För en hbtqi-inkluderande islam

Homosexuella kastas från hustak

Listan på detta våld bara i modern tid är oändligt lång. Men som exempel kan nämnas hur omvärlden 2016 bevittnade terrordådet mot gayklubben Pulse i Orlando, Florida, där 49 personer dödades och 53 skadades. Terrorgruppen Islamiska staten tog på sig dådet. Vi hör konstant om hur militanta islamister utifrån sina extrema tolkningar av sharialagar kastar homosexuella från hustak. Och det rapporteras ständigt om attacker mot homosexuella i den islamiska republiken Iran liksom på många andra platser i den muslimska världen.

Det ska sägas att intolerans mot hbtqi-individer förstås inte alls är exklusivt för islam; det är en högst universell fråga, förekommande inom många religioner. Och bilden av det är mer komplex än vad man kanske kan tro. Till exempel ligger Turkiet bättre till gällande hbtqi-rättigheter jämfört med kristna länder som Ryssland och Armenien, enligt en rapport publicerad av International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association (ILGA).¹

Homosexualitet är ett allvarligt brott även inom de mest konventionella tolkningarna av islam.

Men vi vet också att flera länder i den muslimska världen har horribla, konstitutionella lagar och straff gällande homosexualitet och dess utövande. Homosexualitet är ett allvarligt brott även inom de mest konventionella tolkningarna av islam, som – utöver att det ofta leder till uteslutning från familj och vänner – kan resultera i fängelse, kroppsstraff, eller dödsstraff.

Koranen bör ifrågasättas

Grunden för Islams syn på homosexualitet utgörs av den bibliska berättelsen om Sodom och Gomorra, som även finns återgiven i Koranen. Enligt skrifterna varnade profeten Lut folket i Sodom och Gomorra för ”omoral” för att de ”närmade sig män med lust i stället för kvinnor”. Men Luts varningar ignorerades av folket, varpå Sodom och Gomorra förstördes av Gud. Detta har sedan inom islam kommit att presenteras som en varning om homosexualitet.

De flesta berättelser som uppmanar till förnedring av hbtqi-personer kommer främst från hadither skrivna flera århundraden efter profeten Muhammed.

Under min resa som homosexuell muslim och i mitt arbete för ett progressivt islam har jag träffat flera muslimska ledare som när frågan om homosexualitet har tagits upp har hänvisat till denna specifika sura (kapitel). Och efter terrordådet mot Pulse i Florida, och som ett steg i min utveckling för att identifiera mig som homosexuell muslim, har jag studerat suran på djupet. Slutsatsen jag har dragit är att den snarare hänvisar till behandlingen av gäster, och att det går att omtolka texterna så att de kan förstås som mer toleranta och accepterande.

Jag insåg också att de flesta uppmaningarna till förnedring av hbtqi-personer främst kommer från hadither (berättelser) skrivna flera århundraden efter profeten Muhammed, och att det därför finns goda skäl att ifrågasätta deras legitimitet, eller att helt enkelt förkasta dem.

Homosexualitet i Ottomanska riket

Min fasta övertygelse är således att den muslimska världen måste stå upp för att skydda sina sexuella minoriteter, som ett led i att inte inskränka mänskliga rättigheter. Ett viktigt faktum, som dolts av fundamentalism och konventionella tolkningar av Islam, är att det Ottomanska riket – som styrde de sunnitiska majoritetsländerna – avkriminaliserade homosexualitet och de facto hade en öppensinnad relation till homosexuella. Detta finns återgivet på flera håll, bland annat av forskaren Stephen O´Murray i artikeln Homosexuality in the Ottoman empire.²

Många hbtqi-muslimer har haft turen att kunna flytta till väst och leva ett fritt liv som homosexuella. I stället har många av dem kommit att uppleva andra former av diskriminering.

Men trots dessa väl etablerade tankar om och exempel på hbtqi-personers frihet inom islam har muslimska majoritetsländer och grupperingar fortfarande lagar som förbjuder homosexualitet. Det har omöjliggjort ett öppet liv för homosexuella där. Upplevelser som det är svårt att frigöra sig ifrån, även om man förflyttar sig både geografiskt och kulturellt.

Genom mitt arbete med att försöka reformera tolkningen av islam har jag nämligen träffat många hbtqi-muslimer som haft turen att kunna flytta till väst och leva ett fritt liv som homosexuella. Men i stället har många av dem i sitt nya land kommit att uppleva andra former av diskriminering, som har resulterat i djupa depressioner och utanförskap. Något som har påverkats och förvärrats av de trauman som de redan har upplevt och ärrats av.

Hindren flera för hbtqi-reformism

En annan kategori muslimer som sällan accepteras inom de mest ortodoxa tolkningarna av islam, är islamreformister som jag själv, som – oberoende av vilka reformer de vill driva igenom – har tvingats förstå att vi som religion behöver ha seriösa samtal om hur Koranen tillämpas i världen. Till det hör insikten om att vi inte kan fortsätta hävda att allt det våld som utövas i islams namn inte skulle ha någonting alls med islam att göra. För det har det.

Om vi ska peka finger åt västerländsk imperialism gällande vissa frågor, måste vi även kunna peka ett finger mot oss själva och begrunda hur skrifterna har tolkats genom historien och vilka konsekvenser detta faktiskt har fått. Det är nödvändigt för muslimer att på allvar begrunda Koranens implikationer, om vi inte vill fortsätta befinna oss i en oändlig ond cirkel.

Avsändaren ville hälla bensin och bränna upp mig på min toalett, efter att ha våldtagit mig och gjort mig nöjd som bög.

När det gäller islamreformism med sikte på hbtqi-rättigheter är dock hindren större än i många andra frågor, även i ett land som Sverige. Under den tid jag har varit aktiv i frågan och publicerat artiklar om ämnet i svensk media har jag stött på grundläggande problem för att, även i de mildaste termer, kunna föra meningsfulla samtal om en reform av islam.

Ett av dessa problem är att hotas med döden. I Sverige. När jag för några år sedan skrivit en om min sexualitet fick jag ett brev på posten där avsändaren skrev att den ville hälla bensin och bränna upp mig på min toalett, efter att ha våldtagit mig och ”gjort mig nöjd som bög”.

Rädslan för islamofobi

Ett annat hinder är att det saknas religiös auktoritet inom sunnitisk islam som skulle kunna förena människor för att arbeta för detta mål. Och när man lyfter dessa frågor stöter man lätt på motstånd från muslimer som inte vill medge att deras religion överhuvudtaget kan relateras till våld. Allt detta innebär att kampen för oss reformister blir väldigt svår. Vi är beroende av ett stöd från majoriteten av muslimer för att kunna återta de heliga skrifternas legitimitet från fundamentalister, för en mer humanistisk och människorättslig omtolkning.

Religionsfrihet skyddar individens rätt till att tro eller inte tro på en religion, inte mot kritik av religion.

Reformister riskerar därtill att marginaliseras för att de sällan erbjuds medieplattformar. Ett ständigt problem är att medier inte vågar publicera texter av det här slaget överhuvudtaget, helt enkelt för att slippa riskera att anklagas för och svartmålas med etiketten islamofobi.

Det som tycks glömmas bort där är att religionsfrihet skyddar individens rätt till att tro eller inte tro på en religion, men inte mot en kritik av religion. Således är kritik mot islam legitimt.

Flera skäl till hopp för hbtqi-muslimer

Men det finns även positiva tecken i kampen för en hbtqi-inriktad islamreformism, mycket tack vare dagens avancerade informationsteknik. Till exempel blev jag kontaktad av en tjej från Umeå som hade tänkt avsluta sitt liv för att hon hela tiden hörde folk i hennes samfund prata om hur homosexualitet är haram (förbjudet inom islam). Men en av mina artiklar räddade hennes liv. Nu har hon själv börjat sprida ordet om islamreformism i sina kretsar.

Under de senaste 20–30 åren har en ökad globalisering bidragit till ökad reformaktivitet på olika platser runt om i världen. Många nätverk som omtolkar islam har därigenom kunnat uppstå, där man utvecklar alternativ till fundamentalism. Forskare som kanadensiska Irshad Manji argumenterar i sin bok Allah, Liberty and love för möjligheten att förena tro och frihet, och tillämpandet av islam utifrån en pluralistisk synvinkel.³ Min övergripande syn på kärnan i min religion är fullt förenlig med hbtqi-rättigheter. Ingen motsättning finns i islams fem grundpelare; trosbekännelsen, bönen, allmosan, fastan och vallfärden. Och genomgående inom islam är läran om vikten av att hjälpa andra.

Homosexuella imamer som Ludovic-Mohamed Zahed i Paris, Daayiee Abdullah i USA och Muhsin Hendrinks i Sydafrika har gjort ett enormt arbete.

Det finns även exempel på flera moskéer runt om i världen där hbtqi-personer kan känna sig inkluderade och välkomna.  Däribland Mariammoskén i Köpenhamn – ledd av den kvinnliga imamen Sherin Khankhan, liksom Aysha-moskén i Storbritannien och El-Tawhid Juma-moskén i Toronto. Deras arbete har som väntat fått kraftigt motstånd, men ändå fortsatt. Öppet homosexuella imamer som Ludovic-Mohamed Zahed i Paris, Daayiee Abdullah i USA och Muhsin Hendrinks i Sydafrika har gjort ett enormt arbete på inkluderingsfronten. Och själv använder jag min demokratiska röst för att uppnå hbtqi-reformer av islam i Sverige.

Vägen är fortfarande lång, men trots alla hinder finns det alltså flera skäl att känna hopp för oss hbtqi-muslimer. Vi befinner oss i början av en islamisk reformation, och det är av största vikt för icke-muslimer att stötta arbetet med att etablera hbtqi-rättigheter inom islam. Bär gärna med dig den tanken om du på något sätt deltar i festligheterna på Pride under helgen.