I Japan kompenserar folket för strategin

Världens äldsta befolkning

Det första undantagstillståndet av samma typ gällde mellan 7 april och 25 maj. Skolor, museer och andra större inrättningar kunde stängas – i övrigt vädjade man till folkets goda omdöme. ”Jobba hemifrån om du kan.” Man förhindrade ett tag resor till och från olika regioner, men till skillnad från många grannländer och sedermera Europa satsade man likt Sverige inledningsvis inte på en omfattande smittspårning. Det första undantagstillståndet befarades av omvärlden vara för tandlöst, och flera västerländska experter varnade för att Japan inte skulle inse allvaret förrän det var försent – och att Tokyo skulle bli ett nytt New York.

Våren kom och sommaren gick i Japan, men antalet avlidna i Tokyo översteg ändå inte 400 personer. Idag ligger dödsiffran i Tokyos prefektur på strax över 1 100, och i hela Japan strax över 7 000 – med en total befolkningsmängd på 126 miljoner. Lägg därtill att Japan har världens äldsta befolkning, som alltså borde göra landet särskilt sårbart – liksom Italien. Att så inte har blivit fallet, trots en snabb ökning i dödsfall under hösten och vintern, har gjort att flera engelskspråkiga medier har talat om Japans pandemiutfall i termer som ett ”mysterium”.²

Tokyos guvernör, Yuriko Koike fick medial medvind genom att på presskonferenser läxa upp journalister som inte höll tillräckligt avstånd.

Ansiktet utåt för den japanska strategin har varit coronaministern Yasutoshi Nishimura, som faktiskt påminner om Anders Tegnell i fråga om stolthet, en oförmåga att agera med tillräckliga åtgärder i rättan tid och en tendens att göra felbedömningar – som att överhuvudtaget tillåta den inhemska resekampanjen Go To Travel, som givetvis ökade spridningen av viruset över landet. En kampanj som har haft starkt stöd av Japans nye premiärminister Yoshihide Suga, som fortfarande vill genomföra sommar-OS i juli – trots att majoriteten av japaner är emot det.³

Specifikt i Tokyo har dock pandemihanteringens ansikte varit stadens guvernör, Yuriko Koike. Hon fick medial medvind genom att på presskonferenser läxa upp journalister som inte höll tillräckligt avstånd, och sedan för att ständigt skylta med sina tre ”C” (”closed spaces, crowded places and closed-contact settings”), eller ”mitsu” (密): undvik trånga utrymmen med dålig ventilation, stora folksamlingar och närkontakt.

Logisk respekt inför dödligt virus

Till skillnad från Sverige drog Japans ledning snabbt slutsatsen att smittan var luftburen, varför man tidigt kunde se affärer och restauranger hålla dörrar och fönster öppna. Barer och nattklubbar som inte kunde ventilera tillräckligt stängdes i vissa fall ner i utbyte mot statligt stöd. Munskydd rekommenderades genast, inne som utomhus. Något som nästan alla japaner har följt minutiöst (där Japans tradition av munskydd vid exempelvis förkylning förstås varit en hjälp), utöver en tydlig generell medvetenhet om social distansering, och en logisk respekt inför ett dödligt virus. I Japan existerar ingen påtaglig hånfullhet inför dem som tar maximalt förebyggande på allvar; dels som följd av Japans artighetsnorm och dels på grund av landets långa historia av att kollektivt hantera olika kriser – från naturkatastrofer till andra smitthärdar. Japaner gör det som krävs, ihop.

Allt detta medan de i Sverige, som burit munskydd trots Folkhälsomyndighetens världsunika skepsis mot dem, har fått uppleva glåpord sedan pandemins start, och där kritiker mot den svenska strategin kontinuerligt har blivit trakasserade, uthängda och misstänkliggjorda. Det senaste exemplet är Sveriges Radios mycket anmärkningsvärda inslag om den strategikritiska FB-gruppen Mewas (Media watch dogs of Sweden), och den nya våg av hat mot strategikritiker som inslaget har legitimerat.⁴

Sedan 7 januari har både Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson och statsepidemiolog Anders Tegnell setts resa kollektivt utan att bära munskydd.

Först sent in på hösten – den 19 november – slog Kungliga Vetenskapsakademiens expertgrupp fast att: ”sammantaget tyder tillgänglig evidens på att luftburen smitta spelar en väsentlig roll för sars-cov-2-transmission, särskilt i dåligt ventilerade inomhusmiljöer”.⁵ Vidare förordade gruppen munskydd i samhället. Dagen efter införde Sverige ett förbud mot alkoholservering efter klockan 22. Ändå dröjde det till 7 januari – nästan ett år in i pandemin – för Folkhälsomyndigheten att införa officiell rekommendation om munskydd i kollektivtrafiken, och då enbart mellan 07-09 och 16-18. Som om att aerosolerna skulle ta paus däremellan. Sedan dess har både Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson och statsepidemiolog Anders Tegnell setts resa kollektivt utan att bära munskydd.

Kallade flockimmunitet ”nonsens”

Flera av de åtgärder som många länder i väst införde först i höstas är vad Japan gjorde redan i våras. Den biträdande medicinska chefen i Storbritannien, Jonathan Van-Tam, har kallat den japanska modellen om att undvika de tre ”C”:na för vägen framåt. Hitoshi Oshitani pekades ut som hjärnan och hjälten bakom ”miraklet” och fick i internationell press lite av en renässans under andra halvan 2020. Tidskriften Bloomberg skriver: “Han är inte lika välkänd i sitt hemland som Anthony Fauci är i USA, och till skillnad från Sveriges Anders Tegnell finns det ingen som tatuerar hans avbild på kroppen.”⁶

Hitoshi Oshitani har tidigare kallat den nu ursvenska strategiidén om flockimmunitet för ”nonsens” och den västerländska strategin att smittspåra och testa för ett ”utnötningskrig”; det är viktigare att identifiera så kallade ”superspridare”, ansåg han.⁷ Via erfarenhet från den första sars-pandemin (2002), och därefter genom att besöka det smittade kryssningsfartyget i Yokohama (2020), drog han tidigt slutsatsen att viruset inte var något som kunde ”förintas”, bara kontrolleras, och att det var något vi var tvungna att leva med under lång tid.

Just klusterspårning är något som Japan har varit relativt bra på, även om man liksom Sverige fortsätter att vara ineffektiva gällande provtagning i allmänhet. Att Japan har stängt gränsen för turister och samtidigt infört rigorösa protokoll för inresande japaner och icke-japaner med visum (inklusive två negativa PCR-prover och två veckors isolering efter ankomst), har också haft en stävjande effekt.

Delad arrogans, frånskild utilitarism

Den japanska och svenska coronastrategin har som sagt en del gemensamt i att de båda grundar sig på öppenhet och tillit, samt befolkningens eget omdöme och tilltro till myndigheter. Och även Anders Tegnell har ofta återkommit till att vi måste lära oss leva med viruset under lång tid. Men till skillnad från i Japan har man i Sverige under större delen av pandemin rekommenderat subtila beteendeförändringar – parat med avsaknaden av rekommendation om munskydd. Flera undersökningar av anonymiserad mobilitetsdata visar att svenskar jämförelsevis har ändrat väldigt lite på sina rörelsemönster under pandemin, under vissa perioder minst av alla länder i Europa.⁸

Det som har kompenserat Japans bristfälliga strategi ovanifrån, har till stor del kompenserats underifrån av befolkningens respons.

Det finns fler likheter mellan Coronasverige och Coronajapan, däribland en arrogans som resultat av båda länders i alla fall delvis inbillade exceptionalism i sina respektive regioner. Japan har som världens enda kejsardöme bokstavligen ett kejsarkomplex och den japanska rasismen mot främst andra asiatiska länder är flagrant införlivad i det japanska samhället. Under pandemin har detta tagit sig absurda uttryck, som vice premiärminister och finansminister Taro Asos tes om det japanska folkets ”överlägsna kvalitet” – eller höga nivå av ”mindo” (民度, som betyder ”kulturell standard”), som förklaring till Japans låga nivå av coronadödsfall.⁹ Detta trots att Japan ligger långt efter flera andra asiatiska länder i sin coronarespons, som Taiwan, Vietnam och Singapore.

Folket kompenserar bristfällig strategi

Precis som Sverige trots sitt misslyckande ser sig själva och sin strategi som överlägsna i Skandinavien, gör alltså Japan det i Asien fast man är långt ifrån bäst i regionen. Gällande vaccinet ligger Japan till och med efter Sverige, där de första vaccinationerna (för anställda inom japansk sjukvård), inleddes först nu i veckan – i mitten av februari. Men det som har kompenserat Japans bristfälliga strategi och pandemihantering ovanifrån, har till stor del kompenserats underifrån av befolkningens kollektivistiska, utilitaristiska respons. Unison tillämpning av munskydd och social distansering, och en påtaglig vördnad i urbaniteten, har gett goda resultat fördelat över 126 miljoner invånare.

Japan bär på en fascination för och kunskap om Sverige, som inte besvaras på samma nivå.

Det brukar sägas att 2000-talet är Asiens århundrade, medan konformitet, köbildning och minimalistisk design klichéartat bukar nämnas som likheter mellan Japan och Sverige. Men även om det finns en noterbar kulturell växelverkan mellan länderna, bär Japan på en fascination för och kunskap om Sverige som inte besvaras på samma nivå. Detta har man från officiellt svenskt håll försökt ändra på, vilket inbegriper Asien som helhet.

1999 överlämnade regeringen en ”Asienstrategi” till riksdagen, med syfte att bredda och fördjupa kunskaperna om regionen. ”Framsynt politik kräver kunskap. Behovet av kunskap växer i tider om snabba förändringar. Vi lever i hög grad i en sådan tid. Vår världsbild blir som en följd lätt gammal.”(DS 1998:34).¹⁰ 20 år senare konstaterar en kartläggning att ingen ”märkbar fördjupning eller breddning” har skett.¹¹ Efter den globala rapporteringen om Sveriges coronamisslyckande har dock en märkbar förändring skett gällande japaners rosenkindade bild av Sverige – inte minst efter kungens sågning av Sveriges coronastrategi.¹²

Vurm för angloamerikansk stjärnglans

Den som studerar Sverige lite på en kant (jag är bosatt i Tokyo sedan många år) noterar en nästan hejdlös vurm för angloamerikansk (i huvudsak vit) stjärnglans. Det ligger förstås i mångas kulturella arv, men det är samtidigt bara halvvägs till den mångkultur som det svenska samhället egentligen avser och består i. Att läsa en svensk dagstidning eller titta på svensk tv är många gånger som att släcka ner ena hjärnhalvan. Det bjuds på en världsbild som bara tilltalar (eller rättare sagt formar) fokusgruppen. TV4:s morgonsoffa har under hösten framstått som ett slags Super Bowl-party inför det amerikanska presidentvalet.

SVT:s flaggskepp Skavlan har under 11 år i Sverige haft uppskattningsvis 1200 gäster, med en blandning av skandinaviska och västerländska stjärnor i varje avsnitt. Antalet gäster från Östasien går att räkna på handen (en pianist, en nordkoreansk flykting, separerade adoptivtvillingar, ett våldtäktsoffer och en atombombsöverlevare), alla utmålade som representanter för ett slags flykt från asiatiskt förtryck, där Skavlan-studion spelar rollen som en skandinaviskt fri, upplyst och värmande bunker där alla pratar engelska och blir mänskliga.

Japan och Tokyo, som ju är något av munskyddens Mecka, är och förblir en fantasi för många svenskar.

Bristen på personifiering av Asien i Sverige leder till brist på sammanhang och därmed en brist på tillit. Eftersom svenskar inte har för vana att se upp till en österländsk kultur eller person förutsätter det att dessa så småningom ska anpassas till en själv. Det förklarar mycket av den initiala arrogansen som västvärlden och i synnerhet Sverige visade inför responsen på covid-19 i öst, där få ville ta Taiwan och dess ledare på allvar. Det kan också vara en delförklaring till att Norden och där främst Sverige har varit sist på bollen vad gäller munskydd.

I första hand tittar vi västerut, och kulturen med munskydd härstammar inte därifrån. Japan och Tokyo, som ju är något av munskyddens Mecka, är och förblir en fantasi för många svenskar – och har således inte haft något nämnvärt inflytande på Sveriges pandemihantering. Orimligt upphöjda folkhälsoprofiler som Agnes Wold har avfärdat munskydd som ”en ritual som man använder i Asien för att visa någon sorts hövlighet mot varandra”.¹³ Helt utan att erkänna munskyddens dokumenterat beskyddande effekter.

Religiös folkhälsonationalism

Det samhällsvetenskapliga forskningsprojektet World Values Survey – om olika länders värderingar och åsikter – har länge antytt att Japan och Sverige är världens två mest sekulära-rationella länder, men jag vill hävda att det inte stämmer. Det är religion som förklarar Japans besatthet vid renhet (shintoism och zenbuddhism), liksom ordning och hierarkier (konfucianism). Och det går likaledes att säga att det har varit en form av religion som förklarar den folkhälsonationalism och det martyrskap som har präglat coronapandemin i Sverige. En övertro på flockimmunitet och på enstaka tjänstemäns förkunnanden, vilket har utvecklats till en offermentalitet där pandemiansvariga politiker och myndigheter inte vill ta något ansvar, och där relevant kritik av Sveriges strategi attackeras och avfärdas för sitt ”tonläge”.

Friedrich Nietszche påpekade att ”de högsta värdena devalverar sig själva”, då de inte längre är en del av sitt fundament.¹⁴ I detta kan man tala om nihilism, som Martin Heidegger beskrev som det tillstånd där det inte finns något existerande kvar. Enligt Nietzsche är kristendomen en sådan religion, eftersom den konstant undviker utmaningen att hitta en mening med jordelivet, och i stället skapar en andlig projektion (himmelriket) där moral och lidande inte existerar. Han ansåg att nihilism var resultatet av Guds död. Man kan alltså utifrån detta argumentera för att vi paradoxalt nog blir allt mer ”kristna”, ju mindre vi tror på Gud.

Svenskar har skapat en sorts andlig projektion där fantasier om kärlek och godhet trumfar verklighetens villkor.

Eftersom Sverige har uppvisat en sådan misstro mot allt det mest relevanta i pandemihanteringen (asymtomatisk smitta, luftburen smitta, munskydd, nedstängning, vårda äldre på sjukhus), har svenskar skapat en sorts andlig projektion där fantasier om kärlek och godhet trumfar verklighetens villkor. Där man styrs mot ett jag och ett resultat som inte förändrar beteendet, oavsett vad det visar i praktiken. Det är en delförklaring till varför så kallade folkbildare och experter helgonförklaras, och blir porträtt på julgranskulor och julgransänglar, fastän det har bekräftats att de sprider information som går emot WHO:s och ECDC:s rekommendationer. Det är en parodi av Life of Brian-snitt. De ansvariga personerna ifråga vill absolut inte sticka ut men gör det ändå på global nivå. De belönas för sin ”folklighet”, men eleveras därmed till något alldeles icke-folkligt.

Inbillad syn på folkhjältar

Att svenskar i första hand tänker på sig själva betyder inte nödvändigtvis att de är individuellt sinnade. Filosofen Herbert Marcuse menade att autonomin (självständigheten) försvinner när uppfattningsförmågan försvinner, och att uppfattningsförmågan försvinner när den inte längre behövs för att överleva. Ingmar Bergman fick gå tillbaka ändå till Digerdöden (1300-talet) för att hitta en svensk historisk kontext att hantera sin dödsångest i Det sjunde inseglet (1957). Japans historia är betydligt mer brutal och dess populärkultur betydligt mer monstruös, vilket utgör en mental träning när krisen väl infinner sig i verkligheten – vilket den gör ganska ofta.

När man summerar utfallet i Sverige ett år in i pandemin, finns ännu färre skäl att fira Tegnell & Co.

Det är till exempel bara tio år sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima. Även då fanns det personer som senare skrevs om till hjältar. Bland annat de så kallade Fukushima 50 (i själva verket var många fler); en grupp arbetare som stannade kvar runt de jordbävningsdrabbade kärnkraftsreaktorerna och således riskerade sina liv (och i några fall har fått betala med dem), för att få bukt med härdsmältan. I fjol kom en japansk dramafilm om gruppen, men i Japan såg man först ingen anledning att uppmärksamma dessa individer. De gjorde bara sitt jobb, precis som Hitoshi Oshitani. En respekterad virolog, varken mer eller mindre.

Om jag känner Sverige rätt, så är det även den relationen som svenskar gärna föreställer sig ha till sina folkhjältar – fastän idoliseringen av Anders Tegnell visar på en helt annan verklighet. Som mycket i Sverige, det senaste året. Och när man summerar utfallet i Sverige ett år in i pandemin, finns det ännu färre skäl att fira Tegnell & Co. Men där finns gott om stolthet, förnekelse och numera en statsunderstödd förföljelse av dem som kritiserar en strategi som har resulterat i oproportionerligt höga dödstal, globalt sett – och i synnerhet i Norden. Där den svenska befolkningens vårdslöshet definitivt har bidragit. Oavsett hur pandemin fortlöper är det en skuldfördelning som aldrig kommer att drabba Japan.