Den iranska regimen kan inte reformeras

Och ett halvår senare bryter massprotester ut i Iran. Det var en rätt misslyckad kampanj med andra ord. Revolutionsgardet i Iran har i ett offentligt uttalande menat att genomsnittsåldern för de som hittills arresterats är femton år. Det är förstås ett sätt att tona ner protesterna; det vi ser är egentligen inte politiska protester, utan bara rådvilla ungdomar som härjar. Men, det ligger nära det faktum att protesterna leds främst, men inte uteslutande, av unga.

Nya samlade symboler

I skrivande stund är protesterna inne på den tjugofemte dagen, och inget talar för att de kommer att avta, trots arresteringar och drygt 200 dödade.

För varje frihetsberövande, och för varje barbarisk handling från regimens sida, skapas nya symboler för det iranska folket att samlas kring. Gripandet av sångaren Shervin Hajipoor, efter hans låt ”Baraye…” (För…) medförde att låten blev en hymn för protesterna. Den spelades och sjöngs i skolklasser, på caféer och restauranger, på gator och torg. Sången är baserad på iraniers tweetar om bristerna i landet och förhoppningar om frihet. En vers som sticker ut lyder ”för det obligatoriska [påtvingande] paradiset”.

Den generation som idag leder protesterna låter sig inte längre ledas av fårherden och föras till paradiset i kedjor.

Den 17-åriga Nika Shakrami greps av polisen och var försvunnen i tio dagar. Sedan lämnades hennes livlösa och skadade kropp över till familjen. Hon hade så pass sönderslaget ansikte och skallskador att hon endast kunde identifieras med hjälp av födelsemärken. Revolutionsgardets säkerhetspoliser förvägrade hennes familj att begrava henne. De stal kroppen och begravde den flera mil bort – på hennes födelsedag. Att det hela stred mot islamisk rätt bekom inte regimen. Shakramis mor sa då: ”Grattis till martyrskapet, min dotter”, vilket var en känga åt regimen, men också ett tydligt budskap att hennes dotter hade fallit offer för en rättmätig sak. Nu är Shakrami en lika stor symbol för protesterna som Mahsa Amini.

I början av revolutionen var såväl väst, med USA och Storbritannien i spetsen, som Sovjetunionen de tydligaste fienderna.

En väsentlig faktor i sammanhanget, som också märktes när Khamenei uttalade sig sist, är regimens ständiga behov av en men gärna flera fiender. I början av revolutionen var såväl väst, med USA och Storbritannien i spetsen, som Sovjetunionen de tydligaste fienderna. En slogan i början av revolutionen löd: ”Varken väst eller öst, endast islamiska republiken”. Med studentprotesterna i juli 1999, som var de första stora protesterna sedan revolutionen 1979 och som föranleddes av att den reformistiska tidningen Salams utgivningstillstånd drogs in, kom fienden att finnas även bland det egna folket – de som har vilseletts av fientliga makter eller inte låter sig ledas in på den sanna vägen.

Där och då utpekades demonstranterna som korrupta och onda medborgare som, mot betalning av externa fiender, satte skräck i folket och störde deras fredliga tillvaro.

Illvilliga legosoldater

I samband med valet 2009, som sammanföll med tioårsjubileet av studentupproren, kallades demonstranterna för illvilliga legosoldater som sprang västerländska och sionistiska säkerhetstjänsters ärenden. När nästa våg av protester blossade upp 2017 var demonstranterna otrogna i religiös bemärkelse. Två år senare var demonstranterna bråkmakare som störde den allmänna ordningen.

2019 års protester i södra Iran på grund av extrem torka och brist på vatten, något som Khamenei ansåg vara ”ett litet problem”, var också illegitima och folket uppmanades att vara på sin vakt mot fiendens försök att utnyttja missnöje i landet. Inga protester anses vara legitima; får gör bäst i att följa fårherden, helst i kedja, för paradiset är slutstationen och ändamålet för allt elände och misär.

Den generation som demonstrerar på Irans gator idag har inte bara fått nog av epiteten, utan av självaste grunden för regimens existens: teokratin och religiöst förtryck.

Men vad händer när den uttjatade retoriken om fiender inte längre går hem hos folket, särskilt den nya generationen? De har hört samma slagord om fienden sen de föddes, samtidigt som varken landet eller deras liv har blivit bättre i något avseende. Den generation som demonstrerar på Irans gator idag har inte bara fått nog av epiteten, utan av självaste grunden för regimens existens: teokratin och religiöst förtryck.

Och häri finns den största skillnaden jämfört med tidigare protester, att folk utan pardon ifrågasätter själva fundamenten för regimen. De ber inte om reformer, för det har visat sig vara lönlöst. Deras sloganer är riktade mot Khamenei, de rättslärdas styre, religiöst förtyck och en islamisk republik.

Värt att ha i åtanke är det faktum att studentprotesterna 1999 skedde under reformisten och bland unga populäre Khatamis tid som president. Även protesterna 2019 skedde under en reformists tid som president, nämligen Rohanis. När studentprotesterna 1999 begav sig hotade tjugofyra framstående befälhavare i Revolutionsgardet med att själva ta i med hårdhandskarna om Khatami inte agerade mer resolut. En av dem var Mohamad Bagher Ghalibaf, dåvarande befälhavare för Irans flygvapen i revolutionsgardet, utsedd av högste ledaren Khamenei, och nuvarande borgmästare i Teheran och talman i parlamentet. En annan var ingen mindre än Ghasem Soleimani, en av Khameneis närmaste män som togs av daga i Irak 2020. Den här proceduren har varit regimens modus operandi vid varje våg av protester sedan dess.

Dagens demonstranter har förstått något väsentlig som många i väst inte kan eller vill förstå: regimen kan inte reformeras.

Läs gärna den meningen igen med växelvis betoning på orden.

Khamenei har kallat demonstranterna, och de kvinnor som tagit av sig sin hijab, för ”Moharabe”, det vill säga de som strider mot islam och Gud. Varken han eller andra konservativa kommer att backa från slöjtvånget – eller en mer liberal form av styre. Och detta vet de som med sina liv som insats skanderar ”död åt diktatorn” på gatorna.

Inte över en natt

Regimens hittills lyckade försök att tysta alla protester med brutalt våld har dels skapat en misstro i väst mot en förändring som kommer inifrån, dels en förväntan att protesterna ska välta omkull regimen över en natt. Både misstron och förväntningarna är fel. Revolutionen 1979 skedde inte över en natt. Enskilda händelser med flera års mellanrum kulminerade till slut i ett så pass massivt uppror att shahen lämnade landet. Väst teg, och vissa västerländska intellektuella prisade till och med revolutionen efter att Khomeini hade kommit till makten. Idag tiger inte politikerna i väst även om de intellektuella, däribland de svenska, tiger – förmodligen av rädsla för att satsa på fel häst.

Regimen måste lyckas överträffa sin brutalitet varje gång, medan folket bara behöver lyckas en gång.

Kulturarbetare, journalister, lärare, arbetare, idrottare och kända profiler i Iran stöttar idag de folkliga protesterna. Sporadiska strejker har setts i olika provinser. Grogrunden för en förändring växer sig allt starkare, och det är varken utan anledning eller fog att påstå att det är annorlunda den här gången. Om det räcker hela vägen eller ej, ja det kan endast framtiden utvisa. Men dagens protester kommer inte att vara utan verkan.

Den kumulativa effekten talar för regimens fall. Det ska heller ej glömmas att regimen måste lyckas överträffa sin brutalitet varje gång, medan folket bara behöver lyckas en gång.