knappast kunnat fokusera på att förbättra kvaliteten på undervisningen. De gängkriminella har inte lagt ned vapnen utan tvärtom ser  2020 ut att bli det värsta året någonsin vad gäller skjutningar. De utrikes födda tillhör arbetsmarknadens hårdast drabbade i pandemin, och de som redan innan stod långt ifrån ett reguljärt arbete har fått se sitt utanförskap cementeras ytterligare under detta år.

En elitstyrka med fokus på återstarten av Sverige

För att använda en metafor från fotbollens värld: En dödssynd för en försvarsspelare är det experterna brukar kalla ”bolltittande”. Det är precis vad det låter som, att ha allt fokus på bollhållaren och därmed inte se vad som händer i andra delar av straffområdet – exempelvis vilka motståndare som löper in för att stöta in bollförarens passning i mål. I denna metafor är pandemin bollen, allt det som pågår i dess skugga är motståndarna som inte får glömmas bort. För om så sker kommer bollen ofrånkomligen att hamna i det egna målet. Gång på gång.

Så om regeringen vill maximera sina chanser till återval 2022 (det gäller även oppositionen, om den på allvar vill ta över rodret) borde den nu tillsätta en grupp av sina mest handlingskraftiga och skarpa medarbetare för att utarbeta en strategi för en kickstart av Sverige efter pandemin. Inte bara vad gäller ekonomin utan också kring hur de ovan beskrivna samhällsproblemen ska attackeras.

För är det en sak som de senaste decennierna har lärt oss så är det att de angreppssätt som hittills har prövats inte tillnärmelsevis har varit tillräckliga. Förmodligen har många av de flitigast använda metoderna inte ens varit ändamålsenliga. De ständiga tidsbegränsade projekten med namn som ”Blommanpengarna” och ”Storstadssatsningen” och det återkommande mantrat om ”mer resurser” till verksamheter som fungerar dåligt övertygar inte. Vore detta lösningen skulle vi inte ha haft några särskilt utsatta områden idag. Här krävs en helt annan tåga, kreativitet, långsiktig uthållighet och beslutsamhet än vad politiken hittills har förmått visa upp.

Så om jag får skicka med en tanke till er som styr landet (respektive aspirerar på att göra det) för det kommande året skulle den lyda så här: Låt inte hela maskineriet fastna i pandemihanteringen utan avdela i stället en riktig elitstyrka för att göra upp planerna för den tid som kommer efteråt. Annars riskerar pandemin att framstå som en parentetisk distraktion när vi om 20 år tittar tillbaka på vad som gick fel med Sverige.