Miljöframgångarna som ger hopp för klimatet

Under åren har jag brottats med det hot klimatfrågan reser, inte minst i förhållande till mina barn och barnbarn. Långsamt har ändå en del ljusare bilder pockat på uppmärksamhet. Om man blickar bakåt ser man inte bara misslyckanden utan också att ett antal miljöproblem faktiskt fått sina lösningar. Finns det hopp att hämta även för klimatet i miljöhistorien?

En som har mycket att berätta om hur den svenska miljöpolitiken formats är Mats Engström. Han har arbetat i decennier i politikens mitt, flera år på Regeringskansliet, bland annat som biträdande statssekreterare åt Anna Lindh (S) när hon var miljöminister. I sin nya bok ”Miljöframgångar”² ger han insiktsfulla bilder av sammanhangen. Det blir en förvånansvärt upplyftande bild.

Det känns bra att bli påmind hur mycket lägre kväveoxidutsläppen från fordon har blivit på 30 år, att vi har klorfritt papper, att vi har fått billiga solceller och att sådant som trängselskatt fungerar. Engström beskriver en kultur som format ett klimat för institutionella innovationer. Mer om det senare.

Fölster säger att miljörörelsen gjort en stor insats för att uppmärksamma klimatproblemet, men att den samtidigt gjort klimatarbetet en björntjänst genom att motarbeta många dellösningar.

Strax före klimatmötet i Köpenhamn kom boken ”Farväl till världsundergången”³ i min hand. Den hade skrivits av Stefan Fölster som då var chefsekonom för Svenskt Näringsliv. Boken plockade fram möjligheten av några relativt skonsamma förlopp.  Sannolikheten beskrivs som liten, men vissa dagar lämnade jag klimatångesten och lutade mig emot den strimman av hopp.

Fölster förnekade ingalunda klimatförändringen, men menade att den inte behöver bli värre än att den går att leva med. Men han oroade sig för en att en rad politiska panikåtgärder skulle förvärra situationen.

Stefan Fölster leder i dag den oberoende tankesmedjan Better Future Economics. När jag ringer honom berättar han att boken skrevs för att påverka de ganska många klimatförnekare som fanns i näringslivet. ”Jag ville få dem att se allvarligt på klimatfrågan. I dag finns det mycket få klimatförnekare i näringslivet. Det är tvärtom så att många företagare har blivit väldigt intresserade av att hitta lösningar.”

Fölster säger att miljörörelsen gjort en stor insats för att uppmärksamma klimatproblemet, men att den samtidigt gjort klimatarbetet en björntjänst genom att motarbeta många dellösningar – som kärnkraft och infångning av koldioxid, så kallad CCS (Carbon Capture and Storage).⁴ De inom miljörörelsen som inte vill se de lösningarna är de nya klimatförnekarna, anser han.

Risken för hopplöshetens bekvämlighet

När han ser tillbaka tycker han att de flesta farliga utsläpp i Sverige har kunnat kontrolleras ganska bra, undantaget är växthusgaserna. Men det är också så att åtgärderna mot dem är av yngre datum. ”Utmaningen att få ned koldioxidutsläppen är egentligen inte så annorlunda jämfört med andra utsläpp. Det är i sig hoppfullt. Men minskar vi utsläppen här tenderar de att dyka upp i andra länder, särskilt i oljeländer. Det omintetgör mycket av våra ansträngningar.”

Om några länder gör rätt men resten av världen fortsätter som förut hänger vi ändå alla löst. Faller Amazonas skogar eller om Arktis isar smälter kan ostoppbara processer rulla igång. Men jag vill inte hamna i nedåtsug igen. Jag erinrar mig några ord från biologen och författaren Fredrik Sjöberg. Han tycker att miljörörelsen fastnat i ”apokalypsens ombonade mörker”. Skräcken inför en stundande undergång blir till en slags ”hopplöshetens bekvämlighet” som ger passivitet. Bättre då att agera. Han sätter sitt hopp till att biologerna ska börja träda fram med nya lösningar⁵.

Ju mer pessimist man är desto mer intresserad blir man av att undersöka de osannolika teknikerna, någon kan visa sig fungera.

Jag hoppas biologerna är på gång, betydligt oftare hänvisas vi till ingenjörerna. Det gör också Stefan Fölster. Han radar upp exempel efter exempel på möjliga innovationer och är delvis optimistisk. IPCC:s rapporter läser han med en slags sannolikhetsfördelning. Det kan bli mycket värre än vi tror, men det finns också en chans att det inte blir så farligt. Det vi kan göra är att öka vår beredskap. ”Vi har haft flera hundra år av teknikutveckling, den kommer att fortsätta. Standarden ökar hela tiden och med den möjligheten att betala. Jag har sett rapporter som visar att samhällskostnaderna för en klimatomställning inte behöver bli så stora, jag tänker då i första hand på Sverige.”

Så det lönar sig att vara optimist?

”Nej, så ser jag det inte. Ju mer pessimist man är desto mer intresserad blir man av att undersöka de osannolika teknikerna, någon kan visa sig fungera. Inom teknikutveckling generellt talar man om grand challenges – utmaningar att lösa specifika problem – och man stöder forskning med pengar och priser. Vi har sett osannolika genombrott i teknikhistorien. Det kan fungera i klimattekniken också.” Fölster menar att vi måste ha beredskap för allvarliga lägen. Inte full satsning på det värsta, men vi ska stå i startgroparna. Till exempel ta fram teknik för utvinning av koldioxid ur luften.

Sverige har gjort mycket bra inom miljöpolitiken, anser han, exempelvis koldioxidskatten.⁶ Men mycket har också varit dåligt. ”Satsningen på etanolbilar är ett exempel på något som gick fel, utsläppen ökade som helhet och gav miljöförstöring.”

Nuets problem överskuggar ofta tidigare framgångar som helt enkelt glöms.

Jag kontaktar en annan ekonom, en miljöekonom. Svante Axelsson hade länge jobbet som Naturskyddsföreningens generalsekreterare. Numera är han samordnare för regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige och ägnar sig åt näringslivspolitik med miljöglasögon. Uppdraget är att peppa svenskt näringsliv att bli kvitt all fossil användning.

Och han har fått industriledarnas öra. Det beror bland annat på att han kan berätta goda historier om en rad tidigare miljöframgångar. Det finns miljöproblem som lösts av medveten miljöpolitik men även av ren teknikutveckling (exempelvis värmepumpar). Men nuets problem överskuggar ofta tidigare framgångar som helt enkelt glöms. Han nämner fyra sådana exempel:

Skogsdöden och försurningen.⁷

Begränsningen av farliga kemikalier.⁸

Östersjöns övergödning.⁹

Ozonhålet med det allt tunnare skikt av ozon som kunde ge hudcancer.¹⁰

Axelsson medger att det återstår en del även kring dessa exempel. Men han menar att vi gör saker bättre än vad folk minns och vet. ”Den goda historien går inte fram. Allt är inte lugnt, det är inte det jag säger, men framstegen borde kunna ge oss mod att göra fler bra saker”.

Företagen som satsar på fossilfri konkurrenskraft

Han talar hellre om att Sverige ska bli fossilfritt än att svensken ska bli det. Om man fokuserar på att konsumtionen ska bli fossilfri innan produktionen är det hamnar man i en svår debatt. ”Då måste vi alla gå i kloster och det går inte.” Skulle var och en tvingas skära ned sin konsumtion från nio ton koldioxid¹¹ i utsläpp per person till ett ton skulle vi riskera en farlig backlash för demokratin, anser han.

Tillsammans med industriledare har Fossilfritt Sverige tagit fram färdplaner för ”fossilfri konkurrenskraft” för 22 industribranscher. I slutet av november presenterade LKAB:s vd Jan Moström och Fossilfritt Sverige en satsning på att göra järnmalmsframställningen i LKAB:s gruvor fossilfri. Projektet beskrivs som Sveriges största industrisatsning någonsin, med en total kostnad av 400 miljarder och uppåt tre tusen personer sysselsatta i 20 år. Om denna process visar sig framgångsrik kan den exporteras och få ett mycket stort genomslag för gruv- och stålindustrins klimatpåverkan världen över. 35 miljoner¹² ton koldioxid blir aldrig utsläppt.

Tidigare har Sveriges största utsläppare SSAB (med sitt Hybrit-projekt¹³) och Cementa presenterat färdplaner som om de genomförs minskar Sveriges klimatutsläpp med jättehugg. Företagens produkter kan då också få skjuts på marknaden som varor som inte förstör jordklotet.

I vätgasens tid

Grunden för satsningarna är en övergång från olja och kol till vätgas. En annan förutsättning är mer av aktiv och innovativ forskning. Både Stefan Fölster och Svante Axelsson tror på ny teknik och tycker att tillbakablickar stöder den tesen. Men det är svårt att förutse teknikutvecklingen.

”Det man förutser blir ofta fel, men det kommer mer nytt än vad jag någonsin kunnat tänka mig. När politiken och forskningspengarna går åt rätt håll händer det en massa saker vi inte haft en aning om. Hjärnkraft och resurser kan göra stor skillnad”, säger Svante Axelsson som menar att vätgasen nu står inför sitt definitiva genombrott.

Grön vätgas görs med grön el via elektrolys av vanligt vatten. Vätgasen kan ge oss en möjlighet att använda mindre skog och jordbruksmark för energiproduktion.

Ytterligare ett möjligt tekniksprång är att gifta ihop vätgas med infångad koldioxid från exempelvis ett pappersbruk och få en fossilfri metanol. Då skulle vi få ett så kallat elektrobränsle¹⁴ för båtar och flygplan.

Invändningen mot vätgas som funnits, och som Stefan Fölster delar, är att det krävs mycket el att producera den, ”el som inte kommer att finnas”.

Men Svante Axelsson delar inte den farhågan. Elbehovet kan lösas med mer vindkraft, inte minst havsbaserad vindkraft kan leda till en kraftigt ökad elproduktion. Vindkraftsparker i danska Nordsjön kan leverera el i kablar till Barsebäck, Ringhals och Oskarshamn för vidare distribution i landet. ”Elbrist är inte problemet, det är effektbristen som är det. Vätgasen kan bli den energilagring som kan balansera effekten i elnätet över år och timmar när kärnkraften klingar av.”

Ska vi klara denna enorma omställning krävs det dock ett mycket närmare samarbete mellan staten och näringslivet. Och nu har vi coronan, som tar över på kort sikt. Svante Axelsson ser ändå att satsningar på en återhämtning av ekonomin efter pandemin kan bli en möjlighet. Det görs nu en rad transformativa investeringar med pengar och lånegarantier från både Sverige och Bryssel. EU-kommissionen har antagit målet att ha nollutsläpp 2050.

Om vi inte lyckas med klimatomställningen snabbt är risken stor att det kommer att fattas pengar till skola och välstånd. Det handlar helt enkelt om att skapa arbetstillfällen, att rädda vår industri, menar Axelsson. ”Sverige är ganska unikt där näringslivet själv säger att det är bäst att ligga först. Preems beslut blev ett kvitto på det.”

Den svenska klimatstrategin är ju att bli en förebild. Kan Sverige verkligen påverka Kina med fler östasiatiska länder som planerar att bygga många nya kolkraftverk? Axelsson svarar med ett rakt ja – kineserna kommer nämligen att välja de billigaste systemen. Kineserna har antagit ett klimatmål om nollutsläpp 2060. Det är visserligen långt dit, men de kommer skruva på sina planer några gånger till under resans gång. Tekniken kommer att vara ännu bättre om 10–15 år. Axelsson påminner om att Tyskland var den viktigaste startmotorn för solcellsutvecklingen och Danmark för vindkraften i världen. Nu är både solen och vinden lönsamma utan subventioner. Utvecklingen går vidare utan statens ingripande.

Stefan Fölster är positiv till inriktningen på att få industrin att ställa om, men det som gjorts hittills har nog inte gjort intryck på särskilt många länder. ”Svensk industri har gått knackigt de senaste åren och vi har hittills inte lyckats förena en växande industriproduktion med klimatframgång.”

Båda ekonomerna tror ändå på tekniken. Båda ser det också som troligt att vi kommer att möta en hel del mänskligt lidande. Mer skogsbränder, fler översvämningar och stormar. ”Det kommer att bli tuffare med integrationsfrågan och med flyktingar i EU”, säger Svante Axelsson.

Den nya gröna högern

Klimatet var länge en fråga för miljörörelsen. I dag har frågan aktiverat allt fler och det finns numera en strömning som betecknar sig som grön höger. Den talar om att våra kvarvarande kärnkraftverk ska drivas vidare och kompletteras av småskaliga modulära kärnkraftverk, SMR, ¹⁵ som exempelvis England satsar mycket forskning på. Utbyggd CCS-teknik och även den Nobel-belönade gensaxen Crispr Cas9 som ska öka produktiviteten i jordbruket hör också till den gröna högerns recept.

”Den nya tekniken är ett praktexempel på hur mänsklig innovationskraft kommer att vara vägledande ur klimatkrisen. Detta förstår den gröna högern, som genom sin öppenhet och pragmatism ger skäl till hoppfullhet. Det kan den gröna vänstern, med sin skrämselretorik, aldrig göra.” skrev Ellen Gustafsson ledarskribent på Dagens Industri nyligen.¹⁶

Miljörörelsen har i decennier dömt ut kärnkraften, bland annat med argumentet att den blir för dyr. Den faktiska utvecklingen i Sverige talar för att så är fallet. Vid årsskiftet lägger Vattenfall ner Ringhals 1. Av ekonomiska skäl.  Då har sex av tolv svenska reaktorer stängts ned. De kvarvarande ska vara stängda senast 2040. Vattenfalls nya vd, Anna Borg, är en tydlig förespråkare för den utvecklingen. I Sveriges Radios lördagsintervju nyligen hävdade hon att ny energiproduktion kommer att finnas som också kan effektreglera systemet utan kärnkraftverk.¹⁷ Hon stänger dock inte dörren för framtida små modulära reaktorer.

När det gäller CCS är den dominerade åsikten inom miljörörelsen att tekniken fungerar som industrins alibi. Med CCS minskar viljan att verkligen gå ifrån fossila bränslen. ¹⁸ Och trots två decenniers teknikutveckling har knappast någon väl fungerande anläggning tagits i drift. Men viljan att börja ”städa upp i atmosfären” diskuteras allt mer, även i miljörörelsen.

Receptet för Sveriges miljöframgångar

Svante Axelsson tror att CCS-tekniken kommer att spela roll, men han betonar att den är dyr. För cementindustrin är det dock svårt att se någon annan lösning. Han tror på avskiljning av koldioxiden från industrins skorstenar. Den kan då bli en råvara som man kan använda för att bygga nya produkter. Framtidslösningen heter snarare CCU – Carbon Capture and Utilization (användning).

Vi lever nu med målen att Sverige ska nå nollutsläpp 2045¹⁹. Fram till år 2030 ska 70 procent av transportsektorn på marken i Sverige vara fossilfri.  Klimatpolitiska rådet som granskar effektiviteten i den svenska klimatpolitiken bedömer att de klimatpolitiska målen inte kan nås med dagens beslutade åtgärder. Men man säger samtidigt att det på tio år skett en positiv revolution inom klimatarbetet både när det gäller tekniken och den mentala inställningen²⁰.

Här återvänder vi till Mats Engström som djupdykt i miljöpolitikens korta historia. Han beskriver miljöframgångar som sprungit ur en kultur som bygger på många beståndsdelar: En stark akademisk forskning som också kan sprida sina resultat, ett oberoende rättssystem, en bred vilja att skydda miljön där miljörörelsen haft stort inflytande, skicklig förvaltning med självständiga myndigheter, strategiskt internationellt arbete, tro på modernisering och innovation och ett gott politiskt ledarskap som också vågat gå emot renodlade kapitalintressen.

Engström har med fyra fallstudier på miljöframgångar: Kemikaliepolitiken, miljöskatterna, klimatet och ozonhålet. Det sistnämnda är ett paradexempel, och han beskriver ingående hur hotet övervanns. Det är en berättelse där Sverige spelade en avgörande roll i ett internationellt spel.

I boken beskrivs också några mindre lyckade exempel (Miljömålsarbetet har inte lyft). Sammantaget ges ändå en bild av att ”systemet Sverige” lyckats väl med att hålla igång ett långsiktigt arbete. Det handlar ofta om drivande människor som befunnit sig i politikens närhet, men som sluppit att bli bortröstade vart fjärde år. Inte minst inom byråkratin har det funnits miljöhjältar. Och i miljörörelsen. Betydelsefulla politiker har funnits i de flesta partier.

Men vad sker på global nivå? När kommer planeten att värmas upp två grader, och när blir det tre? Hur mycket kommer havsnivån att ha stigit 2030, 2050 eller 2100?

Den obeboeliga planeten och hoppets flagga

Jag minns mörka larm från tiden för Köpenhamnsmötet, författare som Mark Lynas och Bill Mc Kibben som påverkade miljörörelsen starkt. Förra året kom den amerikanska journalisten David Wallace Wells med en bok i samma anda, Den obeboeliga planeten²¹. Här målas kommande tragedier upp. Till exempel säger han att det är troligt att Miami, Shanghai och Hongkong och ett hundratal andra storstäder runtom i världen hamnar under havsnivån – även om Parisavtalet fullgörs.

Ändå, mitt i mörkret håller han upp en hoppets flagga. Under tiden han skriver sin bok blir han nämligen far och får en dotter. ”Hon kommer att få se världen kämpa mot ett verkligt hot mot dess existens, se människorna i sin generation skapa en framtid för sig själva och generationerna de själva i sin tur för till världen. Det är den mest episka historia som någonsin har berättats. En historia som hon inte bara kommer att få se utspela sig, utan själv kommer att få leva i. Och den kan mycket väl få ett lyckligt slut.”

Den sista meningen tackar jag för!