Glöm 1930-talet – det är 70-talet som är här

Det talades under 1970-talet ibland om risk för stagflation, vilket betyder ett läge med låg tillväxt, hög arbetslöshet och hög inflation. Enligt klassisk ekonomisk teori har man antingen inflation eller arbetslöshet, vilket brukar beskrivas i den så kallade Phillipskurvan. Och vid mitten av 1970-talet var inflationen runt 10 procent – men arbetslösheten låg, cirka 2–3 procent.

Grafen i denna artikel i Forskning & Framsteg som jag tog fram när jag arbetade där är talande.

Nya konflikter om kärnkraften

Och nu har vi återigen problem med inflation. Med en arbetslöshet på över 8 procent och en inflation på över 6 procent är vi i ett nytt läge. Det närmsta vi kommit är krisåret 1993, då arbetslösheten var över 10 procent och inflationen nästan 5 procent.

Enligt nationalekonomen John Hassler är vi i en situation som riskerar att utvecklas till stagflation. Under 1970-talet försökte man lösa krisen genom utbudschocker i stället för strukturreformer. Idag är beredskapen förhoppningsvis lite bättre: ”En viktig skillnad är dock att vi har oberoende centralbanker som kan sin historia. Om finanspolitiken blir alltför expansiv finns det dock risk att det blir för svårt för penningpolitiken att hålla emot”, konstaterar han via e-post.

Europa är återigen delat, och hur vi på lång sikt ska hantera ett despotiskt Ryssland och dess allierade vet ingen.

Till frågan om inflation och vikande tillväxt kan läggas energikris och nya konflikter om kärnkraften. Atomkraft nej tack verkar vara linjen som gäller idag, liksom på 1970-talet – då frågan fick Centerpartiet att växa till 25-procentsparti.

Kallt krig och kapprustning var en realitet på 1970-talet. Nu är dessa två ting här igen – ett Nato som utvidgas och ett aggressivt Ryssland. Sverige rustar upp och ökar sin beredskap. Europa är återigen delat, och hur vi på lång sikt ska hantera ett despotiskt Ryssland och dess allierade vet ingen.

Efter den första månfärden sommaren 1969 präglades i alla fall det tidiga 1970-talet av rymden, man kan tala om rymdålderns höjdpunkt. Nu nalkas liknande tider – nya bemannade månfärder planeras och människan kommer sannolikt att resa till Mars inom överskådlig framtid. Flera länder har rymdprogram, och det talas redan om en ny rymdkapplöpning.

Men 1970-talets teknikutveckling och rymdintresse tog form samtidigt pessimismen kring världsläget i stort växte. Kommer någonsin barnen få ett glas öl, frågade sig Hasse Alfredson 1970 och Johnny Rotten i Sex Pistols vrålade ”No future for you” i God save the queen 1977. Risk för kärnvapenkrig, miljöförstöring, svältkatastrofer, fattigdom och överbefolkning var frågor som oroade. Idag är pessimismen inför framtiden lika tydlig. Merparten svenskar menar att landet utvecklas i fel riktning och många är oroliga inför framtiden. Återigen oroar vi oss för kärnvapenkrig och miljöförstöring.

På 1970-talet rapporterades ibland om svältkatastrofer – häromdagen gick Världsbanken ut och varnade för en kommande livsmedelskris i Ukrainakrigets spår.

Och jag behöver väl knappt nämna att skägg och stora glasögon med plastbågar åter är på modet?

Dogmatism då som nu

Under 1970-talet kunde dogmatismen inom de radikala kretsarna uppfattas som stenhård; ibland upplever i alla fall jag att vi är i en liknande situation idag. Men nu är det inte abstrakta och därmed lättanvända begrepp som produktivkrafter, dialektik och mervärdesteori som ska förklara världen utan intersektionalitet, poststrukturalism och rasifieringsteorier. Teorierna kan appliceras på det mesta – lika lättvindigt men ändå anspråksfullt, nu som då.

Kommunismen kollapsade och frasradikalismens lockelser vittrade bort.

Slutligen, allt är inte som förr. Musiken idag kommer tyvärr inte upp i nivå med The Whos, Pink Floyds, Led Zeppelins och Deep Purples insatser under 1970-talet, enligt min högst subjektiva bedömning.

Men hur lämnade vi 1970-talets problem och farhågor bakom oss? Genom ekonomiska reformer, nya kunskaper och ideologisk avspänning. Flera av den tidens miljöhot har hanterats. Befolkningsökningen har bromsat in sedan dess. Och det kalla kriget slutade inte i ett tredje världskrig med kärnvapen utan i avrustning. Kommunismen kollapsade och frasradikalismens lockelser vittrade bort.

Dessa erfarenheter gör att man faktiskt kan titta framåt med en gnutta hopp – även om det ibland ser nästan lika mörkt ut idag som i min barndom.