Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle |

Inlåsning minskar brottsligheten

Malmö den 14 september 2020. En ung man är skottskadad och förd till sjukhus. Foto: Johan Nilsson / TT

Vi har tidigare lyckats minska grov kriminalitet och våldsutbrott. Nu krävs det en kraftig mobilisering och ett brett samarbete för att minska dagens skjutvapenvåld, skriver kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki, som mot bakgrund av en analys av detta våld skissar på ett antal åtgärder där inlåsning av centrala medlemmar i de kriminella grupperingarna kombineras med insatser mot illegala vapen, de kriminellas ekonomi och den våldsamma subkulturen. Kampen mot skjutningar kan inte vinnas utan att nyrekryteringen också stoppas.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Jerzy Sarnecki | 16 september 2020
Profil Inlästa texter I korthet Lästid 29 min Skärmläsarvänlig
I korthet

Värdetransportrånen på framför allt 00-talet minskade när samhället samordnade sina insatser.

Skjutvapenvåldet bör kunna stoppas via liknande samverkan.

Inkapacitering, det vill säga fängelsestraff kan leda till minskad brottslighet då de tungt kriminella tas från gatan.

Den kriminella subkulturen bör kunna motarbetas via sociala åtgärder.

Mellan slutet av 1990-talet och mitten av 2010-talet hade Sverige en explosion av värdetransportrån. Som mest begicks det fler än ett i veckan. Merparten av dessa rån begicks med skjutvapen, ofta automatvapen. Under samma period begicks ungefär lika många bankrån – även dessa ofta med skjutvapen. Butiksrånen låg på runt 900 per år. Många av rånen var mycket brutala, vi minns till exempel morden på poliserna Olle Borén och Robert Karlström 1999 som begicks i anknytning till bankrånet mot Östgöta Enskilda Bank i Kisa.

Dessa rån uppvisar en minskande tendens efter år 2009. Enligt den senaste statistiken begicks i Sverige år 2019 tre värdetransportrån (ett med skjutvapen), tolv bankrån (nio med skjutvapen och 495 butiksrån (115 med skjutvapen).

Polisanmälda värdetransportrån (Källa Brå-statistik 2020)
Polisanmälda värdetransportrån (Källa Brå-statistik 2020)

Totalt sett minskade antalet rån med skjutvapen mellan 2009 och 2019 med 28 procent. (Rånen totalt har dock minskat bara marginellt och personrånen har åter igen ökat under de senaste åren.)

Utvecklingen av dessa grova rån är intressant i en tid då det grova skjutvapenvåldet i kriminella kretsar till synes inte låter sig stoppas. Kan vi lära oss något av framgången med att bekämpa rånen mot värdetransporter, banker och butiker?

Minskad kontanthantering

Vi vet att det främst var åtgärder som minskade tillfällen till brott1 som fungerade. Utgångspunkten var en strävan efter en minskad kontanthantering i samhället, en teknisk utveckling som redan pågick eftersom elektroniska betalningsmedel är billigare och enklare att hantera jämfört med kontanter. Och minskad kontanthantering kräver färre penningtransporter. Transporter som ändå behövs kan organiseras så att det blir omöjligt att komma åt pengarna, till exempel blir sedlarna förstörda om man försöker öppna kassetter med pengar i med våld. Personalen som transporterar pengarna kan inte heller komma åt dessa. Detta gör att det blir meningslöst att infiltrera personalen eller att ta dem som gisslan.

Det viktigaste när det gällde bekämpning av värdetransportrånen var dock att man samarbetade.

Det viktigaste när det gällde bekämpning av värdetransportrånen var dock att man samarbetade. I samråd med företag som vaktbolag, banker, säkerhetsföretag och olika industrier kunde man anpassa lagstiftningen, polisens agerande, vaktbolagens rutiner, den tekniska utrustningen och liknande till det gemensamma målet: att försvåra rånen. Processen tog drygt tio år.

Även när det gäller andra typer av rån som har minskat handlar det om liknande slags insatser: Det är meningslöst att råna banker om de inte hanterar kontanter, det lönar sig dåligt att råna butiker om man på sin höjd kan komma åt småpengar. Alla dessa brott blir mindre attraktiva att begå om samhället har vidtagit tekniska och organisatoriska åtgärder som ökar sannolikheten att åka fast.

Det kan inte förnekas att den typen av förändringar har negativa konsekvenser, många (inte bara skurkar) vill använda kontanter och ha nära till en fungerande bank. Elektronisk hantering av pengar och olika övervakningssystem är ofta integritetskränkande. Dessutom har visserligen våldet i samband med rånen minskat, men många av penningbrotten har flyttat till nätet.

Den viktiga slutsatsen är dock att det går att komma åt brottsligheten genom ett systematiskt och långsiktigt samarbete som bygger på kunskaper om problemets karaktär och orsaker. När det gäller rånen mot värdetransporter, banker och butiker fanns det starka kommersiella krafter i vilkas intresse låg både att minska kontanthanteringen i allmänhet och att rånen skulle upphöra. Rättsväsendet hade alltså mäktiga bundsförvanter i denna strid.

Även när det gäller skjutningar i kriminella miljöer finns det en hel del kunskaper som kan användas i brottsbekämpningen.

Skjuta för att åstadkomma något eller skada någon?

Begreppsparet instrumentella och expressiva motiv2 används för att skilja mellan handlingar som syftar till att åstadkomma något och sådana som syftar till att uppleva något. Inom våldsforskning3 talar4 man om expressivt våld, där huvudsyftet är att döda/skada (till exempel hatmotiv) och instrumentellt våld, där man genom att döda/skada vill uppnå något annat (till exempel pengar).

Dagens skjutvapenvåld i kriminella kretsar är ett mer komplicerat problem än de ovan beskrivna rånen. Värdetransportrån har i huvudsak instrumentella motiv, förövaren har ett rationellt syfte; denne vill med hjälp av hot om våld eller våld komma åt mycket pengar. Utöver de instrumentella (ekonomiska) motiven kan dock sådana brott också ge förövarna kickar, det kan således även finnas ett emotionellt utbyte. Man kan alltså även här tala om expressiva motiv. Dessa är dock underordnade det instrumentella syftet. Man skulle kunna säga att man rånar (jag skriver här inte om personrån, där det kan förhålla sig annorlunda) för pengarna även om man upplever att det är ”häftigt” att råna. Utan pengar ingen kick.

Ovanligt djärva rån som det så kallade helikopterrånet (september 2009) gav förövarna utöver pengarna också ett emotionellt utbyte i form av beundran i kriminella kretsar och även utanför dessa.5 Generellt sett bör det vara lättare att förebygga i huvudsak rationella brott, genom att beröva förövarna incitament för dessa.

Konflikter börjar ofta med att någon anses var skyldig någon annan pengar.

Även när det gäller skjutvapenvåldet i kriminella kretsar finns det både instrumentella och expressiva motiv. De kriminella nätverk där våldet förekommer ägnar sig åt något de själva gärna kallar för affärsverksamhet, alltså en instrumentell inkomstskapande brottslighet, ofta relaterad till narkotikahandel (dock även utpressning, bedrägerier, handel med vapen och liknande). Konflikter som leder till våld i dessa kretsar är ofta relaterade till den ekonomiska verksamheten. Konflikter börjar ofta med att någon anses vara skyldig någon annan pengar. Det kan handla om en faktisk skuld (till exempel oredovisade pengar för narkotikaförsäljning) eller en påhittad sådan. Det är inte heller ovanligt med konflikter om andelar i narkotikamarknaden.

En annan orsak till konflikt är att en medlem i grupperingen vill stärka sin position (och därmed sina inkomster).6 Men även rent expressiva konflikter om till exempel bristande respekt, flickvänner eller olika andra friktioner i vardagen förekommer. Ibland används också våld för att förekomma eventuella angrepp. Oberoende av utlösande faktor leder den första våldshandlingen ofta till en våldsspiral – hämnd som i sin tur leder till hämnd. Konflikten kan också lätt utvidgas till att omfatta anhöriga och vänner till de från början involverade parterna. Den ursprungliga konflikten som kanske hade instrumentell karaktär, kan lätt omvandlas till en expressiv sådan där hatet och viljan att skada blir det främsta motivet.

Ju större och våldsammare konflikt, desto sämre affärer.

Den instrumentella aspekten av våldet i kriminella kretsar är enkel; lyckas man döda/skrämma sina konkurrenter kan man tjäna mera pengar. Samtidigt innebär den typen av våldsamma uppgörelser ofta nackdelar för affärerna. Konflikter är resurskrävande – de tar tid och människor i anspråk. Ju större och våldsammare konflikt, desto sämre affärer. En ytterligare nackdel med våldsamma konflikter är att de drar till sig myndigheternas intresse, vilket ytterligare äventyrar möjligheterna att tjäna pengar. Synnerligen förödande för affärerna är det expressiva våldet som leder till svåra våldsspiraler. Från en rent instrumentell utgångspunkt är alltså fredliga lösningar på konflikter (till exempel uppdelning av marknaden eller samarbete) ofta bättre än våld, som ofta uppstår när instrumentella motiv får ge vika för expressiva. Det kan läggas till att forskning om gäng7 tyder8 på att våldet ökar när den kriminella marknadens stabilitet rubbas, till exempel när nya aktörer kommer in, när det uppstår nya marknader eller när aktörerna blir yngre.

Generellt sett är våldet mellan kriminella individer vanligen ett symptom på desorganisation i miljön.

En slutsats av resonemanget ovan är att hög våldsnivå i kriminella kretsar inte automatiskt innebär att de kriminella affärerna går bra och att avsaknad av våld inte nödvändigtvis är ett tecken på låg brottsaktivitet i dessa miljöer. Denna slutsats kan vara relevant för bekämpningsstrategier. Det är inte uteslutet att åtgärder riktade mot nätverkens affärsverksamhet kan, i alla fall på kort sikt, öka konflikt- och våldsnivån. När man till exempel med polisiära metoder stör narkotikamarknader, kan man bidra till konflikter mellan olika kriminella aktörer. Genom att inkapacitera ledande figurer inom nätverket, kan man bidra till successionsstrider. (Likväl är båda dessa åtgärder absolut nödvändiga).

Samtidigt kan vissa åtgärder som siktar på att minska våldet öka nätverkens möjligheter att tjäna pengar. Som exempel här kan nämnas medling mellan olika kriminella grupperingar.

Vapentillgången central

Tillgång till skjutvapen ökar kanske inte alltid antalet våldsbrott (även om det kan förekomma) men den ökar omfattningen av skadorna.9  Den svenska polisen är medveten om detta10 och prioriterar vapenbeslagen. Genom att försvåra grupperingarnas möjligheter att få tillgång till skjutvapen kan man väsentligt minska antalet döda. Här finns det i stort två möjligheter 1) att hindra att vapnen når de kriminella 2) att ta ifrån de kriminella deras vapen.

När det gäller punkt 1 så krävs det noggranna kartläggningar varifrån vapnen kommer och på vilket sätt de kommer. Tidigare kom en stor del av beväpningen hos kriminella i Sverige från militära vapenförråd, numera kommer vapnen från utlandet. På Balkan (efter inbördeskriget) och i Östeuropa (efter Warszawapaktstiden) finns det stora mängder militära vapen. Även gas- och startpistoler som är lagliga i andra länder byggs om och används i samband med gängskjutningar i Sverige. För att minska flödet av dessa vapen krävs det omfattande internationellt samarbete (till exempel inom EU). En fortsatt kartläggning av smuggelvägarna kan ge möjligheter att stoppa vapnen innan de når landet.

Ytterligare en aspekt är möjligheter för tullen att beslagta vapnen vid gränsen. Detta är en svår uppgift med tanke på de mängder gods och människor som passerar våra gränser. Uppgiften liknar dock den som de ovan nämnda myndigheterna har när det gäller narkotika och annan smuggling (ofta handlar det dessutom om samma kriminella grupperingar som är beställare). En utökad underrättelseverksamhet och myndighetssamverkan behövs på detta område.

När det gäller punkt 2 är även denna verksamhet underrättelsestyrd, polisen vet vanligen vilka personer som har vapnen och hur deras nätverk ser ut. De kriminella är medvetna om att myndigheterna vill få tag på vapnen och om vapenbrottets höga straffvärde. Därför göms dessa vapen på platser där de är svåra att hitta och på så sätt att det inte går att koppla vapnet till dess ägare. Å andra sidan vill man ha dessa vapen lättillgängliga.

En omdiskuterad metod när det gäller polisens jakt på illegala vapen är så kallad stop and frisk. Denna polistaktik ger polisen rätten att stoppa personer som verkar misstänkta (i vissa länder, till exempel i Danmark får man bara göra detta i så kallade visitationszoner), fråga ut och kroppsvisitera dem.11 Metoden har använts i stor omfattning i samband med den så kallade New York-modellen, som anses ha kraftigt reducerat våldsbrottsligheten i New York.12 Metoden ger möjligheter att hitta vapen innan dessa kommer till användning och avskräcker samtidigt kriminella från att ha vapen på sig. Taktiken är dock kontroversiell och har förbjudits eller begränsats under de senaste åren på många håll (White & Fradella 2016). Anledningen till detta är att den ofta skapar motsättningar mellan polisen och de unga män ur etniska minoriteter som oftast blir utsatta för denna typ av ingripande. Dessa personer anser sig ofta vara förnedrade och diskriminerade av stop and frisk. Det framgår också att polisen i sina val av vilka som ska kontrolleras ofta styrs av stereotypa förväntningar och att rasprofilering (racial profiling)13 ofta förekommer eller uppfattas förekomma. Frågan har ytterligare aktualiserats efter den senaste tidens Black lives matter-kampanjer.

Effektiviteten av taktiken är omtvistad, kritikerna hävdar att taktiken gör mera skada än nytta i synnerhet när det gäller relationer mellan polis och allmänhet i de utsatta områdena – där polisen mest behöver allmänhetens stöd i kampen mot de kriminella nätverken. Jag antar att det centrala är hur denna metod tillämpas.

Eftersom sprängningar används allt oftare för att hota motståndare14 i de kriminella konflikterna, är de mycket farliga för allmänheten. Nätverkens tillgång på sprängmedel är alltså en viktig fråga.15 Sprängmedel är förhållandevis lätt att komma över och att tillverka. Kontrollen över sprängmedel som används inom bland annat byggindustri och råvaror som kan användas för att tillverka sprängmedel, måste ytterligare skärpas. Både när det gäller skjutvapen och sprängmedel sammanfaller åtgärder mot våldet i kriminella kretsar med åtgärder mot terrorism.

Gå på pengarna

Follow the money är en princip som historiskt sett har visat sig vara en framgångsrik metod att bekämpa organiserad brottslighet. Det brukar vara enklare att bekämpa sådan brottslighet utifrån ekonomiska utgångspunkter, bland annat därför att skattelagarna kan vara lättare att tillämpa än andra lagar. Lagen gör bland annat att man oftast inte kan använda pengar som anskaffats genom brott, utan att man först måste tvätta dem.

För att undvika att bli av med tillgångar som man inte kan visa har anskaffats på lagligt sätt, har man i den kriminella världen ett system där de som ägnar sig åt brottslighet formellt inte äger någonting som kan beslagtas. Man har i stället bulvaner som formellt står som ägare. Det handlar vanligen om människor som står i beroendeställning till den egentliga ägaren. Ofta är det familjemedlemmar.

De tidigare nämnda insatserna som ledde till en minskning av vissa typer av grova rån, omfattade även åtgärder mot penningtvätt, bulvaner och liknande. Detta arbete behöver ytterligare intensifieras.

Både åtgärder mot penningtvätt och andra åtgärder mot de kriminellas ekonomi kräver ett omfattande samarbete nationellt och internationellt16 där många parter måste vara aktiva. Det existerar sedan 2008 tre organ för den typen av samarbete: Nationellt underrättelsecentrum som samordnar underrättelseinformation från de samverkande myndigheterna, Samverkansrådet som på basis av gemensamma underrättelsebilder beslutar om strategisk inriktning av brottsbekämpning och Operativa rådet som beslutar om konkreta åtgärder och prioriteringar av till exempel ett geografiskt område eller en kriminell gruppering.17

Åtgärder mot de kriminellas ekonomi är alltså ett mycket kraftfullt redskap i kampen mot skjutningarna även om det ofta tar tid innan effekterna på själva våldsnivån blir synliga.

I ett välfärdsland som Sverige har myndigheter ofta en god insyn i medborgarnas liv genom en stor mängd olika register. Då kan denna sorts samarbete ha en stor kontrollpotential. Detta i synnerhet om man fokuserar på små enheter, till exempel en kriminell klan eller en stadsdel. Kapaciteten kan öka om man inkluderar fler aktörer18 och om informationsutbytet inte begränsas på ett orimligt sätt av sekretessregler. Det krävs emellertid att sådant samarbete noggrant regleras. Samtidigt är det orimligt att kriminella systematiskt utnyttjar samhällets olika välfärdssystem och får olika bidrag eller driver subventionerade företag och att myndigheterna hindras från att skaffa sig en helhetsbild av problematiken som ett underlag för åtgärder. Här handlar det om en balans mellan kraven på effektivitet och rättssäkerhet.

Åtgärder mot de kriminellas ekonomi är alltså ett mycket kraftfullt redskap i kampen mot skjutningarna även om det ofta tar tid innan effekterna på själva våldsnivån blir synliga. Samhället kan åstadkomma långt mer med dessa åtgärder än vad som gjorts hitintills. Ett viktigt område är åtgärder mot narkotikamarknader. En utvärdering av den förda narkotikapolitiken bör ge vägledning om vilka typer av åtgärder som bör prioriteras.

Kulturens roll

I Sverige finns ett stort antal olika typer av kriminella grupperingar.19 I flera av dessa grupperingar är grovt våld ett normalt sätt att lösa konflikter. Våld spelar en central roll i den subkultur som råder i dessa sociala miljöer. Det finns omfattande kriminologisk forskning om kriminella subkulturer (bland pionjärer kan nämnas Cohen 195520, Cloward & Ohiln 196021): alltså normer, värderingar och handlingsmönster som råder bland gängmedlemmar och som avviker från majoritetskulturen. Enligt dessa kriminologer uppstår kriminella subkulturer ofta i fattiga och socialt utsatta invandrartäta områden.

Det är slående hur väl Millers sextio år gamla beskrivningar av gängmedlemmar i USA stämmer på de unga män som ingår i kriminella nätverk i dagens Sverige.

Vissa forskare diskuterar inte i termer av subkulturer utan separata antikulturer som står i opposition till samhället. W.B. Miller22 skriver till exempel om en underklasskultur som uppstår i socialt utsatta områden och som uppmuntrar bråk, tuffhet, klipskhet, spänning, tro på ödet och oberoende. Detta i motsats till det övriga samhällets ideal som vänlighet, bildning, rationalitet och samarbete. Det är slående hur väl Millers sextio år gamla beskrivningar av gängmedlemmar i USA stämmer in på de unga män som ingår i kriminella nätverk i dagens Sverige. Det är uppenbart att denna livsstil förutsätter omfattande våld. Det är inte möjligt att uppfylla dessa normer och sträva efter framgång i denna subkultur utan att utöva (och bli utsatt för) mycket våld. Subkulturen/underklasskulturen tvingar individen till att vara våldsam om denna vill få/behålla/stärka sin status/position i miljön.23

De klassiska kriminologerna kopplar uppkomsten av sub-/antikulturer till begreppet strain.24 Alltså den frustration som uppkommer när individen inser att dennes möjligheter att uppnå det etablerade samhällets mål är små. Strain orsakas av faktorer såsom fattigdom, skolmisslyckanden, diskriminering och upplevelsen av andra motgångar. Dåliga skolresultat spelar en central roll – att ha en utbildning är en förutsättning för att kunna nå de etablerade målen (arbete, bostad, god ekonomi, familjebildning). Avsaknad av behörighet för gymnasiestudier är också en av de allra starkaste indikatorerna för problem i vuxen ålder25, inte minst kriminalitet.

De förhållanden som minskar sannolikheten för gymnasiebehörigheten är bland annat olika typer av neurokognitiva störningar såsom läs- och skrivsvårigheter, inlärningssvårigheter, Adhd och utvecklingsstörningar men också språksvårigheter, föräldrars oförmåga att hjälpa med skolarbete och liknande.

Eftersom vissa områden samlar människor med problem, är sannolikheten stor att de personer de unga träffar i området och i skolan är individer som själva har problem.

En annan viktig faktor för uppkomsten av de våldsamma subkulturerna är bostadssegregeringen. Eftersom vissa områden samlar människor med problem, är sannolikheten stor att de personer de unga träffar i området och i skolan är individer som själva har problem. Ofta finns dessutom redan etablerade kriminella strukturer i området och det är lätt att ”glida in” i dessa (Brå 2019). Trångboddheten som gör att det är svårt att umgås i hemmet och den tidigare nämnda otillräckliga föräldratillsynen ökar risken för gängbildningar och överföring av subkulturer.

Ytterligare en riskfaktor som är kopplad till boendesegregationen är avsaknad av exempel på ekonomiska och sociala framgångar som inte är kopplade till just organiserad brottslighet. I det dagliga livet träffar dessa ungdomar individer som till synes har blivit framgångsrika genom att begå brott och utöva våld. Detta gäller i alla fall personer som de unga kan identifiera sig med, som kommer från samma områden eller har liknande etnisk bakgrund.26

Den våldsamma subkulturen och de sociala förhållanden bakom den är den faktor som är svårast att åtgärda i kampen mot våldet i kriminella kretsar. Här handlar det nämligen om djupgående strukturella förhållanden som avser familjeliv, bostadsmarknad, arbetsmarknad, integration, skolväsendet och social omsorg – alltså förhållanden som är mycket svåra att påverka på kort sikt.

Dessa unga mäns enda kapital är fysisk styrka.

I kriminologisk litteratur från USA beskrivs, sedan nästan ett sekel tillbaka27, liknande fenomen. Subkulturer uppstår alltså i fattiga ghetton i storstäder som i Chicago och Los Angeles. I dessa stadsdelar bor fattiga invandrare och en del andra minoriteter. Oftast handlar det om unga ensamstående män. Invandrarna flyttar dit när de kommer till det nya landet, bor på rivningskontrakt och försörjer sig på ströjobb. Stadsdelarna saknar fungerande sociala institutioner som arbetsplatser, kyrkor och föreningsliv.28 Om sådana institutioner saknas kan det lätt uppstå alternativa organisationsformer, till exempel gängbildningar, maffialiknande strukturer och liknande (en del av dessa strukturer kan vara modifierade överföringar från invandrarnas ursprungsländer)29.

Dessa unga mäns enda kapital är fysisk styrka. Till att börja med organiserar de sig i grupper (gäng) för att de på så sätt känner sig tryggare i denna främmande och farliga miljö. Men gängets fysiska styrka kan också omsättas i pengar, genom till exempel beskyddarverksamhet, narkotika-, alkoholförsäljning eller utpressning. Dessa unga män har mycket lite kontakt med det etablerade samhället30, de lever i en egen värld, en egen (sub-)kultur. Detta är emellertid en övergångssituation; de flesta, dock inte alla, lär sig språket, får fasta jobb, bildar familj och flyttar från området. (Om det inte gäller invandrarna själva så gäller det deras barn eller barnbarn.) Nya fattiga migranter flyttar in och riskerar att ansluta sig till gängen. Samma problem i samma stadsdelar men olika individer alltså (ofta även olika etniciteter eftersom invandring ofta sker i vågor).

Det är den klassiska bilden från USA. Vad skiljer detta från svenska förhållanden? När man kommer till Sverige och får stanna här, får man en bostad och någon form av försörjning (ofta genom olika bidrag). Man blir alltså inte lämnad vind för våg som man blev i USA. I Sverige har vi länge trott att om man sörjer för människors fysiska överlevnad (bostad, mat, kläderna på kroppen) så behöver inte dessa människor begå brott för att överleva. Men detta var och är en missbedömning. Det som främst gör människor laglydiga är inte att de har mat för dagen, utan att deras band till samhället är starka.

Människor som står utanför samhället och inte arbetar kommer att skapa och få problem.

I ett samhälle som det svenska finns det bara en form av sådan förankring – arbete. Det är här, tror jag, det stora problemet finns. Människor som står utanför samhället och inte arbetar kommer att skapa och få problem. Hårdast kommer deras barn att drabbas om de växer upp i detta utanförskap. I sådana områden räcker det inte med generella välfärdssatsningar, utan det krävs även kraftfulla riktade åtgärder mot riskgrupper, riskfamiljer och riskindivider.

Bristen i förankring till det etablerade samhället (främst genom arbete) är enligt mitt förmenande bakgrunden till dagens problem. Erfarenheterna från bland annat USA gav vid handen att risken var stor att allvarliga problem skulle uppstå i dessa utanförskapsområden. Hur dessa problem exakt skulle komma att se ut (uppkomsten av en våldskultur, politisk extremism med mera) och när detta skulle inträffa var svårare att förutse.

Huvudförklaring till det faktum att det är så stor andel invandrare och invandrarnas barn som är involverade i dessa problem är att invandrarna i Sverige idag, liksom i USA på den tiden, hör till samhällets lägsta skikt. Det är alltså de som kommer att befolka dessa minst attraktiva områden där de ovan beskrivna processerna äger rum. Innan den stora invandringen var det fattiga arbetare och folk som flyttade till städerna från landsbygden som befolkade den sortens områden. Det dödliga våldet var omfattande (större än idag) i Sverige på den tiden, till exempel i mitten och slutet av 1800-talet (industrialismen, hög alkoholkonsumtion) eller på 1970–90-talen (flytt från landsbygden). Det hade visserligen en annan karaktär (fylla och knivar), men även då utövades detta våld av underklassens unga män.

Dödligt våld i Sverige per 100 000 invånare 1750–2019 enligt dödsorsaksstatistiken, 5-års medelvärden. (Sarnecki & Carlsson 2020)31

Kort karriär

Vi vet att den kriminella karriären är kort. Den startar på allvar kanske någon gång i 15-årsåldern och avslutas i regel någon gång i 30-årsåldern.32 Det är inte så att alla förhärdade brottslingar lägger av när de fyller 30, men deras brottsaktivitet börjar vanligen minska snabbt vid denna ålder (om de överlevt så länge i den våldsamma miljön). Den korta karriären betyder att nätverken ständigt behöver nyrekryteringar. Det är denna rekrytering till den våldsamma subkulturen som måste stoppas.

Samhällets åtgärder måste rikta sig till de unga och ge dem förutsättningar att välja en annan livsväg än den kriminella. Insatserna måste handla om att skapa möjligheter till framgång i livet på andra än de kriminella områdena. Det handlar till exempel om stöd till föräldrar att utöva kontroll över barnen. Forskning33 visar att om sådant stöd ges under tidig barndom ger det avsevärda brottsförebyggande effekter. De allra flesta föräldrar, även om de själva är kriminella och/eller missbrukare, vill inte att deras barn ska bli kriminella. En del av dessa föräldrar behöver stöd för att klara föräldrarollen. Det finns sällsynta undantag från denna regel, i vissa familjer (kriminella klaner/maffia)34 skolas barn tidigt i brottslighet. Det har framförts förslag att barn i sådana familjer snarast möjligt bör omhändertas. Det finns emellertid anledning till försiktighet när det gäller tvångsomhändertagande av barn eftersom detta långt ifrån alltid ger avsedda resultat.35

Andra viktiga åtgärder är stöd för att klara skolan (mer förberedelse för skolan inom förskolan, kraftigt förbättrad kvalitet på skolundervisningen som kräver utveckling av nya pedagogiska metoder anpassade till förhållanden på ”orten”) och stöd för meningsfull, engagerande fritid, främst inom föreningslivet, inte minst genom organiserad idrott. Åtgärderna måste helt enkelt handla om att upprätta och stärka de ungas (och ofta även föräldrarnas) band till det etablerade samhället, alltså den sociala kontrollen.36

Man bör också diskutera hur själva subkulturen ska motverkas. Här finns det utrymme för engagemang från civilsamhället och i synnerhet idéburna organisationer. Det verkar finnas goda erfarenheter hos bland annat frikyrkliga rörelser i Sverige av att i Sydamerika37 skapa alternativ till destruktiva gäng- och gerillasubkulturer. Det är inte omöjligt att sådana metoder skulle kunna fungera även i de socialt utsatta områdena i Sverige om religiösa och andra idéburna rörelser engagerar sig i att ge alternativ till den våldsbejakande subkulturen. Sverige har en lång tradition av folkrörelser som engagerar sig i viktiga samhällsfrågor, inte minst åtgärder mot våld. Den typen av åtgärder bör emellertid genomföras med försiktighet; det finns en risk att de kriminella ungdomarna blir religiöst eller politiskt radikaliserade.

Brott och straff

Som framgått ovan finns det en stor mängd åtgärder som syftar till att bekämpa våldet inom de kriminella kretsarna som har rätt lite med polisens och andra rättsliga organs arbete att göra. Rättsväsendets åtgärder träder in när inga andra åtgärder har fungerat. När vi tittar på orsaker till framgångarna med bekämpning av de grova rånen kan vi konstatera att rättsväsendets roll var viktig, men att det var andra åtgärder (främst mot tillfällesstrukturen) som var avgörande.

När det gäller skjutningar har rättsväsendet i huvudsak två uppgifter:38 att avskräcka och inkapacitera (oskadliggöra genom inlåsning) förövarna. Framgångar, när det gäller båda dessa uppgifter, är beroende av en enda faktor: sannolikhet för upptäckt och lagföring. Framgångarna på detta område är idag måttliga, bara en liten andel (20–25 procent) förövare till skjutvapenvåld i kriminella kretsar döms för sina brott (och då handlar det om den/dem som har skjutit och inte om den/dem som har anstiftat, som kan vara helt andra personer).

Det råder ingen tvekan om att inlåsning av de mest våldsbenägna individerna skulle minska gängens brottslighet.

Den låga uppklarningen gör att avskräckningseffekten är liten, förövarna vet att de troligen inte kommer att åka fast. Avskräckningseffekten försvagas ytterligare både av personlighetsdrag hos många som begår den typen av brott (de räknar ofta inte med långsiktiga konsekvenser av sitt handlande) och av den ovan nämnda våldsamma subkulturen med tro på ödet.

När det gäller inkapacitering är ökad uppklarning nödvändig för att få bort dessa farliga personer från gator och torg. Det råder ingen tvekan om att inlåsning av de mest våldsbenägna individerna skulle minska gängens brottslighet. Forskning pekar på att om de centrala personerna i ett kriminellt nätverk inkapaciteras kan man räkna med att grupperingens aktivitetsgrad minskar.39 Det behövs alltså resursförstärkning, metodutveckling och inte minst utveckling av tekniska metoder inom polisen för att öka inkapacitering av centrala personer i de kriminella nätverken. Det har föreslagits en mängd rättsliga reformer i syfte att öka andelen lagförda bland de redan misstänkta individerna. Vissa av dessa förslag kan leda till en viss ökning av inkapacitering. Även här måste dock en balans mellan rättssäkerhet och effektivitet upprätthållas.

Samtidigt bör effekterna av inkapaciteringen inte överskattas. På samma sätt som om en ledande person i ett kriminellt nätverk blir dödad, ersätts ofta en fängslad individ av en annan. Om fängslande av ledarna leder till att de individer som övertar de centrala rollerna i nätverken blir yngre eller att det uppstår ledarstrider kan våldet (i alla fall på kort sikt) accelerera. Inkapacitering har alltså begränsade effekter om det inte kombineras med åtgärder mot nyrekrytering.

Det finns ytterligare ett problem när det gäller inlåsning och det handlar om den ovan nämnda ålders-brottskurvan, som innebär att även de mest persistenta brottslingarna är brottsaktiva under en begränsad tid. Sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv lönar det sig att hålla en individ som begår många/grova brott inlåsta under den tid som denne förväntas vara mycket brottsaktiv, men inte senare då dennes brottsbenägenhet minskar med stigande ålder. Rent matematiskt innebär detta att inkapaciteringseffekten blir mindre för varje år individen är inkapaciterad efter 25–30 års ålder. Man kan därför inte förvänta sig att långa fängelsestraff automatiskt kommer att kunna ha större effekter om de leder till att äldre personer förvaras i fängelser.

Däremot får man effekter om flera av de mest brottsaktiva blir inlåsta under perioden för deras högsta brottsaktivitet. Det sistnämnda innebär att avskaffande av ungdomsrabatten för unga personer som begår många och grova brott kan vara berättigat.

Nyrekryteringen största problemet

Av dessa resonemang framgår att skjutningar i de kriminella kretsarna är ett mångfacetterat problem som måste bekämpas med lika mångfacetterade åtgärder. En del av dessa åtgärder handlar om hur polisen och övriga delar av rättsväsendet fungerar. Det finns en förbättringspotential när det gäller den typen av åtgärder.

Men polisiära och andra åtgärder rörande straffsystemet kommer inte ensamma att lösa detta problem. Erfarenheter visar att om bekämpning av grov brottslighet ska vara framgångsrik måste stora delar av samhället engagera sig och samarbeta. Det handlar inte enbart om den offentliga sektorn utan även om näringslivet och det civila samhället. Det största problemet med bekämpningen av skjutningarna är den kontinuerliga rekryteringen till den våldsamma subkulturen.

Det är där som långsiktiga, gemensamma satsningar behövs som mest. Här handlar det främst om stöd till föräldrar, tidiga insatser mot riskindivider (riskfamiljer), högre kvalitet på förskolan och skolan (där man bör utveckla pedagogik lämpad för barn och ungdomar från socialt utsatta områden), satsningar på engagerande fritidsaktiviteter (främst föreningslivet och idrott) och systematisk kamp mot den våldsamma subkulturen.

Därför krävs en kraftig mobilisering av samhällets totala resurser för att bekämpa skjutningarna.

Avslutningsvis: Det finns ytterligare en viktig skillnad mellan de grova rånen som diskuterats ovan och dagens skjutningar i kriminella miljöer; det är en självklarhet att samhället mobiliserar när brottsligheten har direkt samhällshotande karaktär – vid till exempel hot mot penningförsörjningen. Våldet i de kriminella kretsarna hotar inte samhällets vitala funktioner på samma sätt (även om det ibland leder till att utomstående drabbas). Men också den typen av brottslighet måste idag betecknas som samhällsfarlig. Den skapar nämligen en rädsla och misstro mot rättssystemets och samhällets förmåga att upprätthålla lag och ordning. Därför krävs en kraftig mobilisering av samhällets totala resurser för att bekämpa skjutningarna.

Denna brottslighet måste dock bekämpas på ett sätt som minimerar skador på medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter. Balansen mellan effektivitet och rättssäkerhet är en central fråga när en demokrati ska försvara sig själv och sina medborgare mot ett hot.

Se noter Visa mindre

Noter

  1. Många brott kan förebyggas genom att man gör det besvärligt för förövaren att genomföra dem, till exempel genom att sårbara objekt skyddas se Clarke, R. V. (1995): ”Situational Crime Prevention”. I Tonry, M. & Farrington, D. P. (red.), Building a Safer Society: Strategic Approaches to Crime Prevention (s. 91–150). Chicago: University of Chicago Press.
  2. Olsen, M., E. (1968). The process of social organization. Power in social system, Holt, Rinehart & Winston
  3. Block, R. och Block. C. (1992). Homicide Syndromes and Vulnerability. Studies on Crime and Crime Prevention, vol. 1, no. 1.
  4. Forselius, N. & Granath, S. (2015). Dödligt våld i Brå, Brottsutveckling fram till år 2015. https://www.bra.se/download/18.4a33c027159a89523b1b1349/1494922639143/3_Dodligt_vald.pdf (Hämnad 2020-09-02)
  5. Bonnier, J. (2017). Helikopterrånet. Albert Bonniers Förlag.
  6. Brå (2019). Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie, Rapport 2019:3. https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e355e/1549879167358/2019_3_Skjutningar_i_kriminella_miljoer.pdf (Hämtad 2020-08-26)
  7. Klein, M.,W. (1995). The American Street Gang: Its Nature, Prevalence, and Control (Studies in Crime and Public Policy)
  8. Huff, C. R. (1996b): Gangs in America (2 uppl.). Newbury Park: Sage Publications.
  9. Zimring, F.,E. (1968). Is Gun Control Likely to Reduce Violent Killings? The University of Chicago Law Review Vol. 35, No. 4 (Summer, 1968), pp. 721-737
  10. Polismyndigheten (2020): Illegal vapenanvändning i polisregion Stockholm, Strategisk rapport. https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/juni/illegala-vapen-ateranvands-ofta/ (Hämtad 2020-08-26)
  11. White, M. & Fradella, H. (2016) Stop and Frisk,  NYU Press
  12. Zimring, F., E. (2013). The City That Became Safe: New York’s Lessons for Urban Crime and Its Control, Oxford University Press.
  13. Rasprofilering är diskriminerande praxis som tillämpas av polisorganisationer som medvetet eller omedvetet väljer att kontrollera personer ur minoritetsgrupper.
  14. Att använda sprängningar i kriminella konflikter har en påtaglig expressiv dimension.
  15. Sturup, J., Lundstedt, T. & Appelgren, G. (2020): Återkopplingspromemoria 5, Sprängningar och beslag av explosivämnen i Region Stockholm 2017 till 2019 Polismyndigheten Polisregion Stockholm.
  16. Ett exempel på sådant internationellt samarbete är ny EU-förordning om frysning och förverkande av kriminellas tillgångar (Regeringskansliet 2020) https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/09/ett-mer-effektivt-gransoverskridande-samarbete-for-att-komma-at-kriminellas-brottsvinster/ (Hämtad 2020-09-02)
  17. Följande myndigheter ingår i denna verksamhet: Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, Tullverket, Försäkringskassan, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen Ekobrottsmyndigheten (2020). Samverkan mot organiserad brottslighet https://www.ekobrottsmyndigheten.se/om-oss/samverkan/Samverkan-mot-organiserad-brottslighet/ (Hämtad 2020-08-26)
  18. En viktig aktör här är socialtjänsten som bl.a. har en insyn i barnens situation.
  19. I denna rapport redovisar vi uppgifter om kriminella nätverk (5 094 individer), partiella organisationer (719 individer), gatugäng (776 individer), MC-gäng (5 693 individer), maffiagrupperingar (486 individer), fotbollsfirmor (835 individer), våldsamma islamister (785 individer), våldsamma autonoma (193 individer), våldsamma vitmakt-grupperingar (382 individer) samt övriga extremister (281 individer). Rostami, A., Mondani, H., Carlsson, Ch., Sturup, J., Edling, Ch. , & Sarnecki, J. (2018). Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Institutet för Framtidsstudier. Forskningsrapport 2018:4. https://www.iffs.se/media/22498/brott_2018_4.pdf (Hämtad 2020-08-30).
  20. Cohen, A. K. (1955): Delinquent Boys: The Culture of the Gang. Glencoe: Free Press.
  21. Cloward, R. A. & Ohlin, L. E. (1960): Delinquency and Opportunity: A Theory of Delinquent Gangs. Glencoe: Free Press.
  22. Miller, W. B. (1958): ”Lower Class Culture as a Generating Milieu of Gang Delinquency”. Journal of Social Issues, 14: 5–19.
  23. Brå (2019). Skjutningar i kriminella miljöer, en intervjustudie. Rapport 2019:3. https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e355e/1549879167358/2019_3_Skjutningar_i_kriminella_miljoer.pdf (Hämtad 2020-08-26)
  24. Merton, R. K. (1938/1957): Social Theory and Social Structure. Glencoe: Free Press.
  25. Socialstyrelsen (2013): Unga och brott i Sverige. Underlagsrapport till Barns och ungas hälsa, vård och omsorg 2013 https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:627145/FULLTEXT01.pdf (Hämtad 2020-08-26)
  26. Merton, R. K., Fiske, M., & Curtis, A. (1946). Mass persuasion; the social psychology of a war bond drive. Harper.
  27. Thrasher, F., M. (1927/2020). Gänget, En studie av 1313 gäng i Chicago. Égalité.
  28. Shaw, C. R. & McKay, H. D. (1942): Juvenile Delinquency and Urban Areas: A Study of Rates of Delinquents in Relation to Differential Characteristics of Local Communities in American Cities. Chicago: University of Chicago Press.
  29. Enligt Sellin, (1938): kan den typen av ”sekundär kulturkonflikt” uppstå om integrationen inte fungerar Sellin, T. (1938). Culture Conflict and Crime. New York: Social Science
  30. Hirschi, T. (1968/2002): Causes of Delinquency. Piscataway: Transaction Publishers.
  31. Sarnecki, J. & Carlsson, Ch. (2020). Introduktion till kriminologi, volym I, brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker. Studentlitteratur.
  32. Farrington, D. P. (1996): ”The Development of Offending and Antisocial Behavior from Childhood to Adulthood”. I Cordella, P. & Siegel, L. (red.). Readings in Contemporary Criminological Theory (s. 107–120). Boston: Northeastern University Press.
  33. Olds, D. L. (2002). Prenatal and Infancy Home Visiting by Nurses: From Randomized Trials to Community Replication. Prevention Science, 3(3): 153–172.
  34. Bäckström Lerneby, J. (2020). Familjen, Mondial förlag.
  35. Sarnecki, J. & Carlsson Ch. (2021 under utgivning). Introduktion till kriminologi, vol II. Straff och prevention, Studentlitteratur.
  36. Hirschi, T. (1969/2002): Causes of Delinquency. Piscataway: Transaction Publishers.
  37. Paulsson, C. (2019). Frälsningens makt. En kvalitativ studie om frälsningens inverkan på upphörande med brottslighet i Colombia. Högskolan i Gävle. http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:1351455/FULLTEXT01.pdf (Hämtad 2020-09-13)
  38. Det finns ytterligare en uppgift – att allmänt försvåra den kriminella aktiviteten men den har diskuterats ovan.
  39. Sarnecki, J. (2001): Delinquent Networks: Youth Co-Offending in Stockholm. Cambridge: Cambridge University Press.
Redan prenumerant?    
Du har läst en olåst
artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.
  • Alla artiklar
  • Alla poddar
  • Kvartals app
  • Reklamfritt

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?  
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.