Moralisk impotens

Emmas önskan kan te sig pervers. Men den bör tas på allvar.

Emmas önskan kan te sig pervers. Men den bör tas på allvar och analyseras på djupet. Flaubert pekar här på något som är helt väsentligt för att förstå mänskliga förhållanden, både i det privata och i det offentliga: moralens begränsade förmåga att förhindra det lidande vi åsamkar varandra av känslomässiga skäl.

Ressentiment

Iakttagelsen om Emmas komplexa känslor är något Katarina Barrling och Cecilia Garme hade kunnat citera i boken Saknad: på spaning efter landet inom oss, när de behandlar det ressentiment – förtrytelse – många uppenbarligen känner gentemot de förändringar det svenska samhället och kulturen genomgått i och med den stora invandringen. Precis som de noterar kan man sörja över förlusten av det gamla samhället samtidigt som man motsätter sig minskat flyktingmottagande.²  Man tycker illa om det nya samhället, men man klandrar ingen.

Dock tål författarnas redogörelse för denna motstridighet att utvecklas.

Det var Nietzsche som först importerade det franska ordet ressentiment till filosofin när han ville beskriva och kritisera klassavund och medelmåttans missunnsamhet mot de begåvade och framgångsrika.³ Filosofen Max Scheler ägnade senare en hel (mycket läsvärd) bok åt denna känsla, där han tog upp en mängd olika fall – till exempel äldre människors förtrytelse över att deras seder och livsåskådning blivit passé.⁴ Han talade om fenomenet med förståelse och medlidande, precis som Barrling och Garme gör. Just detta tycker jag är bokens största förtjänst: själva greppet att på ett antropologiskt plan studera den kulturella nostalgi som de menar ligger till grund för mycken SD-sympati, utan det fördömande som ofta föregriper medmänsklig förståelse i dylika sammanhang.

Saknad är en känsla

Men all nostalgi leder som sagt inte till Sverigedemokraterna. Saknaden, menar Barrling och Garme, är en känsla. Solidaritet med flyktingar, å andra sidan, kallar de för en värdering. Det är därför det enligt deras analys inte ligger någon motsägelse i att sakna det gamla Sverige samtidigt som man är för en generös flyktingpolitik.

”[…] att tycka om något är att värdera det.

Jag skulle vilja använda ett annat begreppspar, lånat (med viss modifikation) från Kierkegaard, för att beskriva skillnaden mellan den personliga saknaden och det politiska ställningstagandet. Det förra tillhör enligt hans kategorier den estetiska sfären, det senare den moraliska. Det estetiska omfattar för Kierkegaard inte bara skönhet utan mer allmänt det vi tycker om (eller inte). Det kan handla om en människa, ett musikstycke, eller en hel kultur. Men att tycka om något är att värdera det, och känslor är i allmänhet värdeladdade.
Skillnaden ligger i att det estetiska (saknaden) är personligt och oreflekterat medan våra moraliska ställningstaganden (det politiska) gör anspråk på opartiskhet och allmängiltighet.⁵

Moraliskt impotent känsla

Till skillnad från indignation är förtrytelse inte en moralisk utan en moraliskt impotent känsla.

Det är just för att det Barrling och Garme kallar saknad (men definierar på ett sätt som mer liknar sorg) är ett estetiskt fenomen som det är kopplat till förtrytelse. För till skillnad från indignation är förtrytelse inte en moralisk utan – tvärtom – en moraliskt impotent känsla. Dess innehåll är inte att jag har blivit förorättad, utan att jag förnekats något jag vill ha eller fråntagits något jag tycker om och är fäst vid – och detta på grund av en annan människas handlande, vilja eller inställning. Vi kan förutom ledsamhet känna förtret när vi inser att någon vi tycker om inte vill vara vän med oss.⁶ Men att bli indignerad över detta vore att påstå att en människa kan ha en skyldighet till vänskap. Någon sådan skyldighet finns inte. Vänskapsförhållanden tillhör den personliga, estetiska sfären. De grundar sig inte i plikt utan i böjelse.

I denna distinktion som ser så rak och enkel ut när den väl uttalas – alltså åtskillnaden mellan vad vi vill ha och vad vi har rätt till – ligger nyckeln inte bara till den samhällsdebatt som Barrling och Garme ägnar sig åt. Den skulle också kunna hjälpa oss att få lite begreppsmässig klarhet inom många av vänsterns stridsfrågor.

Kulturell appropriering

Tänk till exempel på amerikanskimporterade begrepp som ”kulturell appropriering”. Visst är det förståeligt att man inom den amerikanska ursprungsbefolkningen blir upprörd när vita människor klär sig i plagg inspirerade av deras traditionella dräkter. Själva har de blivit marginaliserade i samhället och deras kulturer så gott som utrotade. Länge ansågs de primitiva och man skrattade åt deras kläder. Mot denna historiska bakgrund väcker det agg att kolonisatörernas ättlingar nu anammar deras folklore som något intressant och coolt.
Men att hävda att sådant ”lånande” – kulturell korsbefruktning – är moraliskt fel är inte bara att gå för långt utan att begå ett kategori-fel, att förväxla två sfärer.

Att klandra den andre [utan rätt] för en moralisk förbrytelse innebär inte att hennes agg inte är förståeligt och befogat.

Ofta avfärdas dylik förtrytelse med påståendet att det inte föreligger någon anledning att ta illa upp.⁷  Men detta är en förenkling som återigen inte skiljer det estetiska och det moraliska åt. Att den som blir arg inte har någon grund att stå på för att klandra den andre för en moralisk förbrytelse innebär inte att hennes agg inte är förståeligt och befogat. Det är bara det att det saknar just moralisk kraft. Vi har här att göra med en konflikt där något som en människa gjort sårar en annan, men där moralen inte erbjuder någon lösning, inte har något att säga överhuvudtaget. Det är en situation som man, med hänvisning till den antika konstform Kierkegaard som intresserade sig mycket för, kan kalla tragisk.⁸ Detta begrepp bör inte förstås kvantitativt, som en ovanligt omfattande olycka, en katastrof, utan kvalitativt, som en särskild sorts situation där ingen har gjort något fel trots att någon blivit lidande av en annan människas avsiktliga handlande.

Desperat behov

Det offentliga samtalets begreppsförråd är i desperat behov av idén om det tragiska. Med dess hjälp kan vi skärskåda de två nära relaterade felsluten i ”kulturkrigen” som frestar båda parter. Å ena sidan, slutledningen att ifall någon blir ledsen, arg eller känner sig kränkt så måste någon annan ha gjort något klandervärt. Å andra sidan, argumentet att om ingen gjort något fel, så borde ingen annan ta illa upp.

Han kan inte kräva att det samhälle han växte upp i ska bestå för evigt.

För att återgå till boken Saknad: Den som sörjer förlusten av sin kultur är en tragisk figur, snarare än ett offer för en moralisk överträdelse. Han kan inte kräva att det samhälle han växte upp i ska bestå för evigt. Ingen har lovat honom detta, och för övrigt tillhör samhället inte bara honom. För en moraliskt impotent förtrytelse kan inte uttryckas på det förlösande sätt som ilskan över en moralisk överträdelse kan. Allt det negativa samlas och pyr inom honom, eftersom det inte kan läggas över på någon annan i form av anklagelse. Kanske kommer han likt Emma Bovary önska att han kunde skuldbelägga någon; kanske kommer han att intala sig själv att någon annan verkligen har gjort något klandervärt.

För transparens: Cecilia Garme är skribent för Kvartal och fil dr i statsvetenskap. Ulrika
Carlsson är fil dr i filosofi och frilansskribent.

Ulrika Carlsson är fil dr i filosofi och frilansskribent.