Ingen har lyckats räkna ut exakt hur mycket pengar som staten, kommunen och EU satsat på att förbättra integrationen i Malmö. Men sedan 1990-talets mitt har miljardbelopp passerat genom projekt med namn som Urban, Storstadssatsningen och Välfärd för alla. Effekterna är begränsade, konstaterar Lars Åberg.

Integration, sa Bill. Integration, sa Bull. Alla säger det, hela tiden, utan att någon egentligen förklarar vad som avses. Om ett mål med politiken är att integrationen ska förbättras blir det genast problematiskt. Det är inte bara det att begreppet aldrig definieras; av detta följer att det blir svårt att mäta om det som eftersträvas på något vis uppnås.

“Jag har följt integrationspolitiken nära i nästan två decennier och det finns ingen policy eller insats, i Malmö eller annorstädes, som med säkerhet kan lyftas fram som gott exempel.”

I september 2017 ordnade Malmö stad tillsammans med Kommunförbundet Skåne en utbildningsdag med rubriken ”Värdegrund och interkulturalitet i fokus”. I arrangörernas referat därifrån talas om ”hur vi normkritiskt kan granska våra verksamheter” och att deltagarna ”vässades i intersektionalitet och antidiskriminerande förhållningssätt”. En företrädare för det kommunala Centret för pedagogisk inspiration sammanfattar:

”Vi lyssnar in från olika platser. Sen kommer vi samman och för en dialog. Där upptäcker vi olika saker och möts i dessa.”

Samhällets ansträngningar att förbättra integrationen har inte sällan haft den sortens oprecisa utgångspunkt. Eftersom målet varit väldigt allmänt formulerat har utvärderingarna blivit därefter. I en av många rapporter om Storstadssatsningen 1999-2003, ”Socialbidrag och försörjning i Malmö”, blev slutsatsen: ”Att bryta den sociala och etniska segregationen var viktiga mål. Man kan konstatera att situationen inte blivit bättre i detta avseende efter Storstadssatsningen.”

I ansökan från ett av projekten definierades målet som att deltagarna efteråt skulle ”känna” att de stod närmare arbetsmarknaden.

”Jag har följt integrationspolitiken nära i nästan två decennier och det finns ingen policy eller insats, i Malmö eller annorstädes, som med säkerhet kan lyftas fram som gott exempel. Samtidigt vet vi inte hur situationen hade sett ut utan alla satsningar som gjorts”, säger nu migrationsforskaren Henrik Emilsson på Malmö universitet.

Ingen har heller lyckats räkna ut exakt hur mycket pengar som staten, kommunen och EU satsat på att förbättra integrationen i Malmö, men sedan 1990-talets mitt har miljardbelopp passerat genom Urban, Gefas, Blommanpengarna, Storstadssatsningen, Välfärd för alla, Malmökommissionen och mängder av lokala projekt. I början av sommaren utlovade regeringen ytterligare en miljard till Malmö, medel som ska slussas via den nya myndigheten Delmos, Delegationen mot segregation.

Den här projektindustrin har fått klä skott för mycket av kritiken mot uteblivna förbättringar. Samtidigt kan stora delar av den ordinarie kommunala verksamheten, liksom tillblivelsen av Malmö högskola/universitet, kopplas till stadens segregationsproblematik. Ett stort antal anställda ägnar sina arbetsliv åt att försöka hantera sprickorna och klyftorna.

Ett självförstärkande system

Malin McGlinn, doktor i urbana studier vid Malmö universitet, har synat åtta arbetsmarknadsprojekt som finansierats via Europeiska socialfonden och tycker sig se ett självförstärkande system som främst ger jobb åt projektledare, konsulter och utvärderare. I en intervju i Sydsvenskan (8/8 2018) beskriver hon detta som ”neoliberal välgörenhet” byggd på medlidande och individualisering av problemen. I ansökan från ett av projekten definierades målet som att deltagarna efteråt skulle ”känna” att de stod närmare arbetsmarknaden.

”Deltagarna blir som råvaror i projektekonomin”, säger McGlinn. ”Du måste ha trä om du ska bygga en stol. Du måste ha människor som du tycker synd om för att få pengar till ett EU-projekt.”

Här tycks ett orwellskt nyspråk ta över. Eftersom badet varje tisdag har separata tider för kvinnor har verksamheten i praktiken gjort en eftergift åt segregerande krafter.

Integration innebär rent tekniskt att flera enheter sammansmälter, men i praktiken utgår man från ett ojämlikt förhållande där en part måste få stöd för att bli del av något större. Det är också en av samhällets paradoxer att vi, även om vi vill att människor ska integreras, tvivlar på att vi har något att erbjuda som är värt att integreras i. Dessutom finns tecken på att alltfler människor och grupper inte vill integreras utan föredrar att leva med dem som liknar dem själva.

Ibland framstår integrationsprojekt som raka motsatsen. Den nya badanläggningen i Hyllie i Malmö, invigd 2015, beskrevs när den projekterades så här av stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson:

”Muslimska kvinnor har andra önskemål om hur och när man badar, och nu utgör de en så stor del av vår stad att de också måste kunna få den möjligheten. Det är jätteviktigt att även de får en möjlighet att integreras i staden.”

Här tycks ett orwellskt nyspråk ta över. Eftersom badet varje tisdag har separata tider för kvinnor har verksamheten i praktiken gjort en eftergift åt segregerande krafter.

Trots högkonjunkturen, det geografiska läget och tillväxten på Malmös framsida är arbetslösheten i staden dubbelt så hög som snittet i Sverige. Till de 22 000 arbetslösa ska läggas drygt 6 000 med olika former av subventionerade anställningar.

I korsningen Föreningsgatan-Amiralsgatan håller det gamla konserthuset just nu på att byggas om till arbetsförmedling. Kommer det att leda till fler jobb för de långtidsarbetslösa utan utbildning? Trots högkonjunkturen, det geografiska läget och tillväxten på Malmös framsida är arbetslösheten i staden dubbelt så hög som snittet i Sverige. Till de 22 000 arbetslösa ska läggas drygt 6 000 med olika former av subventionerade anställningar. Nya arbetstillfällen skapas åt personer med efterfrågade kunskaper samtidigt som den stora grupp som sannolikt aldrig kommer att bli självförsörjande har fått sin arbetslöshet permanentad.

”Inom forskningen anser vi det mycket svårt att bedöma om åtgärder är lyckade eller misslyckade”, säger Pieter Bevelander, migrationsprofessor vid Malmö universitet.

Som sammanfattning av integrationspolitiken är detta ganska anmärkningsvärt med tanke på de stora resurser, ekonomiska och personella, som under flera decennier lagts på just åtgärder, insatser och projekt för att minska arbetslösheten och förbättra integrationen.

Enklast att mäta är sysselsättningen, men även här blir jämförelser opålitliga genom glidningarna mellan arbete och sysselsättning och sammanblandningen av verkliga och subventionerade anställningar. Det man kan slå fast är att integrationen, hur den än är tänkt, inte fungerar särskilt väl. Vårt enda facit är det vi ser i skolan, sjukvården och bostadsområdet eller i form av tilltagande otrygghet och minskad samhällstillit; där finns resultaten som faktiskt går att utvärdera.

Noter

Stora integrationssatsningar i Malmö

Blommanpengarna 1995-1999: cirka 100 miljoner (staten och Malmö stad).
Urban 1995-1999: cirka 100 miljoner (EU och Malmö stad).
Generalplan för arbete och sysselsättning, Gefas 1997-2000, 560 miljoner (Malmö stad).
Storstadssatsningen 1999-2003: cirka 500 miljoner (staten och Malmö stad).
Välfärd för alla 2004-2008: 128 miljoner (Malmö stad).
Delmos, insatser mot segregation 2018-2027: cirka 1 000 miljoner (staten).
Bland de mindre projekten märks satsningarna mot våldsbejakande extremism. “Våra Liv”, som avbröts i april 2017, beviljades under tre år drygt 14,5 miljoner från Allmänna arvsfonden. Dessutom fick projektet stöd av MUCF och Malmö stad. Ersättningsprojektet “Safe Space Malmö” har för två års verksamhet beviljats nästan 8,4 miljoner av Arvsfonden.

Utanförskap

Arbetslösheten ligger på 14 procent, eller 22 000 individer. Därtill ytterligare 6 000 med subventionerade anställningar.
25 procent av eleverna i Malmös kommunala grundskolor som gick ut årskurs 9 i juni 2018 uppnådde inte grundläggande gymnasiebehörighet. På Bergaskolan i Limhamn var siffran 2,8 procent. På Värner Rydénskolan i Rosengård var den 59,6 procent.