Ska man lösa ett problem är det bra om man bestämmer sig för hur det ser ut. Stefan Löfvens nya krig mot knarket börjar i uppförsbacke – om det nu ens är knark det handlar om.

Statsministern är tillbaka från sommaren. Så måste man tolka det faktum att han givit audiens och intervju till Dagens Nyheter ute på Harpsund, vilket brukar vara ett sätt att lägga ut prioriteringarna för den arbetshöst som stundar.

Dessvärre är det inte mycket som klarläggs. Snarare tvärtom.

Ministersamverkan mot knark

Det utspel som Stefan Löfven har med sig till intervjun, alltså det som man från socialdemokratiskt håll vill att tidningen gör rubrik på och folk pratar om, handlar om narkotika.

Knarket är ett stort problem och hanteringen av det göder den våldsamma organiserade brottsligheten, konstaterar statsministern. Exakt vad som ska göras åt saken är tills vidare oklart, men socialminister Hallengren och inrikesminister Damberg har fått i uppdrag att fundera över den saken. De har redan börjat fundera högt, dock utan någon större precision än så länge.

Den egentliga, rubrikmässiga poängen är dock en annan:

”Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen. Brottsligheten och skjutningarna sker i andra områden”, säger Stefan Löfven.

En självklarhet – men…

Det finns inget överväldigande stöd för det första påståendet, men låt oss vara generösa: Det är ett obestridligt faktum att det används narkotika i Danderyd (och i Djursholm, som är en del av Danderyd). Det är också obestridligt att den narkotikan ofta har hanterats någon annanstans längs vägen – i regel i en lång kedja av ljusskygga mellanhänder.

Så är det alltid, världen över. Det som knarkas i New York har inte sällan forslats från Colombia via Mexiko, och andra, fattigare länder som drabbas betydligt värre än staden New York av det våld som alltid följer i droghanteringens spår. Detta är inga nyheter, och påpekandet att efterfrågan föder tillgång som föder våld är förstås inte orimligt. Tvärtom.

Men. Just detta faktum brukar vara ett huvudargument för debattörer som vill liberalisera narkotikapolitiken, i Sverige och i andra länder. Anledningen till att våld och misär uppstår längs produktions- och logistikkedjan är ju att hanteringen är illegal.

Om exempelvis cannabis såldes på apoteket, Systembolaget eller på Ica, hävdar man, skulle en svart mångmiljardmarknad försvinna, och med den det våld som ofrånkomligen följer av illegala affärer.

Löfven tror inte på det

På många håll i världen har bland annat den typen av överväganden lett till experiment med mer liberal lagstiftning – mest känt i Portugal, och i självaste USA. Inte heller detta är nytt.

Ställd inför en motfråga på det temat sparkar statsministern dock bakut.

”Jag tror inte alls på den vägen”, förklarar Stefan Löfven. Uppfattat. Han ger sig också in i ett bredare socialpolitiskt resonemang om saken:

”Sen tror jag att vi allmänt sett har för lite påtalat riskerna med ett samhälle där narkotikan breder ut sig. Vissa länder legaliserar en del narkotika och då gör du det legitimt och visar att det är en naturlig del av ett samhälle. Vi måste vara hårda. Det hör inte hemma här. Det är med och bidrar till ökade klyftor. Skillnaden i förväntad livslängd mellan Danderyd och Vårby Gård är 18 år.”

Antingen eller

Det här är också ett helt legitimt resonemang – man kan till och med kalla det klassiskt socialdemokratiskt: Missbruk drabbar i regel bredare och värre i socioekonomiskt svagare grupper i samhället. Därför ligger det i dessa gruppers intresse med en restriktiv lagstiftning på folkhälsoområdet.

Den som vill kan kalla det paternalism, vilket högerliberaler i regel gör, men så ser ett bärande resonemang ut bakom saker som Systembolaget, den svenska narkotikapolitiken och för den delen sommarens politiska huvudnummer, rökförbud på uteserveringar.

Problemet är bara att de här sakerna som statsministern framhåller passar väldigt illa ihop.

Lösningen: Coop i Djursholm?

Om själva bruket av narkotika primärt är ett problem på ställen som Danderyd, medan effekterna i Vårby gård primärt är indirekta, då vore ju en legalisering av bruket tämligen given ur socialdemokratiskt perspektiv.

Danderydsborna lever ju uppenbarligen både gott och länge, trots sina drogvanor. Medan Vårbyborna drabbas av den illegala hanteringen av Danderydsfolkets varor. Om knarkhandeln i Danderyd i stället sköttes legalt via Coop på Djursholms torg borde således ett gäng allvarliga samhällsproblem lösas, utan större bieffekter.

Om det direkta problemet med narkotikamissbruk däremot inte primärt är ett Danderydsproblem – om det i stället är lika relevant i Vårby gård, Västerås och Vindeln, vilket intervjun alltså också indikerar – då framstår hela statsministerns augustiutspel som lite märkligt.

Upp till kamp mot bilden av knarket

Inte bara för att det är så fritt från ens en öppning för nya idéer, när det gäller en fråga som hela västvärlden utan större framgång slitit med i ett halvsekel eller så.

Utan för att det då snarare framstår som att målet här och nu faktiskt inte är att lösa de stora problem som pekas ut – däremot att lansera en politiskt passande berättelse om dem.

En ny termin har börjat i det eviga slaget om Sverigebilden. Knarket får vi uppenbarligen ta itu med senare.