Valet av den person som ska ersätta nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén när hon går i pension i oktober detta år är, menar jag, ett ödesval. Svenska kyrkan är en organisation i kris.
En halv miljon om dagen i sparbeting
Ett allvarligt hot mot Svenska kyrkan är det stora medlemstapp som pågått sedan 2016.1 Hela 90 000 personer valde 2016 att träda ur kyrkan. Då uttryckte Pernilla Jonsson, analyschef på Svenska kyrkan, en viss förvåning över att majoriteten av dem som lämnade var medlemmar mellan 55 och 70 år, alltså människor med en lång relation till kyrkan. Hon kopplade utträdena till en mediegranskning som hade visat på ekonomiska oegentligheter i Svenska kyrkan där präster låtit kyrkan betala för lyxresor kors och tvärs i världen. Det är sannolikt inte hela förklaringen; utträdena ur svenska kyrkan har nämligen fortsatt sedan 2016.2
Eftersom Svenska kyrkans viktigaste inkomst utgörs av medlemmarnas avgift, kyrkoavgiften, får medlemstappet konsekvenser för Svenska kyrkans ekonomi. I november 2016 meddelades att kyrkan måste spara 2,6 miljarder fram till 2030 vilket är detsamma som en halv miljon kronor om dagen, varje dag, fram till 2030.3 Trots detta bistra besked intresserade sig inte Svenska kyrkans ledning för varför så många lämnat och lämnar Svenska kyrkan. Vad medlemsflykten beror på kan vi alltså bara spekulera kring.
En återkommande kritik mot Antje Jackelén är att politiseringen av kyrkan accelererat med henne vid rodret.
Medlemskrisen och den ekonomiska krisen är, menar jag, en konsekvens av en annan, allvarligare kris, nämligen en identitetskris. Vem vill Svenska kyrkan vara? En återkommande kritik mot Antje Jackelén är att politiseringen av kyrkan accelererat med henne vid rodret. Flera av de ställningstaganden som Svenska kyrkan ägnat sig åt de senaste åren har varit av den karaktären att kristna, som definierar sig som borgerliga snarare än vänster, ifrågasätter om de längre har någon plats i Svenska kyrkan. Detta är ett allvarligt avsteg från folkkyrkotanken, som varit en viktig del i Svenska kyrkans identitet under lång tid.
Vem vill Svenska kyrkan vara – vill hon vara en gemenskap av troende, eller vill hon ägna sig åt opinionsbildning?
Svenska kyrkan har, beklagligt nog, blivit en del av det kulturkrig som trasar sönder det offentliga samtalet i Sverige. I stället för att se som sin uppgift att ena ett sargat land har kyrkan, alltför ofta, eldat på genom att på ett i det närmaste tvångsmässigt sätt ta ställning i infekterade sakpolitiska frågor. En kyrka som tar sitt uppdrag och sin kallelse på allvar bör understundom göra sin röst hörd i den offentliga debatten: ”Tron utan gärningar är död”, som det står skrivet i Jakobsbrevet – men att ta den politiska dimensionen i den kristna tron på allvar är inte synonymt med att ta partipolitisk ställning.
Trams och kändisar men tyst om ödesfrågor
Av allt att döma saknas dock krisinsikt. Den hearing som gick av stapeln den 22 april framstod som en uppvisning i inkompetens och bristande självinsikt. De fem nominerade frågades ut av Mark Levengood och journalisten Anna Lindman. Båda förtjänstfulla personer, men utan någon närmare relation till Svenska kyrkan. Så blev också hearingen därefter – en tam historia där synen på kvinnliga präster och samkönade äktenskap lyftes fram som stridsfrågor (de striderna är över sedan decennier) och de svårare frågorna om anklagelser om politisering, angående medlemstappet och kyrkans allt sämre ekonomi undveks.
De fem biskopar som nominerats till ny ärkebiskop – bröderna Martin och Fredrik Modéus, Johan Dalman, Mikael Mogren samt Karin Johannesson– gavs få möjligheter att lägga ut texten kring sin teologiska hållning, sin syn på kyrkans plats i världen och i samhället, kristendomens relation till andra religioner och kyrkans roll i framtiden. Det beklagar jag, eftersom de i förstone ter sig intill förvillelse lika.
Kanske är valet av moderatorer symptomatiskt för Svenska kyrkans syn på sig själv och sin roll? I stället för att, som tidigare varit brukligt, städsla akademiskt skolade teologer som utfrågare vid dylika tillställningar valde man två kändisar. Hearingen blev till underhållning, snarare än upplysning och det som hade kunnat bli ett initierat samtal om frågor som är helt avgörande för landets kristna flamsades bort. I en tid där ytligheten ständigt firar nya triumfer, där det banala upphöjts till norm och där inget betraktas som heligt borde Svenska kyrkan vara en motpol, inte en medspelare. Människan behöver rum där hon får vara allvarlig, där hon får närma sig det heliga, rum för eftertanke, stillhet och närvaro. Ett sådant rum önskar jag att Svenska kyrkan ville vara.
Noter
1,Se: https://sverigesradio.se/artikel/6671695
2, Granskningen om lyxresor kan läsas här:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngB08L/aftonbladet-avslojar-hogste-chefen-fuskade–lat-kyrkan-betala-semestern
Medlemstappet framgår här:
https://www.svenskakyrkan.se/statistik
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt