Hotet mot det svenska språket

Både Yaser och klasskamraten Firel som jag möter är ambitiösa ungdomar och har siktet inställt på att bli läkare, men de bor i en förort som ofta avbildas i skuggor från blåljus. Botkyrka blev 2010 den första kommunen i Sverige där en majoritet av invånarna har utländsk bakgrund. Det är en bild av framtiden – ett språkutsatt område.

Numera har runt 40 procent av invånarna som är i åldrarna 6–19 år utländsk bakgrund och de allra flesta av dem är andragenerationare, det vill säga de är födda i landet med två utrikes födda föräldrar.¹

Den traditionella svenska ”sjungande” språkmelodin är på väg ner även bland yngre som är inhemskt födda.

Svenska språket är i delar av landet ett minoritetsspråk, och möjligheterna att lära sig svenska är begränsade eftersom det knappt finns personer med svenska som modersmål i området. Det har kommit larm om förskolor där över hälften av barnen som börjar skolan har samma nivå på sin svenska som nyanlända barn, trots att de är födda i Sverige.² I PISA-testet från 2023 har Sverige fått en kunskapskollaps i läsförståelse. En betydande del av eleverna saknar tillräckliga kunskaper i det svenska språket. De får starta sina yrkesliv i en orättvis uppförsbacke.

En av många chockerande aspekter av våldsvågen är språket i avlyssnade samtal och chattar: som här från en förundersökning av ett mordförsök i Uppsala:

”Säg lak driver du eller de va fint när du tog cashen köpte bil åt cashen när de kmr o göra rätt ifrån sig du babblar en massa va man stå bakom de du gjorde din lilla fitta va man lan.”

Resultatet blir att det har uppstått en kreolsvenska, ett fattigt språk med rak ordföljd och lånord från arabiska, somaliska och turkiska. I utsatta områden använder både lärare och föräldrar färre ord och mindre komplexa meningar.

Men ortensvenskan sprider sig även till majoritetssvenska barn och unga, mejlar Tobias Hübinette, docent samt lärare och forskare i interkulturella studier vid Karlstads universitet.

Det behövs mer forskning i frågan, men för en person som rör sig ute borde det vara uppenbart att den traditionella svenska ”sjungande” språkmelodin är på väg ner även bland yngre som är inhemskt födda.

Ett framträdande drag i förortssvenskan är en särskild talrytm och språkmelodi. Uttalet beskrivs som staccatoartat, alltså ”stötigt”. Den är en konsekvens av att längdskillnaden mellan långa och korta stavelser reduceras. Språkmelodin kännetecknas av förlängda slutstavelser kombinerat med stigande tonhöjd. Sje-ljudet uttalas starkt på ett arabiskt sätt, till exempel i ord som skön.³

Ett annat språkligt drag som kännetecknar förortssvenska är att använda så kallad rak ordföljd: nu jag fattar i stället för nu fattar jag. 

Eller hur du gillar den här rubrik?

Även för den som anstränger sig för att tala standardsvenska kan det vara svårt att medvetet få bort sådana språkliga fel.

Gymnasieläraren och skoldebattören Therese Rosengren som är aktuell med boken De otillräkneliga säger att hon inte arbetar aktivt med elevernas talspråk. Energin går åt till att kämpa med saker som att sätta stor bokstav och punkt och ta sig igenom innehållet som de ska lära sig.

Rosengren ser chattspråket som det största hotet mot svenskan. Det blir allt sämre ställt med grundläggande saker som att skriva ”jag” och inte ”ja”. På hennes innerstadsskola i Stockholm gäller de problemen för både eleverna med invandrar- och svensk bakgrund.

Yaser, som är troende muslim, och Firel stör sig på alla svordomar i ortensvenskan. Det skulle vara omöjligt att prata så på arabiska, säger Firel.

Vad ska göras då? Både Yaser och Firel framhåller vikten av bra lärare som korrigerar språkfel som ”igår jag gick på bio”.

Firel berättar om en lärare som var jättesträng. ”Hon var verkligen noggrann med att vi skulle lära oss korrekt svenska. Samtidigt fick vi analysera raptexter, för vi skulle förstå det också. Alla lärare borde vara så.”

Men tar man tunnelbanan från Botkyrka i änden av röda linjen mot centrala huvudstaden och går upp på Söders höjder till Ersta konferens vackra 1800-talsbyggnad med strålande utsikt över Stockholms inlopp så kunde man torsdagen den 7 december höra ett annorlunda budskap. Där har språkauktoriteter samlats för Språkpolitikens dag, arrangerad av Isof, myndigheten med ansvar för språkvård. Årets tema är flerspråkighet och ingen här nämner betydelsen av stränga lärare som rättar dålig svenska. Flera har i stället ett budskap om att förändra Sverige så att majoritetssvenskarna blir mer toleranta för bristande eller ingen svenska.

En skillnad blir uppenbar jämfört med eleverna i Botkyrka. Språkvetareliten är kritvit. Ingen ifrågasätter deras akademiska meriter, men känslan blir ändå lite märklig – som om 98 män och två kvinnor hade samlats för att diskutera jämställdhetspolitik.

Inleder gör Språkrådets dynamiska nya avdelningschef Lena Lind Palicki som konstaterar att det pratas kanske 200 språk i Sverige idag, ändå råder en enspråkighetsnorm. Språklagen talar om skyldighet att ge tillgång till språk, även andra sådana än svenskan och de officiella minoritetsspråken som nämns vid namn i språklagen.

Majoritetsbefolkningen behöver genomgå ett jättejobb.

Ellen Bijvoet, forskare på Isof, inleder programpunkten om hur man skapar en bra flerspråkighetspolitik. Hon säger att det behövs ett jättejobb med majoritetsbefolkningens attityder. Det finns ett enspråkigt tänk i Sverige. ”Den självbilden behöver punkteras.”

Men vad gör man då när det moderna informationssamhället förutsätter ett gemensamt och standardiserat språk? I rapporten God svenska – vägen till arbete för utrikes födda från tankesmedjan SNS pekar 87 procent av 800 intervjuade rekryterare ut bristande kunskaper i det svenska språket som ett problem för att anställa personer födda utanför Norden.⁴

Ellen Bijvoet menar att en väg framåt är att medvetandehöja rekryterare om fördomar mot folk med brytning.

Kanske kan flerspråkighetspolitik göra så att Sverige åter kan bli ett föregångsland i världen, hoppas en annan panelist.

Språk borde bli en ny diskrimineringsgrund, säger en tredje.

Språkvetarna har traditionellt sett sin roll som deskriptiv, att forska om hur språket förändras. ”Om man har anlagt något normativt perspektiv så har det varit att samhället måste bli mer accepterande”, säger professor Fanny Forsberg Lundell som medverkade på Språkpolitikens dag och debatterade om språkkrav.

Ellen Bijvoet och språkforskaren Karin Senter skriver i en artikel om attityder till förortssvenska att ”En slags språklig främlingsrädsla växte fram under 1980-talet: Det uttrycktes en oro för att förortssvenskan kunde ta sig in i ’etniska svenska hem’ och hota ’den riktiga svenskan’”.⁵

Det är alltså svenskarnas oro som är problemet. De som tycker att staccatosvenskan är ful eller ogillar förändringen ska problematiseras som smygrasister. Majoritetsbefolkningen behöver genomgå ett jättejobb, som Bijvoet säger. Själva förändringen har man antingen bagatelliserat eller välkomnat. Det kan också vara en möjlig förklaring till att det finns så lite forskning om hur majoritetssvenskan påverkas av invandringen.⁶

Den senaste trenden är i stället att prata om superdiversitet. Det handlar om ställen som Malmö, där två tredjedelar av dem mellan 5 och 19 år har migrationsbakgrund. En stor del av eleverna har så dålig svenska att de enbart kan få betyget E, rapporterar Sydsvenskan. Lösningen, som docenten i socialt arbete Erica Righards förespråkar, är att tillåta andra språk i undervisningen, metoden kallas transspråkande.⁷

Det skriver hon i en ny rapport till Tillväxtkommissionen som ska användas som underlag i kommunstyrelsens utvecklingsarbete för Sveriges tredje största stad.

Men kanske börjar den attityden nå vägs ände, åtminstone i de största riksdagspartierna. Sedan 2009 har Sverige en språklag som säger att samhällets gemensamma språk är svenska och att alla ska ha tillgång till det, men den har ”inte alls upprätthållits”, säger Lawen Redar som har skrivit Socialdemokraternas nya arbetsrapport Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk. ”Vi har inte ens skyddat det svenska språket i skolan eller välfärden.” Hon passar även på att ge en känga till Engelska skolan. ”Borde inte svenskan genomsyra den svenska skolan?” Det finns forskning som visar att svenska elever som går i skolan på engelska blir sämre på mer avancerad svenska.⁸

Frågan är också hur verklighetsförankrat det är att uppmana lärare till att utnyttja elevernas modersmål som resurs i klassrummet. Hur gör man det när det finns 25 olika modersmål i klassen? Många av eleverna är inte bra på föräldrarnas språk heller.

Tidigare har man ofta sagt att de som pratar ortensvenska har två språk, slang och formell svenska, som de kan växla mellan. Därför bör slangen inte betraktas som ett problem. Så var det kanske tidigare, när lärarna var infödda svenskar och segregationen inte var så stark. Men i takt med att infödda svenska lärare pensionerar sig och barnen i övrigt utsätts för så lite standardsvenska kan det bli svårare för vissa att växla. Då faller det argumentet, menar Fanny Forsberg Lundell.

Det avreglerade språket

Själv har jag länge stört mig på att det finns ett hyckleri när samhället sänder budskapet att alla sätt att prata är lika bra. Resultatet blir en outtalad diskriminering – där de som fattar galoppen pratar ”fint” i mötet med samhället (som Firal uttrycker det) medan de som inte kan läsa mellan raderna förlorar.

Det känns ärligare och rättvisare om samhället tydligt visar vad som är korrekt. Är det kanske läge att damma av rikssvenskan?

Den talade rikssvenskan växte fram kring sekelskiftet i början av 1900-talet i samband med demokratiseringen. En av skolans viktigaste uppgifter var att få barnen att tala ”ren svenska” utan påfallande drag från sin landsbygds- eller stadsdialekt. I samband med läsinlärningen fick man ljuda bokstäver och ord och syftet var att underlätta läsinlärningen genom att utgå från standardiserat språk.

”Jag som är född 1950 fick göra språkövningar, så att vi inte sa reev utan räv”, säger Olle Josephson, tidigare chef för Språkrådet.

Termen rikssvenska övergavs av språkvetarna på 60-talet och ersattes med standardsvenska.

Då skiftade språkpolitiken fokus till att kritisera riksspråket som förtryck. Det avreglerade språket tog över.

Olle Josephson tror inte på att återinföra rikssvenskan: ”Vinsten med det vore noll”, säger han.

I en av sina många språkspalter i SvD varnar Josephson för maktperspektiv och språkligt förtryck när vissa sätt att prata klassas som fula.⁹

På telefon säger han att han tror att svenskan inte ändras mer än möjligen marginellt av invandrarsvenskan.

Yaser berättar om att en gång fick klassen se en gammal dokumentär med rapparen Dogge Doggelito som pratade om varför det var så bra med slang och orten. Men idag växer SD, säger han. ”Innan var det shoo och jalla, men nu vill man få bort det främmande.” Yaser ser det som rasism. Han och Firel är eniga om att de kommer att ha en brytning av förortssvenska oavsett hur mycket de än anstränger sig. ”Det ska inte vara något man ser ner på”, säger de.

Sverige har utan någon större diskussion satt språket i kris, och flera språkauktoriteter verkar mer intresserade av att teoretisera förfallet än att värna god svenska. Någon enkel räddning finns inte. Mer avreglering är knappast vägen framåt. Visst kan man vilja medvetandehöja rekryterare, men att försöka hindra dem från att välja bort sökande med svagt språk är som att förbjuda vatten från att rinna neråt.

I länder som Kina, Frankrike och Storbritannien finns tydliga riksspråk att förhålla sig till. Som det står på Wikipedia-sidan för received pronunciation, den brittiska engelskans standard: ”A model accent is necessary for learners to aim at.”

Samtidigt vill väl ingen idag att man ska förbjuda skånska på radion. Ett öppet samhälle censurerar inte kulturuttryck som hiphop. Men själv undrar jag om inte ett tydligt och starkare fokus på rikssvenska i skola och samhälle hade varit en krycka för en fallande svenska.

På lördag kommer Luay Mohageb med del två i Kvartal Kulturs artikelserie Det hotade svenska språket.

*

Vad tänker du om tillståndet för det svenska språket? Berätta gärna, jag läser alla mejl: ola.wong@kvartal.se