Min plats är vid spisen

Mat är kärlek

Rapporter kommer om en märkbar ökning av skolbarns matintag, för att de inte får äta sig mätta hemma.² Många föräldrar i Sverige verkar alltså på en kollektiv nivå inte ha råd eller tid att ge sina barn grundläggande omsorg. Samtidigt exponeras vi på sociala medier hela tiden för perfekta hem och mat, mat, mat. Jag tror att vartannat inlägg i mitt Instagramflöde är någon form av mat. Något som någon lagat eller som den fått serverat på restaurang, oftast det senare.

Parallellt med nyheterna om de hungriga skolbarnen kommer vittnesmål om att krogarna fortfarande är fyllda med folk.³ Finns det någon som ens lagar mat längre? Jag kommer att tänka på det när jag läser Bröd och mjölk (Norstedts förlag, 2022) av Karolina Ramqvist, som handlar om denna syssla, matlagning, och kanske ännu mer om något ännu ovanligare: informell omsorg. Det handlar om en mamma, en kvinna, som ser tillbaka på sin tid som flicka och all mat som framför allt hennes mormor lagade till henne.

Ramqvist skriver:

”Mormor brukade ha med sig sina kakrecept hemifrån, linjerade A4-blad som gulnat och var fläckade av smet och matlagningsfett, så att hon skulle kunna baka mockarutor och kokostoppar också, men vetedegen var alltid det första hon satte igång med. Innan hon ställde fram de nybakade bullarna hällde hon alltid upp ett glas iskall mjölk åt mig från kylen.”

Informellt omsorgsarbete är att utföra sysslor för andra, utan betalning. Det är inte ens säkert att man blir emotionellt belönad. Barnen springer från bordet utan att säga tack för maten. Kanske äter de inte ens maten. Som huvudpersonen i Bröd och mjölk som i vuxen ålder lagar risgrynspudding till sitt barn, mormoderns risgrynspudding som hon själv har så underbara minnen av, men som ratas av hennes eget barn: ”Du behöver bara smaka, sa jag. Bara lite. Då tryckte hon ner gaffeln igen, fiskade upp en tugga till och höll upp och granskade den med en likgiltig, nästan äcklad min.”

Som förälder måste man anstränga sig, och sedan se maten kastas i soporna.

Det träffar henne som knivhugg, och hon blir vansinnig på sitt barn. Alla timmar hon lagt ner på maten, all energi förgäves.

Omsorg är ofta förgäves, eller känns så i alla fall. Det är antagligen därför det prioriteras bort i dagens samhälle. Vi har inte tid att göra något som verkar vara förgäves. Men det märkliga, och som nästan är som en hemlighet, är att det inte är förgäves. Detta vet också huvudpersonen i Bröd och mjölk, som lär sig att förknippa mat med kärlek. Och hon konstaterar att det tog henne själv otaliga gånger innan hon började gilla risgrynspuddingen. Ett barn måste exponeras för maten om och om igen innan det vänjer sig, måste exponeras för omsorgen. Som förälder måste man anstränga sig, och sedan se maten kastas i soporna.

Upproret mot kvinnors känsloarbete

Emotionellt arbete har en negativ klang, sedan genomslaget med boken Så jävla trött (Natur & Kultur, 2019) av den amerikanska feministiska journalisten Gemma Hartley. Även på svenska har det skrivits om det, som i antologin Vem bryr sig? (Systerkonspirationen förlag, 2019). Emotionellt arbete kan vara att till exempel komma ihåg barnens skostorlekar, eller att planera födelsedagskalas, eller att tänka lite extra på vad som ska lagas till middag, så att det inte bara blir de där makaronerna med köttbullar. Ett viktigt arbete alltså, men att ägna sig åt det anses vara förintande för det egna jaget, och det tar tid från sådant arbete som ger tillbaka någonting konkret, som pengar. Om man ska vara produktiv och kreativ med barnens middag så kommer det att ta produktivitet och kreativitet från andra områden, som kanske är viktigare.

Men tänk om omsorg är det som skapar ett meningsfullt liv? Åtminstone för jaget i Bröd och mjölk är det så.

Jag läser en artikel⁴ på Substack av en ung amerikansk skribent, Rayne Fisher-Quann, om den self care-kultur som just nu håller på att ta över hela internet. Det är psykologer som dansar i reels på Instagram och Tiktok och berättar om hur man ska bli sitt bästa jag. Ofta ska man bli det genom att sätta gränser och ”prioritera sina behov”, eller genom att klippa banden med så kallat toxiska människor som inte gynnar en. Det är en kultur som uppmanar till att skaffa en psykolog och heala sig själv i stället för att streta på med icke-perfekta relationer. Jag kommer att tänka på en kvinna i SVT:s kortdokumentär Ödesåren, hon är i trettioårsåldern och väntar på att hitta någon att bilda familj med, något som borde ske eftersom hon ”verkligen har gjort the work”. The work är alltså att jobba med sig själv.

Vi indoktrineras till att inte vilja lägga ner tid på omsorg.

Jag antar att alla coacher och internet-psykologer tjänar enorma summor på att hjälpa folk att göra the work. Problemet, som Fisher-Quann skriver, med att investera ekonomiskt i sin healing i stället för att utvecklas i icke-perfekta relationer, är att man inte blir utmanad på riktigt. En psykolog eller terapeut kommer aldrig att lämna en, så länge man betalar, och därmed kan man fortsätta med de beteenden som kanske egentligen var de man ville bli av med.

Emotionellt arbete, oavsett om det handlar om att förbereda en middag eller gegga runt i en icke-perfekt relation, kommer inte att ta en vidare i ens karriär eller få en att se mer lyckad ut utifrån, det kommer inte att ”ge en” någonting.

Att föräldraskap idag upplevs som svårt är egentligen inte för att barnen har så mycket fotbollsträningar, eller att det finns så många ekologiska barnmatsburkar att välja mellan, utan för att föräldraskapets själva fundament och poäng, omsorgen, anses onödig. Vi indoktrineras till att inte vilja lägga ner tid på omsorg, och det är en logisk konsekvens av samhällets prioriteringar i övrigt.

Vi måste hela tiden optimera oss själva på ett sätt som ska ge synliga resultat. Det hemska är att vi trots det aldrig kommer att duga.

Om vi ska ha en chans att duga måste vi ta tillbaka det som är betydelsefullt på riktigt: omsorgen och de nära relationerna.

Den bästa svenska samtidsromanen

Kanske är Bröd och mjölk den bästa svenska samtidsroman jag läst, just på grund av vad den sätter fingret på: kärnan i livet som vi har glömt bort. Sysslor som inte är till för att visas upp, utan för att sparas i hjärtat, och lycka som inte går att köpa för pengar.

De bästa raderna har jag strukit under:

”Det var något jag aldrig tidigare hade försökt mig på, att ta reda på vad jag behövde och fråga en annan människa om det, och jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så lätt.”

Det ska sägas att Bröd och mjölk också handlar om mat som missbruk, huvudpersonen lider som vuxen av bulimi. Och i vårt diagnos-samhälle skulle som sagt mitt eget konstanta tänkande på mat säkert kunna klassas som matmissbruk. Samtidigt är det inte så märkligt att våra tankar kretsar kring mat; vi har byggt ett samhälle där det inte finns tid att laga den, samtidigt som våra kroppar behöver den lika mycket som alltid. Visst vill vi inte ha ett samhälle där kvinnan är fastsurrad vid spisen, men kanske där vi alla är mer fastsurrade, vid spisen och vid varandra. Som jag hörde 1900-talsregissören Mai Zetterling säga i en radiodokumentär: ”Mänsklig frigörelse är viktigare än kvinnlig frigörelse.” Men i det här fallet, bundenhet snarare än frigörelse. Kanske är att vara fastsurrade vid spisen just det som våra uppmärksamhetssplittrade Tiktok-hjärnor behöver, det skulle kunna vara minst lika helande som att sätta gränser och ”prioritera sina behov”.