Kunskaps­ekonomin är en dum idé

Akademisk diagnos på västvärlden

I den nya boken fortsätter han att ställa diagnos på västerlandet. Goodhart visar, med omfattande statistik som grund, att den ekonomiska avkastningen på en akademisk utbildning sjunkit ju mer universitetssektorn expanderat. Idag, då drygt hälften av alla brittiska ungdomar väljer universitetsutbildning, är denna avkastning i snitt nära nollstrecket. De övertaliga akademikerna som aldrig får ett jobb anpassat för deras utbildning tar i stället andra jobb, utan entusiasm eller erfarenhet, men med höga studieskulder. Alternativkostnaden blir stor.

Orsaken finner Goodhart i den oproportionerligt höga status som idag tillmäts akademisk examen, och bristen på alternativa framgångsvägar. ”Ett enda slag av mänsklig färdighet – kognitiv-analytisk kapacitet, den sortens talang som hjälper människor att skriva prov och effektivt bearbeta information i det professionella livet – har blivit det enda måttet på mänsklig aktning.” (översättningen är min egen).

Tittar man tillbaka på 1900-talets industrisamhälle fanns desto fler alternativa vägar till status och karriär. Det fanns möjligheter att avancera från verkstadsgolv till management. Det fanns fler och högt värderade lärlingsutbildningar och tekniska högskolor, menar Goodhart. Och många medelinkomstyrken – som sjuksköterska eller journalist – krävde praktiska färdigheter snarare än teoretisk förståelse. Goodhart är angelägen om att inte framstå som nostalgiker, men frågar sig om dåtidens samhälle, trots dess knivskarpa klassmotsättningar, gav fler människor möjlighet att känna värdighet, självrespekt och gemenskap än dagens postindustriella landskap.

För Goodhart är den omhuldade ”meritokratin” djupt problematisk.

I vårt tidevarv bygger identitet på personlig prestation mer än på grupptillhörighet. Alla problem, från integrationen till jämställdheten och landsbygdens avfolkning, tycks ibland kunna lösas genom att lyfta förebilder, de framgångsrika som mot alla odds presterar briljanta betyg och slår igenom glastak. Men hur många kan vara bättre än snittet? För Goodhart är den omhuldade ”meritokratin” djupt problematisk. En bra urvalsprincip på det individuella planet – men en usel princip att bygga ett samhälle på.

Behovet av omvårdnad och hantverk växer

Problemet blir värre. Goodhart spår att teknikutvecklingen drabbar medelklassens yrken så som den redan slagit mot industriarbetarna. Många medelinkomstyrken som bygger på kognitiva, analytiska färdigheter – finans, media, revision, HR, programmering – kommer i stor utsträckning att ersättas av maskiner. Samtidigt växer behovet av omvårdnad och hantverk (Hand och Heart), drivet av både demografiska och värderingsmässiga skiften.  Kreativa, hantverksmässiga och omvårdande yrken torde vara de som allra sist kan ersättas med maskiner. Kanske blir covid-19 pandemin ytterligare en faktor bakom uppvärderingen av de verkliga samhällsbärarna, hjärtats och handens arbetare. Kunskapsekonomin verkar alltså ha nått vägs ände.

Tungviktare som KPMG kräver inte längre akademisk examen

Vad bör göras?  Goodhart pekar på en del spakar att dra i vad gäller statens subventioner av teoretiska kontra praktiska utbildningar. Likaså på lönesättningens område. Kanske måste man börja redan i grundskolan, där våra barn måste få upp ögonen för flera, olika vägar till framgång och växande. (Den svenska tämligen unika skolslöjden är nog okänd för författaren men har sitt intresse i sammanhanget, liksom de estetiska ämnena.) Det finns också exempel på nytänkande i den privata sektorn, enligt Goodhart som skriver att multinationella tungviktare som konsultfirman EY upphört med att sätta akademisk examen som krav i rekryteringar, och KPMG och Barclay’s  har gjort liknande utfästelser. Men det hör till Goodharts charm att han inte nöjer sig med praktisk politik, utan också ser till värderingar, människosyn och filosofi.

Mensa-typerna fattar ofta dåliga beslut

Forskningen visar, säger Goodhart, att människor med högst IQ förvånansvärt ofta fattar dåliga beslut. Organisationer mår inte bra av att styras av en sorts människor. I stället behövs kognitiv mångfald, det vill säga flera perspektiv och erfarenheter måste samspela. Då, och bara då, uppnås kollektiv intelligens, eller för att använda ett annat, otidsenligt begrepp som Goodhart vill återuppliva: visdom.

Goodhart pekar på Sverige och Skandinavien som positiva exempel; vi har satsat mer på yrkesutbildningar och livslångt lärande, och akademiker är inte en klass för sig, i livsstil och värderingar, i lika stor utsträckning. Men det mesta i analysen känns igen. Var beredda på att höra mer om ”huvudet, handen och hjärtat” även i svensk debatt.