I Hallengrens värld är föräldrarna problemet

Pappan är övertygad om att det är en fas. Han tror inte att dottern är en pojke, eller skulle bli lyckligare av att leva som pojke, utan att det är en fix idé som bland annat handlar om rädsla för att bli vuxen. Han och mamman skulle önskat att såväl stat som ungdomspsykiatri hade förhållit sig mer avvaktande, och som utgångspunkt betraktat det som just en fas.

Men regeringen vill alltså göra tvärtom. Och det som annars kanske hade bleknat och växt bort kan med statens försorg i stället cementeras.

Påstås beröra en liten minoritet

Från lagens anhängare är det däremot ett annat argument som väger tyngst: Hur kan du vara mot något som bara angår en liten, liten förtryckt minoritet som kämpar för en smula värdighet och erkännande?

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, som fungerar som ett lobbyorgan för transrörelsen, välkomnar givetvis förslaget och tonar ner farhågorna. ”De allra flesta kommer inte ens att veta att den här lagen existerar eftersom de inte har något behov av att ändra juridiskt kön.”

Problemet är att det inte är sant. Lagar som befattar sig med de allra mest fundamentala delarna av tillvaron påverkar långt fler än de direkt berörda. Frågan om kön och könsidentitet berör och engagerar stora delar av västvärldens tonårsgenerationer, något som skapar förvirring och lidande, orsakar slitningar och konflikter inom familjer, och i värsta fall ödelägger friska, unga kroppar.

Det vi nu kallar könsdysfori existerar, det tycks stå bortom allt tvivel. Som filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus skrev i en läsvärd artikel här i Kvartal förra våren: ”Det finns små men viktiga skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, som styr omständigheter kring vår reproduktion och andra könstypiska beteenden, och i sällsynta fall kan hjärnan få fel kön i förhållande till resten av kroppen.”

En transepidemi går genom Västvärlden

Tidigare var det typiska – men extremt ovanliga – fallet en pojke som redan i 3–4 årsåldern meddelat att han var en flicka. I dag ges diagnosen i en omfattning utan motstycke. 2018 hade ungefär 6 000 personer i Sverige fått en könsdysforidiagnos. Hos flickor noterades en ökning mellan 2008 och 2018 på 1 500 procent. Och anmärkningsvärt många av dessa har också andra psykiatriska diagnoser, som autism, depression och ångestsjukdomar. Det saknas uppdaterad statistik, men på tre år har givetvis både nya diagnoser utfärdats och nya utredningar påbörjats – och många fler barn har börjat tro att de är transsexuella.

Ökningen kan bero på att diagnosen inte bara är en så kallad naturlig kategori, utan även en interaktiv kategori, skriver Svenaeus. Förutom att tillståndet verkligen existerar, så påverkas människor av själva vetskapen att det finns något som heter ”könsdysfori”. Det leder till tankar om diagnosen kan appliceras på den egna problematiken, särskilt om det finns en samhällsanda som uppmuntrar till att utforska detta. Med ett växande intresse ökar både antalet som söker sig till vården och sannolikheten för överdiagnosticering. Och det är i den kontexten lagförslaget om juridiskt könsbyte för barn bör ses.

Men – lyder motargumentet – är det inte sannolikt att de brant stigande kurvorna främst beror på att stigmat äntligen lättat något? Kanske, men då behöver man förklara varför ökningen nästan uteslutande sker bland barn och unga. Om stigmat hållit tillbaka tidigare generationers transpersoner, varför tar inte tusentals vuxna chansen att komma ut nu?

Hormoner och kirurgi som kur för outsider

Abigail Shrier är en amerikansk journalist och författare, knuten till Wall Street Journal. Hon har skrivit en bok om flickorna som hävdar att de är trans och som på grund av en hittills oreglerad ”transvård” i USA har kunnat få hormoner och kirurgi i nästan hur ung ålder som helst. Boken finns nu på svenska med titeln Irreversibel skada: transepidemin som drabbar våra döttrar (Karneval förlag). I den beskrivs hur begränsat socialt umgänge dessa flickor ofta har. De lever på nätet och har få nära vänner i verkliga livet att på riktigt relatera till. Många har sett våldsam, kvinnoförnedrande porr, medan den oskuldsfulla romantiken nästan är bortstädad ur populärkulturen. Själva saknar de egen erfarenhet av förälskelse och relationer. De är ofta väldigt intelligenta, men socialt obekväma bland jämnåriga. Och så tror de att hormoner och kirurgi är räddningen.

I Storbritannien har lagstiftarna varit aningen mer återhållsamma än i USA. Det finns ingen nedre åldersgräns för att byta namn och kön i pass och i kontakten med skola och myndigheter, men fullständigt juridiskt könsbyte kan inte göras förrän vid 18 års ålder. Och medicinsk behandling kan inte fås förrän i övre tonåren. Men å andra sidan har jakten på offentliga personer som ifrågasätter idén om en fristående könsidentitet på senare år blivit väldigt hätsk, vilket inte minst författaren till Harry Potter-böckerna J.K. Rowling fått känna av. Och precis som i Sverige har även Storbritannien noterat en enorm ökning av barn som söker sig till transvården.

Föräldrar som har mage att ifrågasätta autenticiteten i nyfunna identiteter betraktas som fiender.

Jag talar med en bekant som arbetar på en brittisk skola. Hon berättar att antalet elever som identifierar sig som homosexuella, bisexuella och inte minst trans på senare år har blivit förbluffande många – i vissa årskurser. De flesta får sina impulser från sociala medier. 12- och 13-åringar som börjar söka på HBTQ-relaterade termer, blir snart uppvaktade av algoritmerna och översköljda med förslag. Vågen på just den här skolan med barn från övre medelklasshem, tycks bero på ett slags samverkan mellan grupptryck och mycket ensamtid på sociala medier.

Självskadebeteenden grasserar bland dessa barn. Vad som är orsak och verkan är omöjligt att fastslå, säger min bekant, särskilt som ”psykisk ohälsa” ses som lite fint och lite intressant bland eleverna. Föräldrar som har mage att ifrågasätta autenticiteten i nyfunna identiteter betraktas som fiender. Offerskapet och den nya identiteten ger ungdomarna – även här mestadels flickor – mening, status, och en förklaring till jobbiga känslor.  Medan tidigare generationers ångestdrivna outsider-flickor kunde utforska identiteten genom att läsa Sylvia Plath eller bli emo, kan dagens identifiera sig som män.

Förbjud flickorna att använda sociala medier. Och våga lita på att du känner din dotter bättre än de ”experter” som bara träffat henne vid enstaka tillfällen.

Många av de unga kvinnor som genomgår könsbyte ångrar sig efteråt, skriver Abigail Shrier. De blev inte lyckligare. Men nu är deras bröst bortskurna. Ångesten försvann inte. Men nu har de förlorat möjligheten att få barn. Kanske har de tappat kontakten med sina föräldrar. Lösningen blev en tragedi. Eller i alla fall ingen lösning.

I onsdags sände Uppdrag granskning ytterligare ett sevärt program om den svenska transvården. Det handlar om de allvarliga biverkningarna av pubertetsblockerare som har getts till barn. I Sverige tillåts ju detta som man i Storbritannien insett är för riskfyllt. Uppdrag granskning avslöjar att föräldrar inte informerats om de medicinska riskerna. Det är minst två skandaler i en. I våras stoppade Karolinska sjukhuset nya behandlingar från att påbörjas – men flera andra kliniker fortsätter. Och det växande antalet vittnesbörd från unga människor som ångrar sin behandling tycks inte ändra vårdgivarnas rutiner nämnvärt.

Får inte köra bil men välja könsidentitet

Vad ska vi göra, undrar många tusentals föräldrar världen över. Abigail Shrier har två råd: Förbjud flickorna att använda sociala medier. Och våga lita på att du känner din dotter bättre än de ”experter” som bara träffat henne vid enstaka tillfällen.

Regeringen kunde ha ställt sig på dessa föräldrars sida. I stället säger socialminister Lena Hallengren: ”Det är viktigt för den enskilda individen att få leva i det kön och identitet man har”   (SvD 5/11). Hon bekräftar, som en självklarhet, den allt annat än självklara idén att könsidentitet bör ses som något naturligt separerat från biologisk könstillhörighet. Och medan en 12-åring inte anses ha omdöme att rösta, dricka alkohol eller köra bil så förväntas barnet ha förmåga att moget tänka igenom de existentiella frågor som är förknippade med ett juridiskt könsbyte. Om föräldrarna inte gör tummen upp – då är det i Hallengrens värld föräldrarna som är problemet.