Lär av Singapore och Manhattan

Singapore fick sin självständighet 1965. Landet rankas i topp i allehanda internationella index (se bl.a Global Competitiveness Report/World Economic Forum) och gick på en generation från utvecklingsland till en välmående stat under Lee Kuan Yew, ikonisk premiärminister 1965-1990. Hans son är sedan 2004 landets tredje premiärminister. Den reella verkställande makten ligger hos premiärministern snarare än presidenten. Sedan 2017 har landet en kvinnlig president. 

Singapore kallas ibland Asiens Schweiz men har påtagliga auktoritära drag. Freedom House rankar landet som delvis fritt. Landet är dock tryggt, säkert och förefaller ha kommit tillrätta med all allvarlig brottslighet, vilket avspeglas i att landet har en framskjuten plats på världsrankingen över säkra länder.

Dödsstraff, verkställt genom the long drop – det vill säga hängning, alltid i gryningen en fredag i fängelset – är föreskrivet för de grövsta brotten. Bland dessa finns förstås mord, men också narkotikabrott, våld mot tjänsteman och användning av skjutvapen vid brott.

Som turist känner man sig trygg överallt i den rena och snygga stadsstaten. Det finns igen slum och definitivt inga no go-zoner. Det är förbjudet att spotta, skräpa ner och till och med sälja tuggummi på allmän plats. Straffet för dessa brott, liksom att gå mot rött ljus, är böter på upp till 1 000 USD. Singapore har sammanlagt ca 40 000 poliser, varav knappt 10 000 är reguljär polis, ca 27 000 värnpliktiga poliser och en hjälppoliskår på 1 000. För de tre kategorierna gäller en gemensam befälsstruktur, uniformering och utrustning. 

Användning av övervakningskameror på allmän plats är utbredd. Straffrätt och straffprocess är grundad i common law genom det brittiska koloniala arvet.

Spöstraff och dödsstraff tillämpas i Singapore. Det förra kan dömas ut för en rad brott, bland annat rån, narkotikabrott, upplopp och sexuella trakasserier. Årligen döms det ut ungefär 1 500 domar på spöstraff som tillägg till fängelse, varav 80 procent verkställs. Det normala antalet slag är tre eller sex, med 24 som max. Det verkställs av tjänstemän med särskild utbildning och ett föreskrivet spö – cirka 1,2 m i längd och 1,2 cm i tjocklek – men sker inte offentligt.

Medelåldern i Singapore är relativt hög, över 40 år, medan arbetslösheten är låg, omkring 2 procent. Medelålders medborgare med egen försörjning och inga urbana problemområden är goda förutsättningar för låg brottslighet. 

Dödsstraff, verkställt genom the long drop – det vill säga hängning, alltid i gryningen en fredag i fängelset – är föreskrivet för de grövsta brotten. Bland dessa finns förstås mord, men också narkotikabrott, våld mot tjänsteman och användning av skjutvapen vid brott. Årligen verkställs numera mellan två och åtta fall, en markant nedgång sedan 90-talet, då mellan 50 och 70 fall förekom per år. Dödsstraffet är inte ifrågasatt i landet och därför inte föremål för någon mer allmän debatt, även om det kritiseras internationellt.

Som förklaringar till den låga brottsligheten förs inte sällan fram, förutom effektiv lagföring och drakoniska straff, kulturella och demografiska aspekter. Singapore består till ca 75 procent av kineser med konfuciansk kultur och tradition, vari ingår uttalad respekt för äldre. I Asien är våldsbrott överlag inte så utbredda som i andra delar av världen. Medelåldern i Singapore är relativt hög, över 40 år, medan arbetslösheten är låg, omkring 2 procent. Medelålders medborgare med egen försörjning och inga urbana problemområden är goda förutsättningar för låg brottslighet. 

Från Singapore till Manhattan

Singapore i dag är så långt man kan komma från New York City i mitten av 70-talet. Det krävdes viss försiktighet att som turist då röra sig i kvarteren runt Times Square, där porrbutiker, prostituerade och allehanda missbrukare och ljusskygga individer var ymnigt förekommande; väg fick väljas med noggrannhet. Historier om rån och misshandel var legio, och den kloke valde trottoar och korsade gatan om det såg ut att bli ett möte med hotfulla individer. På Manhattan var taxi säkrast. 

Så såg det ut till en början på 90-talet då dåvarande borgmästaren Rudy Giuliani med sin polismästare för New York Police Departement (NYPD), William J Bratton, satte i gång ett omfattande reformarbete. 

Huvudpunkterna i vad som kom att betecknas som den internationellt uppmärksammade ”New York-modellen” (se bl.a Olle Wästberg i denna tidskrift) var följande:

• Nolltolerans mot all brottslighet, inklusive bagatellartad sådan
• Sektorsindelning av staden med tydligt lokalt polisansvar för varje sektor
• Daglig uppföljning av brottsligheten inom varje ansvarsområde
• Daglig redovisning av resultatet inom sektorn
• Omflyttning av lokala chefer som inte klarar sitt ansvarsområde
• Nära samverkan med andra av stadens institutioner och det lokala näringslivet.

Utgångspunkten för förändringen var ett attitydskifte. Först och främst slutade New York-polisen att bortförklara den höga kriminaliteten genom att skylla på etniska slitningar och sociala problem. I stället erkände man att bristen låg i polisens oförmåga att upprätthålla lag och ordning på det sätt som medborgarna var berättigade till. Genom att på så vis ta på sig en del av skulden för kriminaliteten fick polisen också medborgarnas respekt, och de gav polisen sitt stöd för de nya metoder som skulle förändra New York. Man sjösatte flera program och handlingsplaner som riktade in sig på att minska brottsligheten. Flera av dessa slog mycket väl ut, och är i dag standard för hela New York-polisen och även andra städer i USA. Ett av dessa program är användningen av ”Compstat”, en datoriserad metod för att kartlägga brott och fånga upp brottstrender på ett tidigt stadium. Varje vecka samlas samtliga polischefer och går igenom dagsaktuell kriminalstatistik genom ett datoriserat visningsprogram. Varje brott presenteras på en karta genom en färgprick, varje brott med en egen färg. På så sätt kan man snabbt se vilka områden som för närvarande är hårt drabbat av en viss brottstyp. Den ansvariga polischefen får sedan förklara sin syn på saken, och därefter diskuteras frågan och lämplig åtgärd beslutas, ofta genom omfördelning av resurser. Om en polischef upprepade gånger misslyckas med att få ner brottsligheten byts han ut. Kontinuerlig chefsprövning genomsyrar verksamheten.

För den som besökte Times Square på Manhattan 1975 respektive 1995 var förbättringen uppenbar och påtaglig; ett nedgånget tillhåll för missbrukare, rånare, ficktjuvar och porrbutiker hade blivit ett mönsterområde för turister och barnfamiljer – och är så alltjämt.

När satsningen sjösattes av Giuliani och Bratton innebar det också ett initialt tillskott av nya poliser – sammanlagt uppgår NYPD till cirka 35 000 poliser – vilket kan jämföras med Sveriges cirka 20 000 på lika många invånare. Men forskning visar att det primärt var arbetsmetoden och inte det ökade antalet poliser som gav det goda resultatet. 

New York City med sina fem stadsdelar har cirka 10 miljoner invånare – lika många som Sverige. Ytan är cirka 780 kvadratkilometer, det vill säga motsvarande Singapores.

För den som besökte Times Square på Manhattan 1975 respektive 1995 var förbättringen uppenbar och påtaglig; ett nedgånget tillhåll för missbrukare, rånare, ficktjuvar och porrbutiker hade blivit ett mönsterområde för turister och barnfamiljer – och är så alltjämt.

Vad som grundlade framgången var inte bara det metodiska och uthålliga arbetssättet, utan framför allt att det var borgmästare Giuliani som stod som politisk garant för förändringen gentemot medborgarna i staden. Och det var till honom polischefen Bratton rapporterade. Den politiska viljan var manifesterad och ordervägarna och ansvarskedjan korta och tydliga.

Den svenska synen på brott och straff

Förhållanden i Sverige får anses väl kända. Sedan 1 januari 2015 finns en enda nationell polismyndighet med sammanlagt alltså drygt 20 000 poliser. Den för en till synes ojämn kamp mot brottsligheten. Kurvorna pekar åt fel håll och larmrapporterna duggar tätt. Senast i form av en rapport från Institutet för Framtidsstudier, där 15 000 brottsaktiva individer (till 90 procent unga män) djupstuderats. En slutsats är att 18-21 år är den vanligaste åldern för gärningsmän inom organiserad brottslighet, det vill säga just det åldersspann där svensk rätt ger särskild ”ungdomsrabatt” (se en pågående utredning om detta.)

Partierna närmast tävlar i att bjuda över varandra antalsmässigt. Krav på ’skärpta straff’ reses också allt oftare. Men medan ändringar i strafflag är relativt lätt att åstadkomma, är det svårare att kommendera fram fler poliser.

Våra förortsområden har sedan länge fått beteckningen ”utsatta” och polisens återkommande rapporter vittnar om ett dystert läge. Antalet områden (vilka ibland kallas ”no-go zoner, en beteckning polisen ogillar) växer och är nu uppe i 61 enligt den senaste rapporten, vari denna dystra prognos lämnas: ”Det är ännu för tidigt att säga vad polisens satsning mot utsatta områden resulterat i. Polismyndighetens satsning är tämligen ny och utvecklingen i områdena har pågått i flera decennier och kommer ta lång tid att förändra. Man kan därför inte förvänta sig snabba och tydliga effekter på kort sikt…”

En bred politisk enighet föreligger om att allmänt stärka polisen. Partierna närmast tävlar i att bjuda över varandra antalsmässigt. Krav på ”skärpta straff” reses också allt oftare. Men medan ändringar i strafflag är relativt lätt att åstadkomma, är det svårare att kommendera fram fler poliser. Ledtiderna är långa, utbildningsplatser fylls inte alltid och avgångar sker i inte ringa omfattning.

Vi har en humanitärt inriktad syn på straff. Föreställningen att brottslingar i första hand är i behov av omsorg kommer till tydligast utryck i begreppet ”kriminalvården”, beteckningen på den myndighet som svarar för verkställighet av fängelsestraff och frivård. Rötterna till denna syn går tillbaka så långt som till 30-talet, genom bland annat dåvarande justitieministern Karl Schlyter, men kom att förstärkas i kölvattnet av 1968-rörelsen och bland annat 1974 års kriminalvårdslag ( 2011 ersatt av fängelselagen). Lennart Geijer, S-justitieminister 1969-1976, personifierade denna hållning. ”Krummare”, det vill säga de många radikaler som var organiserade i KRUM, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, drev på utvecklingen med stöd av rättsdogmatiska nyckelpersoner med bakgrund i akademien, regeringskansliet och sedermera i högsta domstolen. Borgerliga regeringar har inte förmått eller önskat att bryta denna utveckling. Professorn Bo Wennström, Uppsala, har gjort en välbehövlig genomgång av denna utveckling. 

Sverige har i snitt 4 000–5 000 fångar, alltså högst 50 per 100 000 invånare. Det kan jämföras med 500 per 100 000 i USA.*

Vad gäller påföljder finns ett antal olika konkurrerande teorier och synsätt. Det finns allmän- och individualpreventiva föreställningar, som utgår från påföljder som ett verktyg för att förebygga brott. Denna syn har i Sverige sedan ett antal decennier fått vika för en ”nyklassisk” inställning, som i stället placerar proportionalitet mellan gärning och straff i förgrunden. Påföljden är inte i första hand ett praktiskt sätt att skydda samhället från risken att den dömde återfaller i brott, utan markerar snarare det begångna brottets allvar. 

Samtidigt genomsyras vår kriminalpolitik av principen att fängelse bör undvikas till förmån för andra påföljder, exempelvis skyddstillsyn. I brottsbalken finns uttryckligen angivet: ”Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse” (30 4 §). 

Den svenska kriminologiska forskningen brukar framhålla den begränsade marginalnyttan med längre fängelsestraff. Det innebär att man hävdar att fängelsestraff inte är mer effektiva för att man förlänger dem; det finns ingen nytta i att döma ut decennielånga straff för exempelvis sexualbrott – efter amerikansk modell – jämfört med det par år som gäller i Sverige. Så påstås det även vara med beaktande av den s k inkapaciteringseffekten, det vill säga att den som sitter i fängelse inte kan begå nya brott. 

Men denna kriminologiska forskning har som regel en gärningsmannaorienterad utgångspunkt. Socioekonomiska förklaringsmodeller dominerar i fråga om brottslighetens orsaker, vilket leder till att straffets betydelse hamnar i bakgrunden. Politikers och allmänhetens krav på ”hårdare tag” i form av fler och längre fängelsestraff för att minska brottsligheten vinner alltså inte stöd i svensk forskning. Sverige har i snitt 4 000–5 000 fångar, alltså högst 50 per 100 000 invånare.*Det kan jämföras med 500 per 100 000 i USA.

De politiska övervägandena kan dock inte bortse från finansministerns intresse av att undvika långa fängelsestraff: Fångdygn är dyra, cirka 3 000-5 000 kronor.

Att den dömde hålls inlåst och därför inte kan begå nya brott, erkänns motvilligt ha en positiv effekt med en generell återfallsprocent på 65 – men den effekten anses vara oproportionerligt dyr då en relativt liten del av återfallsbrottslingarna står för en stor del av brottsligheten. Kunde dessa individer ringas in och hållas inlåsta skulle det alltså ha en gynnsam verkan. Men straff ska avse begången och inte befarad gärning. Fram till 1981 hade vi ett särskilt straff avsett för just återkommande återfallsförbrytare, internering. Det var ett tidsobestämt straff med en särskild nämnd som prövade frågan om frigivning mot bakgrund av en riskbedömning. Internering utmönstrades med hänvisning till rättssäkerhetsskäl. Det står naturligtvis riksdagen fritt att återinföra internering med hänvisning till att den dömdes intresse får vika för intresset av samhällsskydd. Allmänhetens intresse av att fredas mot brott får då gå före fångens intresse av att friges. 

De politiska övervägandena kan dock inte bortse från finansministerns intresse av att undvika långa fängelsestraff: Fångdygn är dyra, cirka 3 000-5 000 kronor. I budgetprocessen finns ingen budgetpost för att väga upp ökade utgifter för justitiedepartementet. Färre brott och uteblivet lidande för brottsoffer har inga budgetuttryck. Under åren 1991-1994 försökte Justitiedepartement hitta en rättsekonomisk formel som skulle övertyga Finansdepartementet om de samhällsekonomiska vinsterna med färre brott, men det försöket misslyckades.

Metoderna som fungerar

I USA, ligger straffen, som bekant, på helt andra nivåer. I USA är antalet dömda fångar per capita alltså 25 gånger fler än i Sverige. Domstolarna dömer ut långa fängelsetraff, ibland på hundratals år (vilket förstås påverkar möjligheten till villkorlig frigivning). Regler införda under demokraten Bill Clintons första presidentperiod (1992-1996) medförde en drakonisk höjning av straffet vid tredje återfallet, även för relativt bagatellartad brottslighet: three strikes and you are out. Många sitter i dag inlåsta på grund av denna regel. Brottsligheten är överlag vikande samtidigt som antalet fängelsedömda är stigande. Till detta kommer USA:s användande av dödsstraff, något som är förbjudet i EU.

Brottsligheten i USA har de senaste två decennierna kraftig minskat och är nu hälften mot toppåret 1991; våldsbrottsligheten har fallit med 51 och egendomsbrotten med 43 procent. I en rapport från Brennan Center for Justice ( What caused the crime decline) har forskare försökt finna orsaker till nedgången genom att analysera tretton vanliga förklaringsmodeller till den minskade brottsligheten – såsom ökad inlåsning, fler poliser, dödsstraff, vapenlagar och minskad droganvändning, och klara ut vilken inverkan fängelsestraff och polisarbete haft. Slutsatsen är att:

• En ökad inlåsning på dagens nivå har en försumbar inverkan på brottsligheten.
• Den polismetod som utgår från Compstat (dvs som bygger på statistik för att urskilja brottsmönster och prioritera polisarbetet) har effekt; brottsligheten sjönk med mellan 5 och 15 procent i de städer som använt den.
• Vissa sociala, ekonomiska och miljöfaktorer spelar roll för minskad brottslighet. Främst handlar det om en åldrande befolkning, inkomstförändringar och minskad alkoholkonsumtion. 

Rapporten är alltså ingen uppmuntrande läsning för dem som förespråkar längre fängelsestraff, men väl för dem som understryker behovet av ett metodiskt polisarbete efter bland annat mönster från NYPD, vilken, som nämnts,var först med att införa “Compstat”.

USA får också regelmässigt kritik för att det går att döma unga brottslingar till livstidsstraff utan möjlighet till benådning.

Samtidigt kan en förändring mot fler utdömda fängelsestraff skönjas i Sverige. Med hänvisning till de straffskärpningar som trots allt skett de senaste åren konstaterade nyligen Kriminalvårdens generaldirektör att fängelser börjar bli fulla och att användningen av alternativa påföljder bör premieras.

Ungdomsbrottsligheten erbjuder särskilda problem. Straffmyndighetsåldern på 15 år begränsar kriminalpolitikens räckvidd till förmån för sociala insatser. Straffmyndighetsålder varierar mycket i olika länder, också inom EU. I delar av Storbritannien (England, Nordirland och Wales) är den 10 år, medan den i Belgien är 17 år, Grekland bara 13 år och Malta så låg som nio år. I Singapore är den sju år. USA, som tillsammans med Somalia är ensamt om att inte ha ratificerat FN:s barnkonvention, vari barn definieras som alla under 18 år, har en mycket låg straffbarhetsålder jämfört med de europeiska länderna. Sju år i flera stater, sex i North Carolina. (USA får också regelmässigt kritik för att det går att döma unga brottslingar till livstidsstraff utan möjlighet till benådning. Dödsstraff för underåriga var möjligt fram till 1 mars 2005, då USA:s Högsta Domstol i Roper vs Simmons förklarade detta oförenligt med konstitutionen.)

En följetong i straffprocessen är hur mål med ungdomar ska handläggas på bästa sätt. På det politiska slagordsplanet är saken enkel: ”snabbt och effektivt” är receptet. Och det är också utgångspunkten i LUL – lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare – vari vissa frister och andra villkor finns angivna. Som ung anses i detta sammanhang den som är under 21 år. Liksom i brottsbalken omfattas alltså den som inte är barn i barnkonventionens mening, dvs över 18 år, likväl av särskilda förmildrande bestämmelser.

Skälet till detta är att vid de sänkningar som gjordes av myndighetsåldern i Sverige från 21 år via 20 år till nuvarande 18 år (bland annat i syfte att utvidga rösträtten) skyggade lagstiftaren för fullt genomslag — med fortsatta restriktioner för inköp av alkohol och ”barnrabatt” vid påföljdsbestämning för den som är myndig. Det skulle kunna hävdas att tiden nu är mogen att ta bort denna ologiska eftersläpning och låta myndighetsåldern på 18 år fullt styra vem som är barn och inte. Som nämnts initierades en utredning om detta, vars betänkande  (Slopad straffrabatt för unga myndiga, SOU 2018:85) nyligen har överlämnats till regeringen. 

Nuvarande straffmyndighetsålder på 15 år är också av och till ifrågasatt. Motioner förekommer med krav på sänkning till exempelvis tolv år (vilket motsvarar den gräns då sakerförklaring/bevistalan normalt kan ske enligt LUL). De lagstadgade fristerna i LUL efterlevs sällan.

Socialtjänstens uppgifter är emellertid primärt inte straffrättsligt inriktade utan enbart ’vårdgivande’. Samtidigt är effektiviteten av socialtjänstens insatser dåligt utredd.

Medan ungdomsbrottmål på talan av åklagare avgörs av allmän domstol finns i förvaltningsdomstol en måltyp som har anknytning till dessa, nämligen administrativa frihetsberövanden enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Efter ansökan av socialnämnd kan förvaltningsrätt besluta om tvångsvård av den som är under 18 (i vissa fall 20), om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 §). Sådant beslut kan också fattas avseende den som dömts till sluten ungdomsvård vid verkställighetens slut, om denne bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan angiven risk. Vården innefattar placering i hem (undantagsvis i den unges eget hem), inklusive ”särskilda ungdomshem” under Statens institutionsstyrelse, om den unge behöver stå under ”särskilt noggrann tillsyn” (12 §).

Påföljd för ungdomsbrottslingar enligt brottsbalken och vård enligt LVU sammanfaller alltså i flera fall. Överlämnande till ungdomsvård, sluten ungdomsvård och ungdomstjänst har dock olika utgångspunkter också i påföljdshänseende, vilket framgår av hur reformerna utvecklats under senare år. Socialtjänstens roll är likaså gemensam. Polis och åklagare förutsätts arbeta i samverkan med socialen vid handläggning av ungdomsmål, medan dess roll är avgörande vid ansökan om tvångsvård enligt LVU. Socialtjänstens uppgifter är emellertid primärt inte straffrättsligt inriktade utan enbart ”vårdgivande”. 

Samtidigt är effektiviteten av socialtjänstens insatser dåligt utredd. Skilda kommuner har olika utgångspunkter. Oklart är också vilken inverkan hänsyn till den kommunala budgeten tillåts ha vid val av behandlingsform. Institutionsplacering är dyr för kommunen. En kartläggning och analys i detta hänseende vore välkommen. Ett exempel från Malmö, där socialtjänsten placerat unga kriminella i vad som närmast kan betecknas som lyxboende, gör saken angelägen. De privata företag som tillhandahåller behandlingshem och annat för socialtjänstens behov av insatser klagar dock inte.

Detta bör göras

De två nuvarande parallella processerna bör sammanföras. Allmän domstol och åklagare bör ges behörighet att väcka talan i allmän domstol också om en åtgärd enligt LVU. Tingsrätten får på så vis samma domsrätt i de fallen som förvaltningsrätt nu har enligt LVU. Av särskild betydelse bör detta vara om lagföring avser en grupp ungdomar där vissa är över och andra under 15 år, men de brott de begått har skett gemensamt och i samråd, exempelvis våldsamt upplopp, våld eller hot mot tjänsteman eller skadegörelse. Alla medgärningsmän kommer att likformigt behandlas av åklagare och allmän domstol och i huvudsaklig omfattning omfattas av samma reaktioner; bötesstraff liksom den lindrigare ungdomspåföljden ungdomstjänst kommer dock alltjämt enbart att avse dem som fyllt 15 år (liksom undantagsvis fängelsestraff eller skyddstillsyn med eller utan fängelse). Men såväl 14-åringen som 16-åringen kan för samma slag av brott av visst allvarligt slag ges exempelvis sluten ungdomsvård, vilket således motsvarar fängelsestraff för vuxna. 

Singapores framgång beror naturligtvis på en viktig komponent: hög polistäthet på en relativt liten yta.

Har Singapore och NYC något att lära Sverige vad det gäller brottsbekämpning? Enighet föreligger om att brottsprevention är mer effektiv än reaktion, det vill säga ingripande sedan brott väl begåtts. Preventionen är, inte minst när det gäller ungdomar, ett samspel mellan olika delar av samhället, allt från familjeuppfostran och föräldraansvar till skola, socialtjänst och polisiära insatser. De polisiära insatserna, å sin sida, måste vara resursstarka, uthålliga och lokalt förankrade. Men måste också kopplas till en straffrätt som uppfattas som tillräckligt allvarlig för att avhålla från brott. En hög upptäcktsrisk och lagföring är meningslös, om straffet inte uppfattas som kännbart. Å andra sidan är kännbara straff inte brottsavhållande, om upptäcktsrisk är låg eller obefintlig. Där ingen polis finns, finns ingen straffrätt – hur stränga straff man än listar i lagboken. Utan ett inledande polisingripande blir det inget åtal, utan åtal ingen möjlighet till fällande dom och utan fällande dom, ingen straffverkställighet. 

Singapores framgång beror naturligtvis på en viktig komponent: hög polistäthet på en relativt liten yta. 40 000 poliser på fem miljoner invånare ger 800 poliser på 100 000 . Det skall jämföras med New York Citys 350 poliser och 200 i Sverige.* Tas hänsyn till geografin finns i Singapore 57 poliser per kvadratkilometer, i NYC 45 och i Sverige bara 0,04 (vilket till viss del följer av att vi lever i ett avlångt och glesbefolkat land.) 

För att komma i närheten av samma polistäthet som i Singapore eller NYC skulle Sverige alltså behöva ytterligare närmare 20 000 poliser, det vill säga en fördubbling. ( EU-snittet är knappt som i NYC, ca 300 per 100 000 invånare). Det är förstås, även i ett medellångt perspektiv, en omöjlighet. Den nuvarande polisbristen leder dock till att kommuner i allt högre utsträckning köper ordningsvaktstjänster. Säkerhetsbranschen tillhandahåller för närvarande sammanlagt cirka 30 000 sådana tjänster. Ordningsvakter är sämre utbildade och saknar polisiära befogenheter, men det hindrar inte att vi nu ser fröet till kommunala kvasipoliskårer.

Gemensamt för polisens agerande i såväl Singapore som NYC är en bestämd attityd och resolut ingripande också mot bagatellbrottslighet. 

Nästa steg för att fylla det vakuum som uppstår i ett samhälle utan en fungerande ordningsmakt eller privat säkerhet av typen gated communities kan mycket väl bli medborgargarden. Sådana är i sig inte olagliga. Envar har rätt att – också tillsammans med andra – freda sig och sin egendom, så länge det inte övergår i olovlig kårverksamhet ( 18 kap 4 § brottsbalken). Utbyggnaden av svensk polis måste alltså åtminstone ligga steget före vad frustrerade medborgare annars känner sig tvingade att göra. Här finns också en grundläggande jämlikhetsfråga. De som främst drabbas av en dysfunktionell polis är de resurssvaga. De rika kan flytta till tryggare områden eller köpa säkerhetstjänster. 

Gemensamt för polisens agerande i såväl Singapore som NYC är en bestämd attityd och resolut ingripande också mot bagatellbrottslighet. 

Kriminologisk forskning betonar betydelsen av omedelbara reaktioner mot vad som kommit att kallas the broken window syndrome, det vill säga att förhindra att bostadskvarter förslummas och blir tillhåll för kriminella, inte minst genom gängbildning och ungdomsbrottslighet. Tidiga tecken på förfall, som krossade rutor, graffiti och annan skadegörelse, ska omgående åtgärdas. Det är detta som brukar sammanfattas som”nolltolerans”. Det gäller också gentemot smärre överträdelser, som plankning på tunnelbanan, nedskräpning och andra tecken på ordningsstörning enligt teorin att ur bagatellbrottslighet föds allvarligare brottslighet. Begreppet ”nolltolerans”, som myntades i England, kom senare att exporteras till USA där den ingick som en bärande idé i just New York-modellen, för att sedan återexporteras till Kontinentaleuropa. 

Upprätthållande av grundläggande och fasta normer för samhällsumgänge är särskilt viktigt för att förhindra utveckligen av parallella strukturer där egen kultur och egna lagar tar över. Det är uppenbart att Sveriges sextiotal så kallade ”utsatta” områden redan kommit en bra bit på en sådan oönskad väg. 

För att säkra lokalt genomslag borde polisen, liksom i NYC och i praktiken stadsstaten Singapore, också vara lokalpolitiskt styrd. Vi ska inte återgå till en kommunaliserad svensk polis, det vill säga tiden före 1965, men för de kommuner som vill bör det kunna vara möjligt att inrätta en egen poliskår. Det är överlägset de improviserade lösningar med privata och underutbildade väktare vi nu ser växa fram i många kommuner.

Vår nationella polis kan liknas vid ett tefat som svävar högt ovan jorden och då och då sänder ner aktivitetsstrålar till marken. Det finns för få soldater ute på fältet och för många befäl inne i de stora polishusen. Karriärincitamenten premierar flykt till inre tjänst och från småstad till storstad. Ambitionerna inför den stora polisreformen var goda, bland annat med avseende på så kallade ”medborgarlöften”. Om dessa medborgarlöften talas det dock numera inte så mycket. På många håll inskränker sig den lokala polisnärvaron till en enda kommunpolis, dvs en sambandstjänst mellan den statliga polisen och kommunala funktioner som skola och socialtjänst. ”Ingripandepolis”, dvs polispatruller och piketpolis, måste tillkallas från annan ort och har allt större ytor att täcka. Många är de medborgare som blivit hängande i polisväxlar utan ett ens få svar. De anekdotiska vittnesbörden är legio. Förtroendet för polisen kan endast upprätthållas genom det oerhörda slit som de alltför få poliserna i yttre tjänst många gånger uppvisar.

Polisledningen i vår nuvarande struktur behöver också förändras, för att möjliggöra ansvarsutkrävande och omplacering av polischefer vid bristande måluppfyllelse, något som är en viktig komponent i New Yorkmodellen.

En utvärdering av omorganisationen av polisen som Statskontoret nyligen utfört på regeringens uppdrag visar att de uppsatta målen inte uppnåtts och att polisens tillgänglighet och kontakterna med medborgarna inte har förbättrats på något entydigt sätt, samtidigt som utredningsverksamhetens fortsatt har försämras. Av de 20 000 poliserna är det enbart knappt 7 000 som arbetar med brottsförebyggande eller ingripandeverksamhet, det vill säga det som traditionellt kallas för utryckningstjänst eller yttre tjänst. 

För att nå en tillräckligt uthållig lokal närvaro, även efter resurstillskott, skulle det inom ramen för den nationella polisen behövas kommenderingstider på tio år för att bygga upp den polisiära kunskap och erfarenhet av förhållandena, inklusive samverkan med kommunala myndigheter, som krävs för ett effektivt brottspreventiv arbete. Det skulle i sin tur förutsätta en radikal förbättring av löne- och karriärincitament. Fältarbete bör premieras framför skrivbordstjänst. Polisledningen i vår nuvarande struktur behöver också förändras, för att möjliggöra ansvarsutkrävande och omplacering av polischefer vid bristande måluppfyllelse, något som är en viktig komponent i New Yorkmodellen (se Compstat ovan).

En överföring av polismetoder från Singapore och NYC till oss skulle kräva en mindre kulturrevolution. Koncentrerade insatser med nolltolerans som ledstjärna förutsätter också en attitydförändring i samhället i stort, inte minst inom skolans och socialtjänstens värld. Den eftergivna handfallenhet som i stor utsträckning förefaller prägla verksamheten där måste ersättas av disciplin, krav och ansvarsutkrävande. Vi kan inte bli konfucianer men vi kan sluta acceptera ordningsstörning som norm. Ett samhälle där vårdpersonal behöver gå kurser i självförsvar för att freda sig mot patienter och deras anhöriga är i stort behov av en genomgripande attitydförändring. 

Intensivövervakning liksom utegångsförbud bör införas, där inte institutionsplacering är en lämpligare åtgärd. En brottsutveckling bryts inte sällan bäst genom miljöombyte, bort från gänget i ’orten’ till stärkande arbete och utbildning i en annan omgivning.

När det gäller påföljder, å andra sidan, har Singapore och NYC mindre att lära oss. Vår straffrätt räcker långt. Dödsstraff, multipla livstidsdomar och spöstraff klarar vi oss utan. (Spöstraffet avskaffade vi redan 1855 och den sista dödsstraffsdomen verkställdes 1910; dödsstraffet i fred avskaffades 1921 och krig 1973.) Dock behövs omedelbara reformer i form av avskaffad ungdomsrabatt och en möjlighet för domstolarna till större frihet i påföljdsval. Den nuvarande presumtionen mot fängelse i brottsbalken tjänar inget syfte. När det gäller reaktioner mot ungdomsbrott behövs fler inslag av kriminalpolitik och mindre av socialvårdande insatser, särskilt de former vars effektivitet starkt kan sättas i fråga – som så kallat ”överlämnande till vård” i det egna hemmet. Det viktiga är att reaktioner mot unga brottslingar kommer tidigt och omgående. Intensivövervakning liksom utegångsförbud bör införas, där inte institutionsplacering är en lämpligare åtgärd. En brottsutveckling bryts inte sällan bäst genom miljöombyte, bort från gänget i ”orten” till stärkande arbete och utbildning i en annan omgivning.

Slusatsen är alltså att vi har en hel del att lära av Singapore och NYC, som onekligen har fått bukt med brottsligheten. Lärdomarna ligger alla inom hur polisen arbetar, ett område som är mödosamt att förändra och som inte lämpar sig för enkla lösningar eller politiska slagord om ”hårdare tag” eller bara ”fler poliser”. Men det brådskar. Utvecklingen ser inte ljus ut och vi har många förlorade år att ta igen. 

* I en tidigare version av texten var siffrorna över polistäthet felaktiga.