Iran höjer tonläget mot Israel

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan det persiska riket kunde erbjuda judar en fristad. Främst har Irans judar fått en allt kärvare situation där de accepterat de oskrivna reglerna för att lämnas ifred. Men relationen mellan Iran och Israel har också ändrat karaktär radikalt, främst på grund av det ideologiska skifte som följde efter den islamiska revolutionen i Iran 1979, där Israel ömsom beskrivits som den lilla satan, ömsom som en cancersvulst som måste raderas från kartan.

I januari 2021 meddelade Iran att man installerar 1 000 nya centrifuger för anrikning vid anläggningen i Natanz…

Frågan om det iranska kärnvapenprogrammet har dessutom ännu mer accentuerat konflikten mellan Israel och Iran.

Efter att USA 2018, under tidigare president Donald Trump, drog sig ur kärnvapenavtalet (det så kallade JCPOA-avtalet, Joint Comprehensive Plan of Action) mellan Iran, USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina, har Iran stegvis brutit mot avtalet genom att anrika mer och mer uran till icke tillåtna nivåer.

I januari 2021 meddelade Iran att man installerar 1 000 nya centrifuger för anrikning vid anläggningen i Natanz, Irans huvudanläggning för anrikning.⁴ Iran har också officiellt meddelat IAEA att man redan överstigit den i avtalet överenskomna nivån för anrikat uran och att man planerar att anrika 120 kg uran per år till 20 procent, vilket är ett mycket kort tekniskt steg från de 90 procent som behövs för kärnvapen. Det krävs 250 kg 20 procent anrikat uran att ta fram de 25 kg 90 procent anrikat uran som behövs för ett kärnvapen. Och i april 2021 meddelade regimen att anrikning upp till 60 procent skulle påbörjas vid anläggingen i Natanz, vilket också bekräftades av IAEA (den tillåtna nivån enligt JCPOA-avtalet är 3,67 procent).

Teknikutveckling i Iran

I början av februari meddelade så IAEA att deras inspektörer upptäckt spår av radioaktivitet som indikerar arbete med kärnvapen. I samband med beskedet till IAEA att man tänker anrika uran till 20 procent, meddelade Iran också att man planerar för produktion av så kallad uranmetall, vars användningsområde främst gäller som en komponent i kärnvapen.⁵

Iran har hävdat att man inte har några planer på kärnvapen, men att den fatwa (religiöst edikt) från högste ledaren Ali Khamenei från 2003 där Iran förbjuds att utveckla kärnvapen, kan komma att ändras om USA och Israel ”gör något dumt”.⁶ Ett budskap som återigen underströks av Irans underrättelse- och säkerhetsminister Mahmoud Alavi i början av februari.⁷

Nye amerikanske utrikesministern Anthony Blinken sade också i en intervju den 7 februari att Iran bara var månader ifrån att framställa tillräckligt med nukleärt material för ett kärnvapen.

Den nya administrationen i Washington har sagt sig villig att återvända till JCPOA-avtalet, men endast under förutsättning att Iran först upphör med sina brott mot avtalet. Iran, å sin sida, hävdar att USA först måste upphöra med sina sanktioner (som infördes av president Trump 2018). Nye amerikanske utrikesministern Anthony Blinken sade också i en intervju den 7 februari att Iran bara var månader ifrån att framställa tillräckligt med nukleärt material för ett kärnvapen.⁸ Detta är dock inte samma sak som att vara ett par månader från att framställa ett kärnvapen. Både i USA och Israel menar bedömare att även om Iran framställer tillräckligt med uran anrikat till 90 procent, skulle det ta ytterligare ungefär två år att producera ett kärnvapen.

Blinken upprepade också det amerikanska kravet att Iran måste gå med på en ”förbättrad och utökad” överenskommelse för att USA ska återgå till JCPOA.

I skrivande stund är läget således låst, och under tiden fortsätter Iran med att närma sig gränsen för att snabbt kunna producera kärnvapen.

Ökade spänningar

Ordkriget mellan USA och Iran samt Irans fortsatta expansiva politik i Mellanösternregionen (som ju även riktar sig mot andra av USA:s allierade i regionen, som exempelvis Saudiarabien och Förenade Arabemiraten) följs med både intresse och oro hos USA:s allierade i regionen.

I takt med att Iran fortsatt att bryta mot JCPOA-avtalet (som landet trots det fortfarande säger sig följa) har spänningen ökat i området. Detta har märkts mest i Syrien, där Iran sedan flera år ansträngt sig för att bygga upp en militär och civil struktur likt den man har i Libanon. Det finns en ambition att kontrollera Syrien för att kunna förse Hizbullah i Libanon med material (inklusive ammunition och vapen) och för att placera ut missiler att hota Israel med. Således har Jerusalem, också under flera år, attackerat iranska mål i Syrien, i akt och mening att förhindra en sådan utveckling.⁹

Hittills har man lyckats ganska bra med det, och Iran har inte lyckats vare sig stoppa israeliska angrepp eller kunnat genomföra effektiva motåtgärder. Israel har också klart uttalat att den så kallade Begindoktrinen (som betyder att Israel inte kommer att tillåta någon fientlig stat i grannskapet att utveckla kärnvapen) fortfarande gäller.¹⁰ Vid två tidigare tillfällen har Israel använt militära medel för att förhindra en sådan utveckling, i Irak 1981 och Syrien 2007, och det finns all anledning att tro att Jerusalem är berett att göra det igen, om det behövs.

Frågan blir då om det finns fog för den israeliska oron för iranska kärnvapen?

Om oron är så stor att Israel är berett att riskera ett större krig för att stoppa Iran ligger det i högsta grad i omvärldens intresse att förhindra ett sådant skeende. Frågan blir då om det finns fog för den israeliska oron för iranska kärnvapen? Är det iranska talet om att skaffa kärnvapen ”om USA och Israel gör något dumt” mest ett politiskt spel inför en eventuell amerikansk återanslutning till JCPOA eller finns det skäl att tro på vad regimen i Teheran säger, nämligen att Israel måste förintas och att det är ett av målen med den iranska revolutionen? Och har Israel råd att chansa?

Hot mot Israel

Ända sedan den islamiska revolutionen 1979 har Irans ledare utmålat Israel som ”lilla satan” och som måste förintas (USA är den ”stora satan”). En dödlig fiende vars blotta existens är ett hot. Redan 1971, alltså åtta år innan han kom till makten, propagerade Khomeini för massorna att Israel hade penetrerat landets ekonomi, militär, politiska affärer och förvandlat landet till en militärbas för Israel – något som förstås inte stämde. All denna retoriska blodtörst har varit påtaglig hos regimen i Teheran, men det är samtidigt ingen naturlig utveckling eftersom Iran och Israel fram till 1979 hade bra och stabila förbindelser.

När Israel bildades 1948 drevs judar bort, eller tvingades fly från arabländer som hämnd för att en judisk stat bildats. Detta gällde till exempel i Irak med en av Mellanösterns största judiska kommuniteter. Dessa judar togs emot av Iran, där de fick en fristad. Även om Iran initialt röstade emot FN:s delningsplan 1947 var Iran det andra muslimska landet, efter Turkiet, att ge Israel ett de facto-erkännande i mars 1950.¹¹ Med tiden skulle länderna utveckla goda relationer, även om de ofta höll en låg profil. Iran skyltade inte med sin ambassad i Tel Aviv som öppnade 1961, och Israel hade en permanent och till början okänd representation i Iran.¹² När inget av de oljerika länderna var villiga att förse Israel med olja sålde Iran olja till Israel, samtidigt som Israel tjänade som en mellanhand för Iran att sälja olja till andra länder.¹³

Under 1960- och 70-talen arbetade så många israeliska entreprenörer och rådgivare i Iran, att det öppnades en hebreiskspråkig skola för deras barn.

År 1967 samtalade den framlidne Yitzhak Rabbin med shahen om den senares intresse för israeliska pansarvagnar och flygplan. Samma år skrev Israels ambassadör i Iran, Zvi Dorel, att det har upprättats nära, vänskapliga och praktiska samarbeten mellan israeliska försvarsmakten och dess iranska motsvarighet.¹⁴ Samtidigt bistod Israel Iran med jordbruks- och infrastrukturprojekt – och inte minst träning av Shahens underrättelsetjänst SAVAK. Därmed inte sagt att Israel blundade för SAVAK:s emellanåt brutala metoder. Enligt tidigare hemligstämplat material, rapporterade israeliska aktörer i Iran om bland annat shahens utomrättsliga avrättningar av det kommunistiska Tudeh-partiets medlemmar.¹⁵

Under 1960- och 70-talen arbetade så många israeliska entreprenörer och rådgivare i Iran, att det öppnades en hebreiskspråkig skola för deras barn. Så sent som två år före den islamiska revolutionen samarbetade Israel och Iran i Project Flower, en plan för att tillsammans utveckla kärvapensmissiler.¹⁶ Efter revolutionen kapades relationerna till Israel, och som extra salt i såret överläts Israels ambassad i Iran till PLO.¹⁷

Upptrappad retorik

Att man bör ta de iranska hoten om utplåning på allvar – och inte bara som ideologiska floskler – understryks av ett par händelser de senaste åren. I maj 2020 antog det iranska parlamentet en lag med omfattande åtgärder riktade mot Israel med syfte att förhindra alla former av förbindelser länderna emellan.¹⁸ Och i januari 2021 introducerade det iranska parlamentet förslag om att regeringen måste initiera åtgärder för Israels förintande 2040.¹⁹ På Palestinatorget i Teheran finns också en digital klocka som räknar ner till det datum 2040 då Israel ska försvinna.²⁰

Klockan, som sattes upp redan i juni 2017, är resultatet av ett uttalande 2015 av högste ledaren Ali Khamenei, som då sade att det år 2040 inte skulle finnas något kvar av Israel.

De många terrorattacker som utförts mot israeliska och judiska mål med stöd av Iran talar sitt tydliga språk.

I ljuset av detta finns det således skäl för Israel att ha viss beredskap för de under åren ständigt återkommande iranska hoten om förintelse, ett hot vars grund kan spåras till de tidiga åren efter den islamiska revolutionen och Khomeinis uttalade mål att förinta Israel för att befria Jerusalem.²¹ Utöver de rent retoriska utspelen har den iranska regimen rent praktiskt ansträngt sig för att kunna attackera Israel samt även israeliska och judiska mål runt om i världen. De många terrorattacker som utförts mot israeliska och judiska mål med stöd av Iran talar sitt tydliga språk.²²

Slutsatsen blir därför att en eventuell amerikansk återgång till JCPOA, för att bli effektiv och för att i grunden minska spänningen i regionen, måste innehålla klausuler som på allvar hindrar Iran från fortsatta konkreta initiativ riktade mot Israel i syfte att faktiskt förinta landet. Om så inte sker ska vi nog inte vara förvånade över om Israel tar saken i egna händer.

Frågan vi ska ställa oss är om Israel har råd att låta bli i ett sådant läge?