Magnituden av det som hänt är faktiskt svår att överskatta och inte heller alldeles lätt att hitta rätt beskrivning för. Det statliga våldsmonopolets realtidskollaps till ackompanjemanget av Allahu Akbar, är det närmaste jag kommer. Det är utan att överdriva en extraordinär händelse.
Något som ofta slagit mig tidigare när gränser flyttats är hur snabbt vi vänjer oss, eller i vart fall försöker relativisera och förminska. Vi liksom upprätthåller illusionen av att inget i grunden egentligen har förändrats – trots att vi vaknar upp till en dag då flera nya gränser har passerats. Hållplatser på en resa som leder till en helt annan plats än den vi fortfarande intalar oss att vi befinner oss på.
Med påskhelgens händelser kan vi konstatera att det vid den här hållplatsen finns rätt stora grupper av invånare, i flera svenska städer – som tillsammans och till allmän beskådan – försöker döda, eller åtminstone allvarligt skada, poliser. Motivet? För att dessa vaktar den grundlagsskyddade rätten att demonstrera, häda och framföra provocerande budskap i offentligheten. Med andra ord den svenska demokratin.
Jo, även jag har sett. Och deltagit.
Ändå dessa trötta reaktioner som ännu en gång slår in vidöppna dörrar. ”Detta är oacceptabelt”. Ändå denna obändiga övertygelse om att en medicin som inte hjälpt de senaste 30 åren plötsligt, som genom ett under, skulle börja verka. ”Mer resurser behöver skjutas till.”
Något som gör detta smärtsamt för mig personligen är insikten att jag som journalist och programledare på public service själv har deltagit i detta sorgliga skådespel. Jag har nämligen lett många av de förutsägbara och otillräckliga samtal som följt varje gång en ny gräns har flyttats.
Jo, även jag har sett. Och deltagit.
Exempelvis i diskussionen som följde efter att de första ambulanserna utsatts för stenkastning. Oacceptabelt!
Eller försommaren 2013 efter att stockholmsförorten Husby under flera dagar skakats av kravaller. Vi behöver skjuta till mer resurser.
Eller 2017 efter att en av de första unga pojkarna, 16-årige Ahmed Obaid, blev ett av gängvåldets oskyldiga dödsoffer i Malmö. Det är nog nu!
Rädslan för alarmismen
När jag tittar tillbaka på alla dessa debatter och samtal framträder den tydligt: Instinkten att undvika alarmism, att hålla innebörden ifrån sig och inte riktigt dra slutsatserna. I stället likt den medberoende frun till en missbrukare sopa upp glasskärvorna, sminka över blåtirorna och gå vidare. Allt för att slippa ställa sig frågan: Vad innebär detta? Vilka åtgärder skulle faktiskt krävas för att bryta den nedåtgående spiralen? Men en sådan sak kräver betydligt mer politiskt mod än att, som de folkvalda har fortsatt att göra, hålla fast vid sina inövade trötta fraser:
Det är rasismens och klassklyftornas fel! (V),
Det är invandringen! (SD),
Det handlar om skolan! (L),
Det behövs strängare straff och hårdare tag! (S, M, KD),
Vi vet inte vad det beror på. Men det har i alla fall inget med invandringen att göra. (C, MP).
Tillbaka till min tisdagseftermiddag med P1-sändningen i öronen. Klockan är 16.12 och jag hör programledarna lämna över till sin reporter i Örebro med en uppräkning av de illdåd som staden genomlevt under helgen: ”Fyra polisbilar sattes i brand, en polisbuss kapades, tolv poliser skadades…”
Kanske dags att stanna upp en stund? Det är nämligen precis så här det går till när gränser flyttas.
En vältalig ung man intervjuas. Han berättar hur han spontant samlat ihop några vänner och begett sig till Sveaparken i centrala Örebro för att städa upp efter upploppen och dela ut blommor och choklad till de boende i området. Mannen förklarar inledningsvis att ingen han talat med står bakom de våldsamma inslagen. Men, säger han, många har ändå en förståelse för att detta tar väldigt hårt på oss muslimer eftersom ”Koranen är en helig bok för oss”. Sedan kommer han in på den diskussion han har velat initiera med dem han träffat i parken. Den handlar om det han benämner som grundproblemet.
”Efter ett tag gick vi in på grundproblemet i det här, bara för att kolla vad vi får för respons av människorna. Då insåg vi att många inser grundproblemet i detta – att heliga skrifter inte skyddas av lagen. Det är många andra saker, som exempelvis sexualitet, som skyddas av grundlagen.”
Kanske dags att stanna upp en stund? Det är nämligen precis så här det går till när gränser flyttas. Med till synes harmlösa funderingar från en representant för de goda och icke våldsamma. Ja, en person som jag instinktivt känner mig vänligt inställd till. Något som reportern också förstärker genom tonfall och (brist på) frågor.
Denne godhjärtade unge man talar alltså i Sveriges statliga radio (för övrigt samma radio som har en särskild uppgift att skydda vår demokrati vid händelse av angrepp utifrån) om hur grundproblemet i det som inträffade i påskhelgen är att vi inte har en lag som förbjuder hädelse. Inte en motfråga från reportern, inte en reflektion kring vad tidigare generationer européer har offrat (som att dödas eller tillbringa år av sina liv inspärrade) för att tillkämpa sig friheten att häda.
En gräns är på väg flyttas. Och vi märker det knappt. Ett påstående som ett decennium tillbaka hade betraktats som extremt och befängt har gjort resan, via hållplatsen ”legitimt debattinlägg” till något som nu passerar, liksom obemärkt. Nästan som ett faktum.
En clown med en mission
Låt oss avslutningsvis gå tillbaka till själva katalysatorn för de senaste upploppen. Den bisarre figuren Rasmus Paludan, dansk-svensk advokat och ledare för Stram Kurs. Ett högerextremt parti med förslag som förbud mot islam, totalstopp för migration från icke-västliga länder och utvisning av icke-västliga invandrare på sitt program. Stram Kurs var visserligen med sina 1,8 procent av rösterna en hårsmån från att komma in i folketinget vid senaste valet 2019. Likväl är Paludan totalt marginaliserad i dagens Danmark. Och mot den bakgrunden är det föga förvånande att han i veckan meddelade sin avsikt att kandidera till riksdagen i Sverige.
Han vet naturligtvis precis vad han gör när han åker till utsatta svenska bostadsområden där en majoritet av invånarna är muslimer, för att där bränna Koranen. Hans politiska huvudmålsättning är att visa att islam är en intolerant religion som inte är kompatibel med västerländska demokratier. I det har han under påskhelgen varit oroväckande framgångsrik.
Ett annat syfte med hans plumpa provokationer är att utsätta den västerländska demokratin för ett stresstest. Hur klarar den av att hantera de motsättningar som onekligen finns inbyggda i mångkulturella länder, där en växande andel av befolkningen består av människor med en helt annan uppfattning än den traditionella svenska om vilken ställning religionen bör ha i ett gott samhälle?
Frågorna där denna rätt osympatiska provokatör tvingar oss att bekänna färg är dessa: Hur långt är vi beredda att gå för att skydda den samhällsmodell vi byggt upp och som gett oss såväl trygghet som välstånd? Hur viktig är den för oss? På vilka punkter kan vi kompromissa och vad leder det till i så fall?
För vad blir budskapet? Bränn bilar och kasta sten på poliser, så får ni som ni vill.
Jag har själv tidigare i en krönika i Kvartal argumenterat för att man inte måste – eller ens bör – utmana varje socialt tabu bara för att det är lagligt. Man måste också ställa sig frågan om det är konstruktivt. Men det som nu inträffat sätter den frågan i ett annat ljus. Det skälver till i mig av olust när jag hör företrädare för svenska kommuner vädja till polisen att inte ge Paludan tillstånd att demonstrera där. För vad blir budskapet? Bränn bilar och kasta sten på poliser, så får ni som ni vill.
För första gången upplever jag att grundläggande värderingar är hotade i Sverige på riktigt. Och inte i första hand av vettvillingarna bakom påskhelgens upplopp utan av majoritetssamhällets svajiga respons på dem. Såväl i ord som handling.
Den som har läst så här långt kanske ställer sig frågan: Ja, men vad ska man göra då?
På den frågan har jag inget svar. Min roll är inte att komma med politiska förslag utan att efter bästa förmåga försöka beskriva det som sker och vad det riskerar att leda till. Men något jag länge väntat på är att insikten om det inre hotet ska sjunka in hos fler makthavare, på samma sätt som skett med det yttre, från Ryssland. Och i en sådan exceptionell situation lägger man dagspolitikens käbbel åt sidan och krokar arm, bortom ideologier och käpphästar. Jag skulle vilja se dem alla – från Dadgostar till Åkesson – ställa upp sig på rad, målmedvetna och sammanbitna, på ett stort podium där de presenterar en långsiktig, drastisk och trovärdig plan mot segregation och parallellsamhällen. Annars riskerar vi att gå till historien som generationen som förskingrade hela den skatt som lämnades vidare till oss att förvalta.