Hej Anna-Karin!
Jag är pappa till två flickor i förskoleåldern. Många män med mig får mycket att tänka på när de får just flickor. Någon jag diskuterade saken med beskrev det föraktfullt som ”pappafeminism”. Men jag tycker inte det är något att ironisera över.
Personligen har jag alltid varit mån om jämställdhet, det är inte något feministiskt uppvaknande jag gått igenom. Men när Ebba Busch talade på Annie Lööfs avtackning i riksdagen och sa ”vi gjorde vägen lite bredare för våra döttrar” med anspelning på de utmaningar och svårigheter de haft som framgångsrika ledare och kvinnor, till detta unga sådana, hade det en annan klangbotten än innan jag fick barn.
Hur förbereder man egentligen flickor på en ojämställd värld? Jag har ägnat det en hel del tankekraft men kommer mest fram till banala saker som att lära dem byta däck på bilen eller andra praktiska saker som jag själv hjälper min fru med. Vad ska jag försöka lära dem under deras uppväxt? Är det nyttigt för unga vuxna kvinnor att kunna bygga en veranda, eller är det välmenande men bortslösad tid?
Med vänliga hälsningar,
Andreas
Käre Andreas
Uppfostran är en balansakt mellan vad föräldern tror att en ny människa behöver lära sig och lyhördhet mot vad barnet griper efter och vill. Viss kunskap och färdighet söker barnet spontant, då en syssla ser spännande ut eller talar till ett gryende intresse hos den lilla. Där har jag som förälder att både utmana och facilitera utveckling i den riktning som barnet söker sig. I min mening gäller detta oavsett om den ungas intresse följer eller bryter könsmönster.
Det för oss till verkstan och verandan. Jag tror inte på ett verandabygge med explicit feministiska förtecken. Det vore sökt och överdrivet, fjärran från hur det verkliga livet gestaltar sig. I verkligheten snickrar man för att man behöver det som bygget ska resultera i, inte för att anlägga rätt värdegrund. Låt oss säga att du faktiskt behöver bygga på tomten. Jag är beredd att sätta en slant på att dina döttrar i så fall vill testa att såga, hamra och måla. Och det ska du givetvis bejaka, inom rimlighetens gräns. Du gör helt rätt i att involvera barnen i olika slags praktiska göromål och lära dem bemästra hantverksarbete. Om det är något flickor och pojkar behöver i vår tid, är det att träna finmotorik och uthållighet. Lika bra som hammaren är därför virknålen. Kan du virka, Andreas? Jag frågar eftersom vi tenderar att göra maskulint kodad kunskap mer begärlig och angelägen än det som historiskt sett varit feminint kodade kunskapsdomäner.
Du undrar hur du kan förbereda dina förskoleflickor på ”en ojämställd värld”. Låt mig vända på frågan: är den vardagsvärld som de just nu förnimmer och förhåller sig till ojämställd på ett sådant sätt att det motiverar särskild insats? Av brevet att döma är du engagerad i att hålla många dörrar öppna för dem. Det är långt bättre strategi än abstrakt prat om strukturer och glastak. Det har varit en olycklig pedagogisk trend att redan för små barn förklara både den stora och den lilla världen utifrån en evig maktordning, där somliga är förtryckta och andra förtryckare. Dessa monokausala förklaringar har en kategorisk och deterministisk människosyn. De projicerar en offerroll och lämnar individen med en känsla av maktlöshet inför till synes orubbliga hinder. Vid motgång ser den enskilde bara SYSTEMET, inte de egna bristerna. Ingen ung, ofärdig människa är betjänt av det.
Vill du verkligen göra skillnad måste du som förälder fatta beslut som kommer att skilja dina döttrar från vad de flesta andra jämnåriga barn får tillgång till och sysselsätter sig med. Du ska avstå från att ge ungarna smarta telefoner till dess att de är en bra bit upp i tonåren. Det reducerar risken att dina barn blir dopaminberoende zombies som varken orkar läsa eller tänka själva, utan ägnar sin uppmärksamhet åt att söka alternativa identiteter på internet. Där har du mönster och destruktiva vanor som är avgörande att bryta. Svårt är det, men det går.
Det vi som föräldrar kan ge barnen är grundläggande social fostran. Jag vill gå så långt som att utnämna det till förälderns viktigaste uppgift. Den borde fler ägna långt mer tid. Här handlar det om baskunskaper som att med gott bordsskick äta och hövligt tacka för den mat som bjuds, lära sig uthärda väntan, tolka och följa regler som någon annan bestämt, förstå att vänta på sin tur i lek och tal och äga mod att säga ifrån när någon inte respekterar turtagning eller talordning. Sådana sociala färdigheter skonar barn från att uppföra sig på ett sätt som väcker antipati hos andra barn och vuxna. Det handlar inte alls om att fostra till viljelös lydnad, tvärtom. Det här är förberedelse som rustar unga att navigera i såväl nya situationer som i främmande personkonstellationer; det håller dem i rörelse och tar dem framåt. Det ger en agens som gör dina flickor väl skickade att beträda även smala vägar, våga se folk de möter i ögonen och höja rösten när så behövs.
Vänliga hälsningar
Anna-Karin
Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.
Skriv ett brev till Anna-Karinartikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt