Gangsterrap är våldsporr för medelklassen

På senare tid, i takt med att kopplingarna mellan skjutningarna och gangsterrapen blivit tydligare, har jag själv konfronterats med att en del av den musik jag älskar är gjord av kriminella och glorifierar våld. “Drunk tongue” (2011) av rapparen Killa Sin är en perfekt låt att lyssna på när man tränar, men han har ägnat sig åt att jaga mer kända rappare och lyckats med att bland annat råna 00-talsikonen 50 Cents gäng och bryta käken på rapparen Mase. Gör det hans musik sämre eller bättre? Eller 50 cent själv, som var knarklangare och överlevde nio skott i kroppen innan han slog igenom med albumet Get rich or die tryin? De där kulorna skapade hans image och bidrog till hans framgång. När Notorious B.I.G rappade “Who shot ya” (1994) svarade 2Pac med “Hit em’ up” (1996). Inte långt senare var båda ihjälskjutna. Mördarna hittades aldrig. Den bästa rapparen i filmen 8 mile (2002) var Proof, vars karaktär fick Eminem att tappa målföret och lämna scenen där de battlade. Några år senare sköts han ihjäl i en biljardhall på just 8 mile road i Detroit, där filmen utspelar sig.

Från Prison blues till Outlaw country

Att kriminell livsstil säljer är förvisso inget nytt. Bluesmusikern Leadbelly lyftes fram av tidningarna som den “sjungande fången” och uppträdde i fångdräkt. Hans genombrottslåt, “Midnight special” (1934),  spelade han in när han satt av ett straff för mordförsök i fängelset Angola. Han hann dömas till flera mordförsök och ett mord under sitt liv, men hans våldsamhet bidrog bara till populariteten. Precis som att countrymusikern David Allan Coe slog mynt av att han var med i Outlaws Motorcycle Club, en rival till Hells Angels, när han sjöng saker som “I’ve won every fight, I’ve ever fought” i Longhaired Redneck (1976). Han menade själv att det var han som satte outlaw i genren Outlaw country.

Under en av sina fängelseturnéer spelade Johnny Cash på fängelset San Quentin med en fånge som hette Merle Haggard i publiken. Det var där och då som Haggard bestämde sig för att försöka bli countrymusiker. I hans mest spelade låt “Mama’ tried” (1968) berättar han om hur han växte upp i en lugn, laglydig familj, men ändå blev antisocial. Pappan dog, mamman försökte så gott hon kunde. Men, som Haggard sjunger, skulden ligger inte hos mamma utan hos honom själv.

Under hela min uppväxt var det hiphop som gällde, allt från politisk rap till gangsterrap.

När jag hörde låten första gången kändes dramaturgin bekant. Under hela min uppväxt var det hiphop som gällde, allt från politisk rap till gangsterrap. Jag vet inte hur många raplåtar som handlar om att förlora sin pappa på något sätt, bli en gangster, för att sedan be om ursäkt till sin mamma. Men gränsen mellan fiktion och verklighet var otydlig på flera sätt. Äktheten. Fängelsedomarna. Allt kring personen gjorde berättelserna om våld och brott trovärdiga. Det var fiktion i många fall, men det kändes verkligt. Och om det var verkligt så kändes det tillräckligt mycket som fiktion för mig, eftersom det utspelade sig på andra sidan Atlanten.

När tv-serien The Wire (2002-2008) kom var det morbid underhållning. Tänk så hemskt de har det i USA, med sina gäng och rappare. Det gick att skjuta det hela bort från sig själv. Det gick att anamma stilen, samma attityd, utan att det kändes på riktigt.

Vapen som använts i mord visas i videor

Fenomenet med kriminella gäng är givetvis mycket äldre än hiphop, men den specifika gängkultur som vi sett växa fram i Sverige kom hit med hiphopen på 1980-talet. När jag och mina kompisar sprayade vårt bostadsområdes postkod – 414 – runtom i Göteborg var det mest en lek för vår del. Men det var det inte för alla. Subkulturen som växte fram i förorterna hade sin inspiration i hiphop och gäng- och maffiafilmer. Successivt vann bostadsområdenas grupperingar marknadsandelar från de äldre kriminella grupperingarna och MC-gängen. Det kanske började som en pose, men det blev fort verklighet.

Idag följer polisen texterna noga för att få ledtrådar i hur konflikter utvecklas. I musikvideor har vapen som använts i mord kunnat identifieras, och informationen har använts i utredningar. När texterna i den svenska gangsterrapen blir till motiv i vendettor är det svårt att se det som fiktion.

De vuxna vinner inte med moralpanik

Den vuxenvärld som jag nu tillhör, som varnar för innehållet i ungdomarnas musik, har sällan vunnit den striden. Moralpanik, har standardresponsen varit. ”They’re just words, Senator” som musikern Frank Zappa sade i en debatt mot upprörda föräldrar som ville censura rocktexter.¹ På den tiden fördärvade musiken ungdomen genom att glorifiera incest, brutalitet, satanism och sex. Jag är konservativ, sade Frank Zappa – tror du att du skyddar människor genom att ta ifrån dem orden? (eller deras yttrandefrihet).

Dessutom, har de som invänt mot kritiken påpekat, måste man skilja på verk och person. Men debatten om gangsterrap har förändrats det senaste året, i takt med att kopplingarna mellan rappare och gängvåldet framträtt allt tydligare. Kulturskribenten Victor Malm har gjort den tydligaste svängen, från att försvara att Yasin belönades med P3 Guld till att erkänna att den sedvanliga åtskillnaden mellan verk och person inte längre håller.

Inom rapvärlden är keeping it real ett centralt koncept. Men det blir lite väl äkta när det är mördare i samma stad som en själv som framför texterna.

Vad säger det om publiken när vi tycker den sortens “autenticitet” är kittlande?

I hiphopen skyller man på systemet

Gangsterrapens försvarare hävdar att den bara skildrar den värld som förortens ungdomar befolkar. Och att skylla utmaningarna i utsatta områden på en musikgenre vore att göra det enkelt för sig. Men lika enkelt vore att påstå att en subkultur inte påverkar de som upplever sig tillhöra den. Från sina afroamerikanska rötter har hiphopen ärvt en världsbild där man känner sig utanför samhället, där polisen, myndigheter och allsköns auktoriteter motarbetar en. Systemet är en järnbur får lyssnarna veta. Drömmarna går i kras, och det är svårt att finna en väg ut. “Vi växer upp med känslan av att ha förlorats,” som Kapten Röd sjunger i “När solen går ner” (2012). “Ännu en begraven som dog där han var bosatt”, svarar rapparen AKI i samma låt.

Ironiskt nog sammanföll den värsta våldsvågen i USA med en tid då hiphopen var som mest lekfull. Året Grandmaster Flash and the Furious Five gjorde The Message (1982) var staden New York mer otrygg än när gangsterrapen slog igenom på 1990-talet. Ändå är det svårt att inte uppleva Mobb Deeps Shook ones pt II (1995) som avsevärt mörkare i tonen. “When the slugs [kulorna] penetrate you feel a burning sensation, Getting closer to God in a tight situation, Now, take these words home and think it through, Or the next rhyme I write might be about you”. Översatt till svenska skulle detta lika gärna kunnat ha varit tagit ur en låt av Yasin från Rinkeby, Z.E från Tensta eller Dree Low i Husby.

Musiken är en del av den nedåtgående spiralen av gängkriminaliteten.

Samtidigt är dagens svenska gangsterrap något nytt. Den bygger snarare vidare på gruppen Kartellen (2008–2016), vars medlemmar själva var tungt kriminella, än mikrofonkåte Petter och Latin Kings som rappade om snubben som var cool för han hade en pistol. Det finns också en annan skillnad mot att lyssna på äldre gangsterrap, även om texterna är snarlika. Att det händer här och nu, att texterna handlar om nyss utförda brott, eller leder vidare till nya. Att musiken är en del av den nedåtgående spiralen av gängkriminaliteten. Därmed blir vi medskyldiga när vi, i synnerhet medierna, lyssnar och prisar. “Ni bad oss om den här gangster-skiten. Supply and demand, motherfucker”, som Yasin rappar i Jaffar BynsPistol whip (2020).

Etablissemangets perversa självhat

Det finns också en samhällssyn där de längst ned i samhällshierarkin också är de som betraktas som mest genuina, mest äkta. Denna maktanalys genomsyrar hiphopen, men också medierna. När man ska hitta en autentisk representant lyfter man ofta upp de mest destruktiva, extrema och förhärdade. Kanske spökar arvet efter 60-talets vänstervåg där brottslingar sågs som ett slags rebeller. Cornelis Vreeswijk, som var djupt influerad av Leadbelly, sjöng om Lasse Liten som äntligen blev fri när han förblödde i en stulen bil, på flykt från barnavårdsnämnden.

Vi höjer upp och adlar dem som vi ser som offer för strukturer, vilket gör oss till mer än åskådare.

Att ställa sig i opposition till majoritetssamhället ses som mer äkta, inte bara bland likasinnade utan ofta också av just det etablissemang som man vänder sig mot. (Och etablissemanget suger åt sig, i något slags perverst självhat, i hopp om att bli mer legitimt, mer ajour, och kanske till och med lite, lite farligt). En gangster kan då ses som en Robin Hood, om skulden för brottsligheten alltid förläggs till “systemet”. Då blir samma personer som terroriserar bostadsområden på något märkligt vis också hjältar. Det är ju inte deras fel, inte egentligen. Vi höjer upp och adlar dem som vi ser som offer för strukturer, vilket gör oss till mer än åskådare. Vi är med och skapar deras framgång. Vi blir strukturen. Den attityden måste vi i Sverige idag göra upp med. Det är däremot svårare att göra upp med längtan efter gangsterromantik.

Vi har ett behov av våldsamma machomän

En mörk sanning om människor är att ond bråd död och grovt våld förför oss. När det är andra som drabbas, när man inbillar sig att de förtjänar det, eller bara för sin egen skull. Våldsamma machomän är både något vi officiellt problematiserar och tar avstånd ifrån, samtidigt som vi hyllar exakt samma kategori i populärkulturen. När gangsterfilmerna på 1920–30-talen anklagades för att glorifiera våld införde Hollywood den så kallade Hays Production Code som tvingade studiorna att framställa kriminella som psykopater och inte som några Robin Hood-figurer eller samhällets olycksbarn. Brott skulle inte löna sig, på film. Därefter slutade James Cagney spela gangster och i stället tog han rollen som en psykopatisk våldsam FBI-agent som tog lagen i egna händer. “Go ahead, make my day”, som den brutale polisen Harry Callahan, spelad av Clint Eastwood, sade i Dirty Harry (1983), samtidigt som han riktade sin magnumrevolver mot en kriminell.

Våldet ger oss en känsla av katarsis, en utloppsfantasi för våra egna smärre förödmjukelser i arbets- och privatliv. Våldet i kulturen visar också en inte så smickrande bild av oss själva. Idag bör vi ställa oss frågan varför ultravåldet plötsligt blir okej bara för att en rappare från orten framför det? Hur kan vi i den mediala medelklassen med att okommenterat spela det i radiokanaler och prisa deras musik på galor? Det som tilltalar när det händer på andra sidan Atlanten känns bara tragiskt och omoraliskt när det händer här och nu. Tycka vad man vill om Leadbelly; att höra en avliden kåkfarare framföra In the pines (1944) bidrar inte till nya mordfall. Men visst, det är lätt för mig att säga. Jag gillar ju inte ny hiphop.

*

Kvartal tror på en journalistik som inte försöker uppfostra. Alla låtar och artister som omnämns finns med på spellistan nedan. Lyssna, tänk själv och kommentera gärna texten. Lyssna på hela spellistan på Spotify >