Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Just nu: Prenumerera ett helt år för bara 499 kr!
Just nu: Prenumerera ett helt år för bara 499 kr!
Krönika

Min plats är vid spisen

Samhället belönar karriär och bilder av krogmat, men det är omsorgsarbete som kan skapa ett meningsfullt liv, skriver Anna Axfors. Illustration: Hans von Corswant.

Vi indoktrineras till att inte vilja lägga ner tid på omsorg, men Karolina Ramqvists bok Bröd och mjölk påminner om vad som kan ge livet mening, skriver Anna Axfors. Det får vara slut med köttbullar och makaroner-rutinen åt barnen, även om samhället inte belönar det.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Anna Axfors | 14 maj 2023
Anna Axfors är poet, kulturskribent och författare.
Lästid 7 min
I korthet

Jag tänker på mat åtminstone 15 av dygnets timmar. Vad jag ska äta, när och hur. Jag tror att det med en samtida blick gör mig till matmissbrukare. Å andra sidan har väl det alltid varit människans villkor – att behöva tänka på mat? Och om jag hade fötts bara femtio år tidigare så hade ju min roll varit att ”vara fastkedjad vid spisen”. Det dåliga med att kvinnor också gör karriär nu för tiden är att ingen tar ansvar för hemmet. För att ta ansvar för hemmet är egentligen ett halv- om inte heltidsjobb. Och mödrar har ett kollektivt dåligt samvete över alla makaroner och köttbullar som serveras. De som har råd outsourcar de sysslor som en husmor förut skötte, framför allt städning.1 Och i de hem där man inte har råd, där blir det väl helt enkelt inte skött, om båda föräldrarna jobbar heltid (jag pratar inte om barnfria singelhushåll här, för jag antar att de klarar sig på något sätt).

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Anna Axfors | 14 maj 2023
Anna Axfors är poet, kulturskribent och författare.
Profil Inlästa texterLästid 7 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Jag tänker på mat åtminstone 15 av dygnets timmar. Vad jag ska äta, när och hur. Jag tror att det med en samtida blick gör mig till matmissbrukare. Å andra sidan har väl det alltid varit människans villkor – att behöva tänka på mat? Och om jag hade fötts bara femtio år tidigare så hade ju min roll varit att ”vara fastkedjad vid spisen”. Det dåliga med att kvinnor också gör karriär nu för tiden är att ingen tar ansvar för hemmet. För att ta ansvar för hemmet är egentligen ett halv- om inte heltidsjobb. Och mödrar har ett kollektivt dåligt samvete över alla makaroner och köttbullar som serveras. De som har råd outsourcar de sysslor som en husmor förut skötte, framför allt städning.1 Och i de hem där man inte har råd, där blir det väl helt enkelt inte skött, om båda föräldrarna jobbar heltid (jag pratar inte om barnfria singelhushåll här, för jag antar att de klarar sig på något sätt).

Läs mer Visa mindre

 
Redan prenumerant?
Just nu: Ett år
för bara 499 kr!
Prenumerera på Kvartal Total År med 50% rabatt
Eller vill du bara läsa denna artikel?