Klart man ska kunna förneka Förintelsen

Detta kan jämföras med vad som skrivs på SO-rummet, en sida som ofta anlitas i undervisning i vårt land, och där andra grupper än judar inkluderas:

”Förintelsen är den svenska benämningen på det folkmord som nazisterna utförde 1933–1945 på drygt sex miljoner judar och ca sju miljoner andra människor. Förintelsen ägde rum i skuggan av andra världskriget och doldes av kriget. Över hälften av Förintelsens offer gasades ihjäl. Övriga sköts till döds av s.k. Einzatsgruppen eller dog av svält, köld, utmattning, sjukdomar och våldsaktioner i ghetton och läger samt under dödsmarscher.”

Låt oss anta att lagstiftarna får i uppdrag att bygga på Forum för levande historias snäva definition. Och att påståendet att nazisterna under andra världskriget utförde ett folkmord på omkring sex miljoner judar inte får ifrågasättas.

Forskning kan bli brottslig

Men kan regeringen verkligen mena detta? Om en forskare vill revidera antalet mördade judar, uppåt eller nedåt, ska det anses brottsligt? Eller om någon vill vidga begreppet som görs på SO-rummets sida? Om någon (likt författaren till den här betraktelsen) har problem med begreppet folkmord (definitionen av begreppet inkluderar föreställningen om att det finns särskilda raser och det medger att man kan ha mördat ett folk trots att det lever vidare), ska den personen tvingas hålla inne med sin kritik?

Jag tror det är olyckligt med en lagstiftning som hänskjuter oenigheter som dessa till domstol.

Och vad ska man säga om SO-sidans påstående att en majoritet av de 13 miljoner offren för förintelsen gasades ihjäl. Med sidans egen definition av förintelsen är påståendet absurt. I så fall har sex plus sju, alltså tretton miljoner människor dödats i förintelsen, och mer än hälften gasats ihjäl. Men också med definitionen som ges av Forum för levande historia, som endast inkluderar judiska offer, är det problematiskt. Det motsägs till exempel av en auktoritet på området, Nikolas Wachsmann.¹

Jag tror det är olyckligt med en lagstiftning som hänskjuter oenigheter som dessa till domstol. Jag tror vi ska luta oss här mot 1800-talsliberalen John Stuart Mill (1806—1873) och hans budskap i Om friheten (1859).

Mills tes var att inget budskap, på grund av sitt innehåll, borde förbjudas. Endast i den mån man med språkhandlingar direkt skadar någon, bör staten inskrida med förbud och hot om sanktioner. Om han har rätt behövs ingen särskild tryckfrihetsförordning.

Tryckfrihetsförordningen stipulerar ju vad man inte får yttra. Utan en sådan är allt möjligt att publicera (och säga), så länge det inte utgör led i en ordinär kriminaliserad handling (som att yttra ”kusten är fri” i samband med ett rån, eller som att uppmana någon att bränna ned en synagoga eller moské — brott som kan klaras upp vid reguljära brottmål). Det är en djärv tes, men jag är benägen att hålla med honom. Så här resonerade han till försvar för tanken att inget yttrande bör förbjudas på grund av sitt innehåll.

”För det första: den uppfattning en myndighet försöker undertrycka kan möjligen vara sann. De som vill undertrycka den förnekar förstås dess sanning, men de är inte ofelbara. De har ingen auktoritet att besluta om saken för hela mänskligheten, eller att beröva andra möjligheten att göra en egen bedömning. Att förhindra att en uppfattning får göras hörd, bara därför att man är säker på att den är falsk, är att förutsätta att den egna säkerheten är detsamma som en absolut säkerhet. Allt tystande av diskussion innebär ett antagande om ofelbarhet.” (Mill, 1859/1962, s. 143, min övers.)

En förutsättning för detta resonemang är förstås att ingen faktiskt är ofelbar. Denna förutsättning är rimlig. Vi kan väl inte hålla för helt säkert att till exempel nya kunskaper framkommer kring förintelsen, som tvingar oss att revidera sådant som antalet offer eller hur man bäst ska kategorisera mordet på judar (som just mord eller nödvändigtvis som folkmord). Hur ska vi till exempel bedöma Adolf Hitlers påstående, i de så kallade bordssamtalen, att det inte finns någon judisk ras. Har det någon betydelse för hur morden ska karaktäriseras?

Mot bättre vetande

Ofta är den uppfattning som man vill se undertryckt falsk. Tänk till exempel på ett typiskt uttryck för förnekelse av förintelsen under andra världskriget. Den som förnekar att förintelsen över huvud taget ägt rum har förstås fel. Den som förnekar far med osanning. Den som förnekar talar ofta mot bättre vetande. Men även i de fall då allmänheten skyddas från att behöva konfronteras med osanningar kan detta skydd undergräva den berättigade tron på sanningen.

Ja, att förstå vad en uppfattning går ut på innebär att förstå vad den utesluter. Är man inte bekant med invändningarna mot den är ens förståelse ytlig.

Får inte tron på ett påstående konfronteras med de gängse invändningarna mot det, kan den komma att omfattas tanklöst och dogmatiskt. Från att ha varit exempel på kunskap blir den en endast tillfälligtvis sann fördom. Så här skriver Mill om saken:

”Låt oss tänka på hur det är då sanningen inte är föremål för en fri och öppen undersökning. Hur ovillig en individ än är att medge att hans uppfattning kan vara falsk, så bör han ändå beakta synpunkten att, även om det han tror är sant, så kommer hans tro att vara en stel dogm och inte omfattas som en levande sanning, om han inte medger att den helt och fullt, ofta och alltid utan rädsla, görs till föremål för kritisk diskussion.” (Mill 1859/1962, s. 161, min övers.)

Ett dogmatiskt förhållningssätt till sanningen kan paradoxalt nog innebära att man ger upp den alltför lättvindigt om man ändå stöter på — kanske ganska usla — argument för att överge den. Man känner ju i så fall inte till några bra argument för den, med vilka man kan konfrontera motargumenten. Ja, att förstå vad en uppfattning går ut på innebär att förstå vad den utesluter. Är man inte bekant med invändningarna mot den är ens förståelse ytlig. En dogmatisk tro kan alltså ofta vara högst instabil. Också på den här punkten ger jag Mill rätt.

Sanningar som skyddas med förbud mot förnekelse hotar också att inom konspiratoriskt lagda subkulturer betraktas som officiella lögner avsedda att skydda ett eller annat etablissemang. För att motverka detta bör vi tillåta att också väl underbyggda sanningar kan ifrågasättas.

Vi bör lita till demokratin och till varandra. I det offentliga samtalet uppdagas på sikt sanningen.

Det är troligt att vi genom att förbjuda förnekelse av förintelsen stimulerar till just det beteende vi vill förbjuda, och stärker det sociala kittet i de grupper som hålls samman i sina konspirationsteorier. Vi bör lita till demokratin och till varandra. I det offentliga samtalet uppdagas på sikt sanningen. Och gruppen som håller fast vid förnekelsen förlorar en del av motivationen som håller den samman, om de tillåts fritt sprida sina konspirationsteorier.

Mill och amerikanerna har rätt

En hållning som den Mill försvarar är alltså förenlig med att man straffar den som, i spetsen för en lynchmobb, förklarar att judar äter barn eller att alla muslimer är terrorister och mördare, med påföljden att en judisk eller muslimsk individ blir dödad. Individens språkhandling var här en del av mordet på den judiske eller muslimske individen. Samma yttrande bör emellertid i ett helt annat, mer avspänt sammanhang, få publiceras, så att det i vederbörlig ordning kan bemötas.

Europeisk lagstiftning mot förnekelse av förintelsen, mot rasistiska föreställningar, mot nedlåtande uttalanden kring homosexualitet och så vidare är, skulle Mill hävda, och jag är beredd att instämma, farlig och kontraproduktiv. Här intar alltså Mill vad man kunde kalla en amerikansk snarare än en europeisk syn på hate speech.

Jag tror att Mill och amerikanerna har rätt. Samtidigt kan förstås bruket av språk vara en del i en brottslig gärning. Mills eget exempel på språkhandlingar som kan bestraffas gällde uppvigling:

”Åsikterna att spannmålshandlarna utsvälter de fattiga, och att privat egendom är stöld, bör utan hinder kunna spridas genom pressen, men kan med rätta medföra straff, då de förkunnas muntligen framför en upphetsad mobb församlad utanför en spannmålshandlares hus, eller då de cirkulerar framför samma mobb på ett plakat.” (Mill, 1859/1962 s. 184, min övers.)

Notera att man mycket väl kan tänka sig att påståendet att spannmålshandlarna utsvälter de fattiga är sant. Jag är inte främmande för tanken att Mill själv menade att det låg en viss sanning i det. På samma sätt måste det kunna vara förbjudet att inför en mobb skrika att judar har dödat Kristus eller att muslimer är fångna i dåraktiga och i vidskepliga föreställningar. De som enligt kristen tradition uppviglade till korsfästelsen av (juden) Jesus var förstås judar, och många muslimer är förvisso fångna i dåraktiga och vidskepliga föreställningar, men det innebär inte att dessa påståenden får yttras i en situation där det kan uppvigla till våldshandlingar mot judar eller muslimer.

Ett osant och kränkande yttrande kan göra mycket ont. Hur kan den som vill maximera summan av lycka i världen överse med det?

Hur kan en utilitarist som J.S. Mill vara så säker på att yttrandefriheten bör ges så vida ramar? Mill var ju (om än en kvalificerad) utilitarist (han tillmätte ”högre” njutningar mer värde än ”lägre)”. Ett osant och kränkande yttrande kan göra mycket ont. Hur kan den som vill maximera summan av lycka i världen överse med det?

Mill kommenterar märkligt nog inte detta. Hans argumentation syftar endast till att visa att inskränkningar av yttrandefriheten medför att vi får betala ett intellektuellt pris. De kan försvåra ett kritiskt sanningssökande. Men varför är det fria och kritiska sanningssökandet så viktigt?

Förklaringen ligger i en speciell premiss: Mills framstegsoptimism, hans utvecklingstro. Så här uttrycker han den:

”Allt eftersom mänskligheten utvecklas kommer antalet doktriner, som inte längre är omstridda eller föremål för tvivel, att konstant växa. Mänsklighetens välbefinnande kan nära nog mätas i antalet och tyngden av sanningar som nått den punkt då de icke mer ifrågasätts.” (Mill 1859/1962, min övers., s. 171)

Mill menade alltså att det är möjligt att utveckla den mänskliga civilisationen. Men det kan endast ske med stöd av vetenskaplig, moralisk och känslomässig utveckling. En inskränkning av yttrandefriheten hotar denna utveckling. Detta gör att allt det lidande ett kränkande yttrande måste ge upphov till hamnar i skuggan. Då högerradikala och vissa islamister bestrider att förintelsen ägt rum gör det ont hos många, mest ont hos dem som har en nära relation till lidandena i koncentrationslägren. Vad ska man säga om detta lidande?

Det finns där, det har sin vikt, men det uppvägs av hänsynen till utvecklingen, tvingas vi med Mill tänka.