Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Politik |

I väntan på ett konservativt idéprogram

Illustration: Hans von Corswant.

Det stämmer inte att Moderaterna håller på att distansera sig från Reinfeldtårens liberalism, skriver Johan Wennström om förslaget till nytt idéprogram för Moderaterna. Partiet har gjort en ansats att buga åt vissa konservativa hedersbegrepp, men lösgör sig inte från sina liberala principer.

Av Johan Wennström | 14 december 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd KvartalLästid 8 minSkärmläsarvänlig
I korthet

Moderaternas liberalisering, som fick sin mest utpräglade form i Nya Moderaterna 2004–2014, har ingalunda upphört, skriver Johan Wennström.

Det kan se ut som om M rört sig mot en konservativ syn på nationalstaten. Att man verkligen identifierar sig med svensk kultur behöver dock inte vara en förutsättning för att få medborgarskap, enligt Moderaterna.

Vid en första anblick ger Moderaterna intryck av att vilja återvända till en gränssättande intellektuell position. Men i stället bejakar partiet det öppna som det högsta goda.

Betecknande för Moderaternas liberalism är betoningen på individuell frihet. Ansvar handlar främst om ”ansvaret för sig själv”. Vi ska som individer ta oss fram och upp av egen kraft, och underförstått lämna ”förlorarna” bakom oss.

Många av dagens politiska ledare talar inte om det ansvar som var och en av oss har för vårt land och allas vår skyldighet att samarbeta med varandra för vårt gemensamma bästa.

Vad som behövs är en socialt orienterad höger som intresserar sig för hur alla, oavsett vår plats i hierarkien, ska få ett värdigt och meningsfullt liv och kunna bidra till helheten.

Det moderata förslaget till nytt idéprogram har i debatten beskrivits som ett tydligt tecken på att partiet är i färd med att distansera sig från Reinfeldtårens liberala tankegods och gradvis närma sig konservatismen. Både Mauricio Rojas och Svenska Dagbladets politiska analytiker Göran Eriksson har kallat förslaget ett ”farväl till multikulturalismen”. Och statsvetaren Jonas Hinnfors har hävdat att Moderaterna tar ”distinkta steg i konservativ riktning”, vilket Arvid Hallén, en representant för den nya konservativa tankesmedjan Oikos, har hållit med honom om till ”etthundra procent”.

Men det är genomgående grunda omdömen. I själva verket visar såväl förslaget till idéprogram som den medföljande, fördjupande ”idéskriften” att partiets liberalisering, som fick sin mest utpräglade form i Nya Moderaterna 2004–2014 men som har pågått i decennier,¹ ingalunda har upphört.

System snarare än nationalstat

Ett betecknande exempel har att göra med idéprogrammets uppmärksammade formuleringar om nationen och nationalstaten och invandrades ställning i den senare. Moderaterna skriver att de ”värdesätter den kontinuitet som Sverige som nation representerar” och anser att ”nationalstaten Sverige utgör … grunden för vårt styrelseskick”. Partiet påpekar även, att ”den svenska [national]staten” bland annat ”vilar på … kulturell samhörighet”, vilket ytterst får till följd att ”integration inte är en dubbelriktad process”: ”Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle.”

Dessa citat skiljer sig från hur Moderaterna ofta har uttryckt sig i linjedokument under 2000-talet, till exempel i 2011 års idéprogram som välkomnade nationalstatsgränsernas upplösning.² Det kan därmed se ut som om Moderaterna har rört sig mot en mer konservativ syn på nationalstaten och i enlighet med en sådan syn förespråkar inte bara integration, utan kulturell assimilation. Men redan en kritisk passus i Christofer Fjellners förord om politiska rörelser som ”blickar bakåt” och vill återskapa en ”nationell gemenskap man föreställer sig en gång fanns” pekar åt ett annat håll.

Läs mer Visa mindre