Det är biologin, dumbom!

Artikeln handlade om en vetenskaplig undersökning i vilken det hade observerats att i samband med sin ägglossning verkade kvinnor (i snitt förstås) bli attraherade av mer ”manliga” män. De drogs till män med machoattribut, män som såg starka ut, hade muskler och gav sken av att uppföra sig mer dominant. Kvinnor är endast fertila ett par dagar varje månad, just runt ägglossning. Tydligen var det sådana män som kvinnorna siktade på när det var dags för reproduktion. Resten av den månatliga cykeln hade kvinnorna tendens att dras mer till husliga män som uppfattades som snälla och tillmötesgående.

Hålla koll på min cykel

Jag fann artikeln väldigt intressant, då tanken aldrig hade slagit mig att vår hormonella cykel kunde ha sådana konsekvenser. Ett antal år senare bestämde jag mig för att hålla koll på min cykel och studera och analysera mig själv. Stämde det jag hade läst på mig?

En sådan tydlig effekt när det gällde mäns utseende märkte jag inte. Däremot upptäckte jag att mitt beteende och känslor förändrades under cykelns gång. Runt ägglossning var jag mer social, utåtriktad, kontaktsökande och flirtig. Efter ägglossning infann sig en mer sakta lunk och det fanns mer kraft för jobb och annat än relationsskapande och sex.

Så här i efterhand ter sig detta kanske som en banal insikt, men så var det inte för mig.

Under min uppväxt och det efterföljande vuxenlivet var bilden jag fick förmedlad, både i skolan och genom min omgivning, att det inte är mycket som skiljer kvinnor från män. Det jag uppfattade var att kvinnor kan bli med barn, föda barn förstås och så kan de ha lite PMS i slutet av sin månatliga cykel. Men förutom det beror eventuella skillnader på olika uppfostran och påverkan från omgivningen. Detta är tesen som drivs av så kallade likhetsfeminister. Mina slutsatser av studierna av mig själv gav dock en annan bild. I själva verket upplevde jag det som att mina hormoner var kopplade till mina känslor, vad jag ville och mitt beteende vid olika tidpunkter, vilket i sin tur förstås var starkt kopplat till mitt personliga välmående.

Relationer, sex och lust

Som yngre läste jag en del om relationer, sex och lust. Sexuell lust var något som beskrevs som positivt och något som man ”ska” ha som kvinna. Man skulle förvisso inte göra saker man inte vill, men om man inte hade lust, särskilt när ens partner hade lust, så berodde det på att omständigheterna inte var de rätta. Man var för distraherad av andra tankar, hade inte fixat bra stämning, snygga underkläder och så vidare. Detta gäller än idag, att artiklar om sexuell lust saknar perspektiv om kvinnors hormonella variationer.¹

Om jag inte har känt för sex, så har jag sett det som att det är något fel på mig eller på relationen.

Det här har genererat en hel del oro och vånda hos mig. Om jag inte har känt för sex, så har jag sett det som att det är något fel på mig eller på relationen. Tycker jag inte om honom tillräckligt mycket? Är han inte tillräckligt attraktiv enligt mig? Funderingarna har inte bara varit destruktiva för just min lust, men även för mitt liv i stort.

Med mina nyvunna insikter om hormoner, beteende och känslor började jag förstå att det kanske helt enkelt var så att jag inte har lust för sex ibland, för att jag är en biologisk varelse som påverkas av mina hormoner. Jag vet att hormonerna inte styr hela mig och allt jag gör och tycker, men de lägger grunden för hur jag kommer att uppfatta det som jag är med om och de val jag gör. Visst kan jag känna för sex även när jag inte har ägglossning, men om jag inte gör det, så betyder det inte att det är fel på mig.

Olika ”takt” i lust och känslor

Män har en annan hormonell situation. De är fertila hela tiden och har också en större lust för sex oftare.² En högst relevant fråga är därmed hur både män och kvinnor kan må bra i en relation, trots att de har olika ”takt” i lust och känslor. Rimligen borde det krävas en hel del jämkning för att en kvinna och en man i en relation ska gå i sexuell takt. Om kvinnor tror att de är som män när de går in i en relation, så försvinner alltså en viktig aspekt som påverkar relationen. Hur ska mannen kunna förstå och respektera något som kvinnorna själva inte ens förstår eller kan förklara?

Denna kunskap, denna förståelse av mig själv som biologisk varelse, känner jag att jag har berövats under alldeles för lång tid. Det innebär en sorts sorg att jag helt på egen hand skulle behöva upptäcka grundläggande funktionssätt hos min kropp, trots att det finns gott om kunskap att ta del av.

Kanske har jag till och med gjort fel livsval på grund av att jag feltolkat mig själv och olika situationer?

Jag har mått dåligt över att sakna kontroll och ha känt saker som jag inte kan rationalisera då jag utgått från de premisser och synsätt som omgivningen format mig med. Kanske har jag till och med gjort fel livsval på grund av att jag feltolkat mig själv och olika situationer? Tanken svindlar.

Starka självständiga kvinnor?

Om det var starka självständiga kvinnor som likhetsfeministerna har haft som mål att skapa genom att gömma undan den här kunskapen, så har de inte lyckats.

Bilden av att kvinnor är som män förstärks av samhällsdebatten, där likhetsfeministerna har lyckats väl med att implementera sina åsikter. Ståndpunkterna i politiska frågor som berör kvinnor och män bygger numera på premissen att alla människor går att påverka och kan formas till det ideologiskt önskvärda. Att människor inte beter sig på ett visst sätt eller gör ett visst val, beror bara på att dessa inte påverkats på rätt sätt och tillräckligt mycket.

Det är lätt att förstå den bakomliggande tanken. Om det skulle vara så att kvinnor och män som grupper skiljer sig åt genetiskt, så skulle det kunna användas som argument för att kvinnor respektive män inte kan anses kapabla att göra vissa saker eller arbeta med vissa saker. Det är förstås inte önskvärt. Motsatsen, att kvinnor och män anses vara helt lika och trycks in i samma fack, är dock inte heller bra.

Långt borta från människans natur

Med tanke på hur frånvarande det biologiska/genetiska perspektivet har varit i min syn på mig själv, så inställer sig frågan i hur många andra situationer där kvinnor, män, eller barn, kanske lider av liknande brist. Det vill säga där deras grundläggande behov eller karaktäristika ignoreras eller kanske till och med bekämpas till förmån för ett ideologiskt ”rätt” sätt att se det på.

Det är den lilla människan som drabbas i ett samhälle där vi etablerar normer och levnadssätt som kommer alltför långt bort från människans natur.

Det är den lilla människan som drabbas i ett samhälle där vi etablerar normer och levnadssätt som kommer alltför långt bort från människans natur, vad den nu är, ett samhälle där kunskap och fakta förnekas eller göms undan för att de är för farliga.

Vi behöver hitta en balans i att utmana gamla destruktiva normer och att påtvinga människor roller som de inte klarar att fylla utan att känna att de gör våld på sig själva. När det gäller kön måste genusvetenskapen kompletteras med en gedigen biologisk och fysiologisk grund. Annars drar vi undan mattan för det goda livet.