Kan vi lära något av Trumps ekonomiska politik?

Under åren 2016–2019 ansåg de flesta amerikaner att ekonomin utvecklades starkt. I Gallups undersökning från februari 2020 uppgav 61 procent av amerikanerna att deras ekonomi var bättre än innan Trump tog makten. Detta är en historiskt oöverträffad toppnotering.²

Vissa tyckare (se exempelvis ekonomijournalisten Karl Smith på Bloomberg News eller Matthew Yglesias, opinionsjournalist på Vox³) menar att de starka opinionssiffrorna för Trumps ekonomi speglar verkligheten före Coronakrisen och ska tas på största allvar. Det finns därför goda skäl att utforska den amerikanska ekonomiska utvecklingen: Hur såg den egentligen ut? Och därtill ställa sig den möjligen kontroversiella frågan: Har vi något att lära av Trumps ekonomiska politik?

Likt många andra ekonomier drabbades den amerikanska ekonomin hårt av Coronakrisen. I skrivande stund har vi dock en ofullständig bild av vad krisen har inneburit för de amerikanska hushållen samt vilken roll presidentens politik har spelat för att mildra eller förvärra utfallet. Den amerikanska slutnotan för pandemin, räknat i såväl människoliv som ekonomiska skadeverkningar, är ännu okänd. Därför har jag i den här artikeln valt att lämna utvecklingen under 2020 därhän. Det betyder inte att jag betraktar den amerikanska krishanteringen som oviktig för de amerikanska väljarnas ekonomiska situation, men krisens extraordinära natur gör att den med fördel kan betraktas som ett kapitel för sig.

 Stark ekonomisk utveckling i USA 2016–2019

Flera indikatorer pekar på att den amerikanska ekonomin, åtminstone på ytan, utvecklades mycket starkt under åren 2016–2019.

Före pandemin hade USA sin högsta sysselsättningsgrad – hur stor del av befolkningen i en åldersgrupp som har ett jobb – för kärnarbetskraften (25–55-åringar) på nästan 20 år.

Sysselsättningsgrad, 25–55 år
Procent av befolkningen

KÄLLA: FRED Economic Data

Arbetslösheten var rekordlåg. Det gick till stor del på tvären med vad många experter trodde var möjligt. Den allmänna bedömningen av hur lågt arbetslösheten kunde sjunka utan att inflationen skulle skjuta iväg skrevs ner år efter år.⁴

Ett högt tryck på arbetsmarknaden, i kombination med höjda minimilöner, bidrog samtidigt till att medianlönerna utvecklades relativt starkt. Den federala minimilönen har visserligen inte höjts på tio år, men 29 delstater har minimilöner som är högre än den federala. Därtill har många städer, som New York, ytterligare högre minimilöner än sina delstater.⁵

Median veckolön, heltidslönearbetande 16 år och äldre

Dollar, fast penningvärde

KÄLLA: FRED Economic data

Vidare sänktes skatterna för hushållen genom den nya skattelagen från år 2017. Det samlade budgetpaketet innebar att de flesta hushållen fick en sänkning av skatten med 1–2 procentenheter 2019.⁶

Kombinationen av stigande löner, fler i arbete och sänkta skatter gjorde att hushållens inkomster utvecklades starkt. Många människor med vanliga inkomster fick det helt enkelt bättre ekonomiskt.

Medianinkomst per hushåll
Dollar, 2019-års priser

KÄLLA: FRED, Economic data

Därtill kan läggas den starka börsutvecklingen under perioden, något som Trump gärna uppmärksammade med stor regelbundenhet – bland annat under sina valmöten. Även om 88 procent av börsvärdet ägs av den rikaste tiondelen av amerikanerna så har även många medelklassamerikaner sin tjänstepension placerad på börsen. De lär sannolikt inte ha beklagat de senaste årens kraftiga börsrally.

 Låg Trump bakom den starka utvecklingen?

Så här långt är de flesta ekonomer i stort sett överens. Att ekonomin utvecklats hyggligt för vanligt folk är obestridligt, men när det gäller Trumps bidrag till den beskrivna utvecklingen är perspektiven mer motstridiga.

Från de mer vänligt inställda har den goda utvecklingen tillskrivits Trumps historiskt expansiva politik.⁷ Trump tryckte onekligen gasen i botten långt innan pandemin ledde till kraftiga ekonomiskpolitiska expansioner världen över. Utöver de nämnda skattesänkningarna (på 225 till 400 miljarder dollar eller 1–2 % av BNP)⁸⁹ höjdes utgifterna under perioden 2017–2019 (framför allt för försvaret) med cirka 5 procent per år i fasta priser. Detta kan jämföras med att utgifterna steg med mer beskedliga 2,5 procent per år under Obama¹⁰. Trump finansierade sin politik på samma sätt som han finansierat sina egna företag: genom nya lån. Presidenten bytte även ut ordföranden för den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, och närmast trakasserade centralbanken med krav om att ständigt hålla räntorna låga. Vilken betydelse detta hade för den förda penningpolitiken är osäkert, men det gick inte att ta miste på vilken politik presidenten önskade sig på området. Låga räntor stärker investeringarna och blåser upp börs- och fastighetsvärden. Det är sant i USA, och i Sverige.

Att som Trump stimulera ekonomin genom en expansiv politik i relativt gott konjunkturläge är som bekant ajabaja i mer traditionell ekonomisk standardteori.

Många av de som ger Trump äran för utvecklingen motiverar politiken med resonemang som mer eller mindre är baserade i ekonomen Arthur Okuns beskrivningar av vad han kallade en högtrycksekonomi.¹¹ Att som Trump stimulera ekonomin genom en expansiv politik i relativt gott konjunkturläge är som bekant ajabaja i mer traditionell ekonomisk standardteori. Stimulanserna riskerar leda till överhettning som bygger upp för en ännu värre krasch eller konjunkturnedgång eller i bästa fall motverkas av en självständig centralbanks räntehöjningar. Men Okun beskrev ett tillstånd i ekonomin där ett lagom högt tryck driver en rad positiva och självförstärkande utfall. När arbetslösheten är riktigt låg skapas arbetstillfällen för de som annars står sist i kön till ett jobb. Företag tvingas börja utbilda okvalificerad arbetskraft och investera i produktivitetshöjande åtgärder för att minska sitt arbetskraftsbehov vilket höjer effektiviteten i ekonomin och skapar nytt välstånd som omsätts i ny efterfrågan, och så vidare. Slutsatsen är att högtrycksekonomin i sig stärker produktivitetsutvecklingen och humankapitalet permanent i stället för att bara utgöra en tillfällig svängning över en långsiktig trend.

Även ekonomen och den tidigare finansministern samt Harvardrektorn Larry Summers har argumenterat för en långt mer expansiv finanspolitik, om än med en något annorlunda ingång. Summers menar att den naturliga realräntan i nuläget egentligen är negativ. Men på grund av centralbankernas begränsade möjlighet att sätta negativa styrräntor (detta problem känt som Zero Lower Bound) tvingas de att föra en mer åtstramande penningpolitik än vad som egentligen hade varit önskvärt. I detta skede krävs därför en långt mer expansiv finanspolitik (höjda utgifter och sänkta skatter) än vad exempelvis Obama förde under sin andra mandatperiod. Detta för att kompensera för penningpolitikens tillkortakommanden, öka resursutnyttjandet i ekonomin och trycka ner arbetslösheten.

Men långt ifrån alla som tror på fördelarna med en expansiv finanspolitik tycker att Trumps politik har varit lyckad.

Dyr medicin med svag effekt

Den fackligt närstående tankesmedjan Economic Policity Institute (EPI) menar till exempel att Trump visserligen satte sprätt på en massa pengar, men sättet han gjorde det på gav ett minimalt bidrag till tillväxten. Investeringstakten föll i amerikanska företag 2019, trots skattelättnaderna vars uttalade mål var att förstärka investeringsklimatet. Skattelagens regressiva utformning gjorde vidare att mer resurser gick till företag och hushåll med stark ekonomi och hög sparbenägenhet vilket också minskade dess bidrag till tillväxten och långsiktigt skadar tillväxtutsikterna i den amerikanska ekonomin.¹²

Nationalekonomen Paul Krugman har på ett liknande sätt betonat att Trumps skattesänkningar och utgiftsökningar visserligen har bidragit till en något bättre arbetsmarknad, men menar att åtgärderna har gett alldeles för lite effekt givet hur kostsamma de har varit.⁸ Enligt Krugman är den starka utvecklingen inte resultatet av en bra ekonomisk politik, utan bara av ett stort budgetunderskott gömt i en hygglig konjunktur. ”It’s the deficit, stupid!”

Jämfört med det svenska finanspolitiska ramverkets återhållsamhet kan politiken framstå som ansvarslös.

Trumps kritiker är överens om att det går att föra en mycket bättre politik med samma resurser, en politik med lika stora underskott men ännu bättre realekonomiska resultat. Och ja, det är nog den bild jag själv skulle ansluta mig till. Men ur ett svenskt perspektiv är det också intressant vad som inte kritiseras. Trumps ”innovation”, eller kanske snarare oavsiktliga experiment, är att i ett starkt konjunkturläge ha fört en expansiv politik med både sänkta skatter och höjda utgifter.

Jämfört med det svenska finanspolitiska ramverkets återhållsamhet kan politiken framstå som ansvarslös. Men under Trumps år före Coronakrisen har ekonomin vuxit i ungefär samma takt som statsskulden. Statsskuldsräntorna är fortsatt mycket låga och den odygdiga politikens utfall för hushållen är klart positiv.

Offentlig bruttoskuld
Procent av BNP

KÄLLA: FRED economic data, Konjunkturinstitutet

Hur långvariga dessa positiva effekter egentligen är får vi troligtvis aldrig veta. En pandemi gjorde mos av alla uppåtstigande kurvor. Men argumenten för att en expansiv finanspolitik har långvarigt positiva effekter i dagens ekonomiska läge är goda. Kanske skulle även vi sansade lagomsvenska ekonomer behöva lite mer av Trumps tuta och kör-inställning.

Ett av huvudargumenten mot en mer expansiv finanspolitik har historiskt varit att centralbanken då kommer att bromsa utvecklingen genom höjda räntor för att undvika en överhettning. Resultatet blir ett läge där den ekonomiska politiken gasar och bromsar samtidigt. Men det tillståndet är minst sagt avlägset i dagens nollränte-Sverige. Lite inflationstendenser – om några sådana skulle uppstå – är just nu vad varje centralbankschefs mest av allt önskar sig och något som snarare skulle bejakas än bekämpas.

Visst är det skillnad på lilla Sverige och en supermakt med en valuta som dollarn. Våra marginaler för att kunna stå emot nya chocker behöver sannolikt vara större. Men hur mycket större? Det är något att överväga när man klurar vidare på var balansen i den svenska ekonomiska politiken bäst bör läggas under kommande år.