Men väljare och folkvalda är sällan exakt kalibrerade. I exempelvis Natofrågan verkar till exempel riksdagen gå före väljarna. Alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som samlar drygt 10 procent av väljarnas röster, är positiva till ett medlemskap. Medan drygt halva befolkningen säger sig vara för i de opinionsmätningar som gjorts. Sannolikt kommer detta glapp att jämnas ut med tiden. Och i många, eller de flesta, samhällsfrågor finns en stor överensstämmelse mellan väljare och folkvalda.
Men invandringsfrågan – som skapat så mycket friktion i svensk politik – är ett stort undantag. Detta kan enkelt belysas i en ny kurva som tagit fram av forskare vid valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet. I kapitel sju i den nya forskningsrapporten Folkviljans förverkligare, som utkom tidigare i år, hittar man en graf som visar glappet mellan folkopinion och riksdagsopinion i denna fråga. I detta glapp har Sverigedemokraterna vuxit.
Sören Holmberg skriver: ”Flyktingfrågans placering som en av sakfrågorna med sämst åsiktslikhet mellan ledamöter och väljare är intressant med tanke på hur uppmärksammad frågan varit under senare år.”2
Forskarna Christian Johansson, Anders Kärnä och Jaakko Meriläinen som analyserat frågan konstaterar att politikerna inte anpassade sig till väljarna i denna fråga förrän vid valet 2018. Differensen mellan väljare och politiker kan inte förklaras av skillnader i utbildning, ålder, kön eller liknande utan handlar om ideologisk övertygelse. Forskarna konstaterar dock att ”folkviljan vann i det långa loppet”, och detta kan ses som en styrka för den demokratiska representationen: ”Samtidigt visar det att det inte är helt enkelt för politikerna att långsiktigt ändra väljarnas åsikter.”3
Inte så stort glapp i andra frågor
I få andra uppmätta politiska frågor har detta stora glapp varit synligt. Frågan om offentlig sektors storlek är ideologiskt laddad – men riksdagens opinion i frågan har i stora drag legat hyfsat nära väljarnas.
Samma sak gäller till exempel frågan om sjukvård i privat regi – väljare och riksdagsopinion har följt varandra parallellt, även om riksdagsledamöter överlag varit mer positiva.
Andra frågor där skillnaden varit stor mellan riksdagsledamöter och väljare är sextimmars arbetsdag och tiggeri. Bara 22 procent av riksdagsledamöterna vill ha sextimmars arbetsdag, men däremot 51 procent av väljarna. Vad gäller tiggeri vill 71 procent av väljarna förbjuda det, men bara 39 procent av riksdagsledamöterna.
I flyktingfrågan gick folket före.
I mindre frågor kan sådana glapp förekomma, men i de högt rankade frågorna leder det till ett demokratiskt underskott.
När jag kontaktar Sören Holmberg om glappet i invandringsfrågan svarar han att oftast följer väljarna riksdagens opinion. Men i flyktingfrågan gick folket före. Han kallar det för ett sentida exempel på representation nedifrån: ”Riksdagsledamöterna har närmat sig åsiktsmässigt väljarnas åsikter. Sett över de senaste femtio åren är representation ovanifrån något vanligare. Det vill säga att väljarna åsiktsmässigt rör sig åt det håll där ledamöterna redan befinner sig.”
Noter
- Holmberg, Sören: ”Åsiktsöverensstämmelse är viktigt”, Folkets främsta företrädare, red David Karlsson. Göteborgs universitet 2018.
- Holmberg, s 30ff
- Johansson, Christian, Kärnä, Anders och Meriläinen, Jaakko: ”Politisk kartellbildning som förklaring till Sverigedemokraternas framgång”, Folkviljans förverkligare, red Patrik Öberg, Henrik Oscarsson & Jakob Ahlbom. Göteborgs universitet 2022.