Man bryr sig inte om kultursidornas kvinnodominans

För egen del känner jag nog att det där tåget har gått, och själv står jag kvar på stationen. Eller står kvar, jag har klivit in i en annan verklighet, ungefär som Harry Potter gör när han första gången hittar vägen in till plattformen som tar honom till Hogwartsexpressen. I denna nya värld spelar samtidens knaster inte så stor roll som det gjorde för mig för några år sedan, då jag var besatt av frågor som manligt och kvinnligt och andra samtidsbomber. Jag har börjat mejla med en annan kulturman och vi har det rätt dejligt.

Kvinnorna har tagit över kultursidorna, och förut gjorde det mig rasande att tänka på, men nu bryr jag mig inte så mycket längre.

Vi pratar om kriget i Ukraina, om Aphex Twin och lite nya titlar i det danska bokflödet. Det är lite som att befinna sig i ett eget krökt rum, ett väntrum kanske, eller ett kuddrum. Det är förstås ett manligt safe space, men någon gång kanske vi får vara med där ute också. Kvinnorna har tagit över kultursidorna, och förut gjorde det mig rasande att tänka på, men nu bryr jag mig inte så mycket längre. Trender kommer och går, vänskap består. Så även min vänskap med Anna Axfors, även om hon skriver i SvD om mäns påstådda oförmåga att skildra sitt inre liv och diskutera känslor och relationer. Vill hon höra vad jag har att säga är det bara att slänga iväg ett mejl. Jag lovar att svara.

Förresten vet jag inte ens om det stämmer att det saknas skildringar av mäns vardag. Bara det senaste året har jag läst flera böcker skrivna av män som på olika sätt berör samtiden och deras egen vardag. För konkreta tankar om metoo kan jag rekommendera Bo Gustavssons gubbintellektuella spaning Venus efter metoo (2019), för en ung mans vardag och grubblerier är Love Länns Det här är bara en modern rocklåt (eget förlag, 2021) ett ömsint och tonsäkert tomtebloss. Vår vän Elis Monteverde Burraus 6 juni och solen (2021)är ett precist stenogram över en rastlös hanes nervsystem, Håkan Sandell sitter i ett helt eget torn och kommenterar sin samtid både subtilt och passionerat, läs till exempel Passerande från 2021. Andreas Lundbergs mörka trilogi som rör sig ut och in på svenska vårdinstitutioner kan man också nämna som exempel på inträdesbiljetter till mäns inre. Eller varför inte Gabriel Itkes-Sznaps sågade lågmälda skildring över sin pappavardag Himlen till munnen tången till hjärtat från 2021.

I Elliot Barons Vi kommer med hjärta hem till dig (2021) är den unge manlige berättaren och äldrevårdaren nästan helt osynlig, men ändå fint närvarande i sina hembesök hos de äldre. Och i Teodor Stig-Matz Tavlor på en utställning (2021) får vi följa en ung mans kaosiga återbesöksdygn i ett övre medelklass-Lund. Axel Burénius vackra roman Dödsängel (2021) är en känslig skildring av en man som förlorar sin bror, och Otto Gabrielssons autofiktiva Motborgare (2021) skildrar den splittrade nutidsmannen kanske jobbigare och ändå mer autentiskt än något annat jag har läst. Så mitt svar till dig, kära Axfors får bli: tag och läs!