Hur lång är en arm?

Söders kritik gällde en diskussion mellan Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism och den blivande moderate statssekreteraren PM Nilsson där den förre uttalade sig mycket kritiskt om SD. Bland annat sa han att partiet var klart nazistiskt när den nuvarande ledningen anslöt sig och att det ”kändes väldigt skrämmande när det visade sig att Sverigedemokraterna blev så här stora.”

Sagostund med förhinder

I Kalmar har Sverigedemokraterna nyligen uppmärksammats för sin kritik av bibliotek som anordnar evenemang där dragshow-artister läser normkritiska sagor för barn. Lokala partiföreträdare menar att konceptet som kallas Drag queen story hour bör stoppas helt.

– Armlängds avstånd från kulturen slutar absolut gälla när direkt perversa material inte hålls på armlängds avstånd från barn, säger Jonathan Sager, fullmäktigeledamot i Kalmar kommun till Aftonbladet.

Det saknas möjligen några pusselbitar i diskussionen för att vanliga medborgare ska förstå hur vi hamnat där vi är.

Fackförbundet för kultur, kommunikation och kreativ sektor, DIK, släppte nyligen en rapport som visar att dess medlemmar (där även bibliotekarierna ingår) är bekymrade över robustheten i principen om armlängds avstånd. Långt över hälften av de medlemmar (57 procent) som svarat på en enkät från förbundet uppgav att det allmänna förtroendet för ett öppet demokratiskt samhälle minskar i Sverige. Förbundsordföranden Anna Troberg intervjuas i Biblioteksbladet och säger bland annat:

– Våra offentliganställda medlemmar befinner sig någonstans mittemellan klåfingriga politiker och en ibland väldigt polariserad allmänhet. Det är ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Det är ett demokratiproblem för att de verksamheter som våra medlemmar jobbar i är viktiga för demokratin och för den fria åsiktsbildningen.

Anna Troberg nämner ett exempel på fritextsvar som kommit in från dem som svarat på enkäten och som hon beskriver som ”fruktansvärt”.

– Vi ombads/tvingades tillfälligt ta ner regnbågsskyltning då biblioteket användes som vallokal.

Fantomsmärtor från tiden i isolering

Det är naturligtvis oroande när politiker inte kan låta bli att försöka detaljstyra de verksamheter som bekostas med skattepengar men likväl ska vara politiskt oberoende. Dock saknas det möjligen några pusselbitar i diskussionen för att vanliga medborgare ska förstå hur vi hamnat där vi är. En av dessa bitar är Sverigedemokraternas historiska relation till medie- och kultursektorn. Det är ingen överdrift att hävda att många journalister och kulturarbetare under decennier har definierat sig som en motståndskraft där otaliga pjäser, reportage och inslag (ibland öppet, ibland internt) har motiverats med att de ska motverka SD:s tillväxt. Detta ligger kvar och skvalpar i medvetandet hos många Sverigedemokrater, som därför tycks uppfatta ibland ganska harmlösa kulturyttringar och inslag i medierna på samma sätt: som orättvisa, hårdvinklade och syftande till att motverka SD. En slags fantomsmärta från tiden i politisk isolering, kanske man kan kalla det.

…det är knappast så att de som vant sig vid att sitta vid makten aldrig har försökt knuffa kultursektorn eller public service i sin önskade riktning.

Och om public service-medierna och kulturinstitutionerna under decennier har vant sig vid att de som styr har liberala, gröna eller socialistiska preferenser är det heller inte märkligt att det tas emot på ett helt annat sätt än tidigare, nu när det är nationalkonservativa politiker som yttrar sig från den position som politiska makten ger.

För det är knappast så att de partier och majoriteter som vant sig vid att sitta vid makten aldrig har försökt knuffa kultursektorn eller public service i sin önskade riktning.

Exempelvis kom ett 30-tal miljöpartister med ett häpnadsväckande förslag inför partiets kongress förra hösten. De ville att MP skulle verka för att ett 15 minuter långt ”Klimatnytt” infördes i varje upplaga av SVT:s nyhetsprogram Aktuellt och Rapport samt att Sveriges Radio några minuter i varje sändning skulle rapportera om klimatkrisen och ”vad vi måste göra snarast för att undvika den slutliga kollapsen för klimatet och naturen”.

Politisk anpassning som självreglering

Författaren och dramatikern Stina Oscarson väckte stor uppmärksamhet när hon i ett reportage i P1 Kultur vittnade om hur det gick till när hon sökte pengar från det offentliga. Det hade skett en gradvis förskjutning i identitetspolitisk riktning, menade hon.

– Jag ska alltså kryssa i en ruta huruvida mitt kulturprojekt i Stockholms stad främjar judar, romer, tornedalsfinnar, Sverigefinnar eller samer. För mig, om jag ska göra ett kryss i rutan där det står judar, känns det otroligt obehagligt.

Vidare beskrev hon en tilltagande tendens till självreglering inom kulturbranschen. Vid arbetet med teaterpjäsen ”Stå Upp” uppmanades hon stämma av sitt manus mot Teaterförbundets mångfalds- och jämställdhetscheckar. Det innebar konkret att svara ja eller nej på ett stort antal frågor. Exempelvis: ”Vi har diskuterat huruvida uppsättningen bidrar till att konservera eller utmana rådande normer och föreställningar om människor eller bara visar hur det är. Vi undviker därmed att omedvetet reproducera stereotyper.”

Poängen som Stina Oscarson ville göra var följande:

– Nu vet jag att de som sitter i stadshuset just nu kommer bli jätteglada om jag sätter ett kryss i den rutan, men med en annan majoritet kanske man inte alls skulle bli så glad över ett sånt kryss. Alltså, vi slår upp en dörr.

Måhända finns det anledning till viss självkritik hos dem som tidigare haft makten och inte kunnat låta bli att försöka få kultur och medier att sjunga med i deras refräng. För den som verkligen vill ha oberoende kultur och medier måste leva som de lär. Även när de själva sitter vid makten.